Reflektioner från en stadsnära natur

 Där staden och industriområdena tar slut öppnar sig Gammelstadsvikens naturreservat. Den börjar i en kil mellan moderna mänskliga kommunikationer i form av trafiklederna i väster och Facebook långsträckta datorserverhall i öster. Det är olika formera av kommunikationer som ska förena oss, men som också löper risk att splittra och förinta. Trafiken i väster med sina fossila utsläpp och datortrafiken i öster som bidrar till att sprida hat och destruktiva konspirationsteorier.

Den naturliga kilen blir då särskilt välkommen. Hör möts vi snart att en i många stycken ganska opåverkad natur som mest påverkas av naturens egen långsamhet - årstidsväxlingarna och och den ännu större långsamhet när havet drar sig tillbaka 1 cm per år och fjärden mycket sakta krymper.

En bit in på leden då serverhallen är passerad och trafiklederna är en bit bort känner jag lite av naturreservatets relativa tystnad. Helt tyst blir det aldrig i stadens närhet, men nu dominerar alla sångarna i skogen allt mer och över fjärden kryllar det av den för norrbottniska kustens typiska dvärgmås som har sin största population i reservatet.

Annars märks det att häckningssäsongen är igång. Det är mindre livaktigt i skog och på fjärd än tidigare i maj. Gläds i alla fall av flera observationer av gråhakedoppning och årta. Arter som jag inte sett på ett par år.

I Norrbotten är det som bekant ont om vårblommor. Nu när vi står i randen  mot sommar kryllar det av kabbeleka i våtmarkerna och en hel del små blå blommor ser jag. Då jag kan mer om fåglar än blommor är jag inte säker på om det är viol...



Det kommer att dröja  innan jag kommer tillbaka till dessa marker. Våtmarkerna är även ett paradis för små flygare som älskar mänskligt blod. Om ett par veckor intar de scenen här. Vi kan störas av dessa blodsugare och många andra som myror och getingar. Men - de är mindre beroende av oss än vi faktiskt är av dem. I en värld utan insekter skulle människan få svårt att överleva. Utan bin inga frukter och grönsaker och utan mask och myror av alla de slag - ingen nedbrytning och ett fungerade kretslopp.

Alla individer - små som stora behöver få plats i vår fina natur för att den ska förbli fin och för att vi ska överleva. När myggsvärmarna är som värst får jag göra mina vandringar och upptäckter på annat håll...

Mitt i naturens väckelse

 Jag har alltid varit en sökare, men aldrig speciellt religiös av mig. Det finns många katedraler i världen, det slutna kyrkliga rummet. Somliga finner mening och tröst där. Mening och tröst behöver även jag. Jag söker och finner den i naturliga katedralen som finns i de flestas vår närhet.

En katedral bjuder på såväl tystnad som liv och rörelse. I den katedral där jag söker min hemvist finns det gott om tystnad. För rörelsen står vinden, fåglarna och någon gång något djur i min närhet.

Den natur som jag så ofta återkommer till är omgivningarna i närheten av min stuga. Här finns det väldigt gott om tystnad. Större delen av året är det tyst. Nu är det mitten av maj. Snön har dragit sig undan, vattenspeglarna börjar öppnas och långväga flyttfåglar börjar återinta scenen.

Idag gör jag vandringen som jag har gjort så många gånger, genom skogen, över myrarna, upp på berget med fikastoppet på min favoritudde. Naturen har vaknat. Grodspelet hörs i tjärnarna och de långflyttande fåglarna försöker överrösta varandra för att pocka på uppmärksamhet.

För en stund blir det plötsligt tyst. Jag stannar upp. Hör det typiska ljudet av mitt blodomlopp som du bara hör i den absoluta tystnaden. Tystnaden är relativ. Snart uppfattar jag en trädpipläka och en grönbena vid myrkanten.

Vid min udde blickar jag ut över innanhavet  Uddjaure. Här vilar ännu en sällsam stillhet mitt den naturliga väckelseakten. Isen ligger ännu stadigt och ger en naturlig inbromsning åt årstidens iver. Gått  om iver har annars gluttsnäppan i fjärran. Den spelar i alla väderstreck och en av mina mest trogna väckelsepredikanter...

Det handlar om tuggmotståndet

 Att ha ett gott liv innebär även att äta nyttigt och hälsosamt. Frågan för min del blir allt mer aktuell i takt med min stigande ålder. Livet är ändligt, jag vill ha trevligt så långt det är möjligt och insikten om livets begränsning får då det jag stoppar i mig allt större betydelse.

Jag har sedan länge levt ganska hälsosamt. Måttfull med alkohol, ickerökare och motionerar regelbundet. Jag har dessutom en ganska bra karaktär i ätandet. Älskar god mat, men stoppar inte i mig för mycket. Sockret är dessutom en ganska liten parentes i mitt liv.

I klimatförändringarnas tid har dessutom en annan insikt satt bo  i mig. Jag bör dra ner på köttätandet och helst avstå helt och hållet. Egentligen är det inte så svårt. Industriproducerat kött är ofta ganska trist, smaklöst och dessutom dyrt. Lite tuffare blir det stuglivets alla grillkvällar som oftast innehåller kött, men tack lov finns det vilt som ett klimatsmart och godare alternativ.

Jag har länge brottats med fördomen att vegetariskt är lika med krångligt att tillaga för att det ska bli gott. Efter ha fått inspiration av vänner och många nya recept har denna fördom snabbt kommit på skam. Det kan var hur enkelt som helst att få till en god vegetarisk måltid som vid sidan av att vara nyttig dessutom är billig.

Jag gör flera vinster - äter hälsosamt, gör en insats för klimat och miljö och sparar pengar. Det senare är ju inte så dumt. Om några år blir jag pensionär och ska ha trevligt med mindre pengar. Ska jag då ha fortsatt trevligt är det bra att kunna dra ner på matkostnaderna.

Varför är det svårt att välja vegetariskt? jag tror att det handlar mycket om tuggmotståndet. Animaliska produkter bjuder ju mer tuggmotstånd än linser och bönor. Vi är så vana att det ska vara tuggmotstånd i det vi äter så det tar lite tid att ställa om. Men...omställningen är väl mödan värd. Du kan berikas med en ny smakvärld och framförallt gör du en miljö och klimatinsats.

Hemmet, platsen och du

 För att uppleva trygghet, frid, glädje och lust och allt det där andra som omger ett gott liv är det bra att ha en plattform, ja, det vi brukar kalla hem.

Vad är då ett hem och när känner vi oss hemma? Är det som i mitt fall lägenheten i Luleå, stugan utanför Arjeplog eller kanske rent av uppväxtstaden Gävle? Är hemmet en plats eller är det något annat?

För mig är platser just platser där jag för tillfället vistas eller besöker. Platserna kan försvinna under livets gång eller kanske finnas kvar. Jag har bott på många platser. Just nu bor jag centralt i Luleå, men vet inte vad jag bor om 5 år. Jag har haft min stuga i 16 år och räknar med att behålla den så länge jag lever. Är då stugan mer mitt hem än min lägenhet? På en nivå, ja. Till stugan åker jag alltid med glädje och en god grundkänsla. I den lägenhet där jag trots allt vistas mest trivs jag, men kan ändå ibland känna en viss rastlöshet.

Platserna kan kan finnas och försvinna. Blir du alltför beroende av dem blir du väldigt hemlös. Alltså - hemmet är inte en plats. Hemmet är du och där du känner en god grundkänsla. Hemmet är sammanhang där du mår bra och fyller på med mening. Vårt inre hem ser nog väldigt olika ut. Min stuga är platsen som ger möjligheten att göra sådant som skapar mening och en hemkänsla för mig. I mitt fall är det fina vandringar i en vacker natur som både skänker frid och upptäckarlust.

En av de stora fördelarna att bli äldre är att det yttre, platserna och fasaderna blir allt mindre viktiga. Förståelsen av att det är jag mig själv som är hemmet gör att jag måste vara noga att hålla min inre fastighetsskötare på bra humör. Egenvård är  därför det bästa receptet för att förebygga hemlöshet...