Det hycklande klimatsamhället

 Läser idag att Trafikverket är bekymrad över att koldioxidutsläppen minskar i en alldeles för långsam takt. Med nuvarande minskningstakt finns det inte en chans att nå de långsiktiga mål med nollvisionen vad gäller koldioxid år 2045.

Precis så, det går inte åt rätt håll alls, utan mycket går på tvärs. Vi kör mer och mer bil och flyger allt oftare. Miljö- och klimatmedvetenheten börjar öka, men därifrån att aktivt handla tycks det vara mycket långt.

Så länge miljö- och klimatarbetet görs till enbart mitt och ditt projekt kommer den katastrofalt långsamma takten att fortsätta. Visst kan vi alla göra en liten skillnad genom att köra miljöbil, lägga av och flyga och sluta med köttätandet. Men, vi behöver samhällets engagerade stöd om det verkligen ska hända det som faktiskt måste hända.

Samhället pratar med en hycklande kluven tunga. Centerns Annie Löf tycker att vi ska flyga mer och bilindustrins äkta miljöengagemang ser jag inte en droppe av. Tvärtom - den aggressiva bilannonsmarknaden är värre än på länge. Ofta är det stora fossiltörstande bilar lanseras. Motorjournalisterna på våra största tidningar tycks inte vara bättre. Som en del av makten borde de veta bättre, men varje lördag i DN läser jag om olika stora bilars förträfflighet.

Samtidigt rasar klimatforskarna, en del av journalisterna och faktiskt en och annan politiker mot vad vi alla håller på att göra med vår planet.

De olika samhällsyttringarna blir för den enskilde inte så lite schizofrena. Jag som i det lilla försöker göra mitt blir mörkrädd. Så länge kapitalister gör som det alltid ha gjort - bara se till den kortsiktiga vinsten och politiken inte använder mer aggressiva styrmedel så ser det inte roligt ut.

Vi fryser i slutet av februari...men framtiden kommer att bli obehagligt svettig...

Trendspaning 2 - biografen

 När man som jag är närmare sextio än femtio år är det länge sedan man betraktades som ung. På de flesta ställen jag verkar börjar jag tillhöra en av de äldsta. Tydligast blir det på jobbet där jag med många år i kommunal tjänst ser allt fler jag jobbat med gå i pension...med insikten att det inte dröjer allt för längre innan det är min tur...

Men det finns ännu en plats där jag ännu kan känna mig riktigt ung, om än i relativ bemärkelse - det är Folkets bio i Luleå. Kanske är det här är platsen där de sista proggarna av äldre sort har hittat en trygg hemvist.

När jag för en tid sedan såg Hanekes sevärda film "Happy end" var salongen mer än halvfull. Lovvärt för att vara en smal kvalitetsfilm i Luleå. Samtidigt kunde jag med ganska stor sannolikhet konstatera att jag var yngst i biosalongen.

På Folkets bio tycks PRO ha en bra rekryteringsbas för framtiden. Men, det är en kvalitetsmedveten samling. Här duger det inte med dragspel och gammeltjo.

Samtidigt blir jag lite orolig. Jag minns när jag för för många år sedan som ung vuxen pluggade i Umeå och gick på den tidens Folkets bio - då var de flesta i min ålder eller något äldre. Är det denna rest av människor som fortfarande hyllar kvalitetsfilmen?

Hur är det egentligen med yngres konsumtion av kvalitetsfilm? Det är frågan jag ställde mig när jag lämnade den värmande biofåtöljen och gick ut i februarikvällen. Bra kvalitetsfilm ställer ofta, om än jobbiga frågor om samtiden och kan ge uppslag till viktiga diskussioner om densamma.

Just diskussioner om livet och hur vi egentligen lever ter sig allt viktigare i vår tid...

Trendspaning i omklädningsrummet

 Jag går till gymmet 1-2 gånger per vecka för att underhålla min kropp och hålla det oundvikliga förfallet på avstånd. Många gör som jag  - vissa mycket tränar mycket välfrekvent,  åter andra intervalltränar, d v s gör kortare eller längre uppehåll i träningen tills det dåliga samvetet smyger sig på.

I omklädningsrummet  är vi i någon mening alla lika. Vi byter om och duschar efter avslutat pass. Om så blott för en stund blottas våra annars mer eller skylda kroppar.

Vi sägs leva i en hälsosam tid. Jag säger sägs, för i omklädningsrummet har hälsotrenden liksom inte fått något genomslag om man ser till de manliga kroppar som exponeras. Min enkla trendspaning handlar om om olika grader av övervikt. Faktum är att merparten av alla män i vuxen ålder jag möter i omklädningsrummet ( även många av de yngre) bär ett olika till antalet för många extra kilo över magen. En del av dem kan väl sägas vara muskulösa, men har trots detta denna mage som extra tydlig markör.

Vi kan ju undra varför det har blivit så här. Det verkar vara så att ju fler gym vi får desto fler bär på de där extra farliga kilona. Gammalt tillbaks fanns det inga gym överhuvudtaget och övervikten mer ett marginellt överklassproblem.

Svaret är egentligen ganska enkelt - kosten, mängden mat och vårt allt mer stillasittande liv. Att vi äter fel och för mycket ser jag dagligen otaliga exempel på. Den vanligtvis dignande lunchbuffén inbjuder till stora  portioner....och de som borde äta minst är oftast de som tar för sig frikostigast. Vårt arbetsliv har för de flesta blivit allt mindre fysiskt och desto mer av stillasittande. När vi väl ska träna, tar åter de flesta sina farkoster, d v s bilen istället för att få en gratis promenad eller cykeltur.

Förlorare är naturligtvis de överviktiga som försöker göra något åt sin situation utan att verka förstå helheten. Vinnarna är gymmen som gödslar många dåliga samvete med snygg reklam med vältränade och glada människor i marknadsföringen.

Jo...det var en annan trend som börjar bli så vanlig att vi knappast kan prata om trend - tatueringarna. Här dominerar ännu de yngre som någon gång också kommer att bli äldre. Snyggt eller inte är naturligtvis en värdering...men jag har svårt att se skönheten i en stor tatuering på den till slut 85-åriga rynkiga kroppen...

Konsumtion och brottslighet

Brottslighet och konsumtion har i någon mening alltid hängt ihop. På ena sidan de mer mera bemedlade som kan köpa sin prylar för pengar, ibland för ofattbart stora pengar. Sedan finns de andra som har lite pengar som får nöja sig med det lilla, alternativt bli kriminell och knycka ihop prylarna.

I det allt mer uppskruvade konsumtionssamhället börjar frågan bli mer komplicerad än så. Såg för en tid sedan ett reportage där äldre tonårskille med vuxen hjälp får stöd att bryta upp från sin kriminella livsstil. En livsstil som inneburit mer eller mindre stora personrån och knarkförsäljning. Det var snygga bilar och möjligheten att köpa fina märkeskläder som var målet. Killen var intet sätt marginaliserad ekonomiskt sätt utan kom från en ganska vanlig familj. I mitt arbete får jag höra talas om liknande fenomen bland de som jobbar med unga på glid....många stjäl inte för de är utan grejor, utan för att de vill ha mer. Ja, rent av ha mest och dyrast.

I veckan kunde man i våra lokaltidningen läsa om ett personrån mot en 13-årig kille som bestals på sin 8000 kronors jacka. Troligen ett uttryck för samma sak. Sedan kan man som måttfull vuxen fundera över klokskapen att redan som 13-åring gå klädd med så dyra märkeskläder.

Prylhysterin löper på många håll närmast amok bland många unga. Det är väldigt långt från den klädkod (om det överhuvudtaget fanns någon) som fanns när jag tittar på mina gamla skolfoton från 1970-talet än vad som tycks gälla idag.

Många unga följer med denna upphaussade konsumtionsnorm som gäller. En följderna blir allt svårare att köpa sig denna livsstil. Alternativet blir att stjäla sig fram. Naturligtvis är det inte jättevanligt att så sker...men en nog så illavarslande trend i vår galet konsumtionsnormativa tid....

Mobilen i skolan

 

 Den digitala tekniken styr allt mer av vår värld. Den formar oss nog mer än vad vi inser - inte minst i vårt sätt att interagera med varandra och vårt sätt att tänka. Vad gäller det senare oroar sig flera forskare att vi människor kan komma att hämmas allt mer i vår intellektuella och kreativa begåvning då tekniken serverar oss så lätt utan minsta ansträngning. Oroande om det är sant. Under människans era på Jorden har hon hittills blivit allt smartare. Skulle denna utveckling nu stanna av, ja, då har vi all anledning att rynka pannan, då vi lever i en tid som kommer att kräva många smarta genomtänkta beslut.

Skolan är ju den viktigaste platsen för lärande som i den bästa av världar ska utveckla vår begåvning och kritiska tänkande. Skolan verkar också vara det ständiga "slagfält" där alla har en åsikt vad som är ett bra lärande.

En av dessa strider just nu är mobilens vara eller inte vara i skolan. På den ena sidan står de som anser att skolan måste klara av närvaron av mobilerna, då den är är en så självklar del av den tid vi lever i nu. Det är en inte bara teknikernördarna som tänker så utan även en hel del pedagoger. På andra sidan står de som oroar sig, ofta psykologer och skolläkare, som menar att mobilerna skapar distraktion och hinder i lärandet.

Naturligtvis är det här en fråga som det går att göra politiska poäng på. Inte oväntat är det den gamle skolministern Jan Björklund som tar taktpinnen. Han föreslår ett förbud - den enkla lösningen som många säkert sympatiserar med. Visst finns det relevans i hans resonemang att det är det är de mest utsatta eleverna som kan vara de största förlorarna. Samtidigt klingar Björklunds retorik lite ihålig när han så gärna förhärligar friskolorna - de brukar ju inte vara platsen för de utsatta elever han pratar om.

Jag gillar inte snabba enkla beslut på komplexa frågor. Jag tror att vi måste kunna förhålla oss till den digitala tekniken, som mobiler, också i skolan. Men vi behöver tydliga överenskommelser vad som ska gälla.

Lärande är viktigt och det ligger en stor utmaning att hjälpa våra barn och unga att göra kloka val. Blir de allt för splittrande går det ut över lärandet. Multitasking, d v s göra flera saker samtidigt är enligt forskning den unga hjärnan inte bra på. Mobilen rätt använd kan vara ett hjälpmedel, så ock i skolan. Samtidigt finns det säkert många situationer där den inte alls fyller någon funktion och då ska den inte heller finnas i undervisningen.