Isvägspromenad

 Det är söndag och det är slutet av januari. Några kanske fortfarande går till kyrkan för lugnet och stillheten. Jag finner lugnet efter Luleås fina isväg.

Jag är helt nära staden, men nästan helt lugnt och stilla. Längs med denna väg går många lulebor, men idag möter jag få. Dagen är vacker. Visserligen är det minus 22 c, men vinden obefintlig så rätt påklädd är dagen gjord för många steg ute i det fria.

Detta är januari av bästa märke. Kall, stilla och lugn. I en alltför överhettad tid är årets januari normal, ja, faktiskt lite kallare än normalt. Det hör numera till ovanligheterna, så det är bara att känna glädje inför att de positiva klimatundrens tid ännu inte är förbi.

Under vinterns kallaste tid är dessutom ljuset på allvar tillbaka. Solen värmer ännu inte, men den rör sig nu ovan trädtopparna som en tydlig påminnelse om den tid som är att vänta.

Tills dess fortsätter jag att njuta av årstidens lugn och skönhet. Den rymmer tillräckligt av de förväntningar jag har på livet...

Staden i mitt liv

 Jag går igenom staden för att göra lite inköp och lämna igen böcker. Staden är lugn, ja, nära på tom på människor. Kanske är inte så konstigt då det är -25 c och och vinden ligger på vid korsningarna som den bara kan göra på vintern i Luleå.

Luleå blev den vuxna platsen i mitt liv. Jag har bott här sedan 1987 och räknar mig numera som lulebo och norrbottning.

Alla väljer vi mer eller mindre våra platser. Platser där vi lever, där verkar och förhoppningsvis lever meningsfullt och gör gott. Luleå blev för mig platsen. Det var ett aktivt val. Jag har aldrig ångrat det. Staden  och mitt liv här har hittills erbjudit det mesta som är vanligt i våra liv - glädje, sorg, lycka, besvikelser, relationer, separationer, vänskap och nya upptäckter.

Men, platsen är just en plats. Ett hem är något annat. Platsen är alltid underordnad hemmet. Hemmet återfinns hos dig själv, oberoende av plats. Platsen som i mitt fall är Luleå kan ge struktur och mening åt mig och det hemmet jag har inom mig.

Luleå är en bra plats att finna liv och mening i. Den är lagom stor med allt det där utbudet jag behöver och naturen återfinns inte långt borta. Här kommer jag fortsätta att odla mitt inre hem...det är just en lagom stor plats att gå vilse i där det alltid är lätt att hitta tillbaka, hitta hem igen...

Januari månad - tid till eftertanke och att vårda livet

 Bilden ovan är tagen utanför min bostad i söndags. Den andas årstidens brist på anspråk och grälla färger, samtidigt som vi kan ana att ljuset börjar återvända, trots dagens mulenhet. Sedan dess har det fyllt på rejält med snö och kylan börjar nypa till.

När hotfulla och farliga röster hörs på allt fler platser i världen är januaris anspråkslöshet en gåva. Januari är i den bästa av världar en tid utan förväntningar och självpåtagna krav. Vi har lämnat den förväntansfyllda julen bakom oss med många gånger alltför konsumtionsstinna inslag. Dessutom ligger det vårrusiga vårljuset ännu en bra bit bort.

Januari brukar av förklariga skäl vara den månad om året vi konsumerar minst. För vår utsatta Jord är det dessutom om än en tillfällig återhämtning av en farlig överkonsumtion.

Tänk om vi skulle använda denna tid att verkligen ser över våra val och vårt sätt att leva...försöka förstå att det rika livet är inte att konsumera och resa långt bort utan att vårda våra relationer och kanske skapa nya.

För var vore vi utan våra sociala relationer...i princip ingenting. De stora resorna gör vi i vår närhet och tillsammans med andra...

Till pessimismens försvar!

 Jag bor i norr. Så här års lever jag mycket i mörker. Mörkret gör mig gott, gör mig lugn. Vi lever i en farlig och mörk tid. Januaris stillhet och relativa frihet från förväntningar hjälper till att stilla mörka tankar och även att få den pessimistiske att se ljuset i tunneln.

Jag är mer pessimist än optimist till min läggning. Pessimisten kan leva i mörkret för att se ljuset medan den optimisten lever i sitt ljus och har allt för dålig beredskap att hantera det mörka.

Göran Rosenberg berättade om pessimistens olika förtjänster för en tid sedan i sin krönika i "God Morgon Världen". Göran säger att det krävs ett visst mått av galenskap för att vara optimist i vår oroliga tid. Då är det mycket klokare att vara pessimist, befara det värsta och bli glatt överraskad när det inte gick så illa som pessimisten trodde. Då är det värre för optimisten som förväntar sig det bästa och blir besviken.

Göran menar vidare att pessimisten har lättare att tvivla på propaganda och falska nyheter. Vi som pessimister är kritiska och litar till våra erfarenheter. Vi gör trots dåliga odds vårt bästa och när det mot förväntan går bättre än väntat kan vi få erfara korta stunder av lycka.

Görans ord stärkte mig i min pessimistiska läggning. Kanske jag på många sätt är en lyckligare människa än många optimister som gång på gång blir besvikna. Det hjälper mig i alla fall att se tillvarons guldkorn och det räcker långt...