måndag 23 mars 2020

Barndomens stad och perspektivförskjutningarna



 Jag vandrar på livets stig. Hur min vandring ser ut beror på var jag befinner mig. Med befinna sig menar jag i det här fallet vad jag befinner mig i livet och hur jag ser på min vandring. Just nu har jag sedan en tid passerat de sextio, d v s hunnit en bra bit i livet och är närmare slutet än början.

Mina livsstigar blir oftast som mest tydliga när jag befinner mig i barndomsstaden Gävle. Många platser har trots förändringens kraftfulla vind inte förändras så mycket, men perspektiven på platserna har förändras desto mer.

Jag kan förundras att trots att mina perspektiv på världen växer allteftersom jag fyller på med allt mer kunskap, så krymper alla de barndomens stigar och vägar jag besöker. Vandringen i Vals hage  var på sin tid för barnet Johan en stor svensk djungel i grönt. När jag i somras besökte parken var den fortfarande vackert grön, men numera förunderligt liten.

Bilden nedan är från barndomshemmet på Norra Kopparslagargatan. Altanen i hörnet var mitt lilla paradis där barnets någorlunda gröna fingrar skapade en prunkande prakt. När jag återvänder till platsen ser altanen väldigt förkrympt ut. Den är densamma, men samtidigt något helt annat än vad jag minns den.

Storleken på platserna ändras under livets gång liksom den betraktande blicken. Platserna fortsätter att leva inom mig, oavsett storlek och form. Kanske också barnet inom mig återfinns där...vill tro att det kan vara så...


söndag 22 mars 2020

Barndomens stad och hemvisten



 För en tid sedan gjorde jag ett av mina regelbundna besök i barndomsstaden Gävle. Det är alltid något speciellt att komma tillbaka till den stad jag lämnande för 40 år sedan....eller har jag lämnat den....det är en av de nyfikna frågor som väcks när jag vandrar i staden och dess omgivningar.

Lämnar jag egentligen en plats som har satt avtryck i mitt inre och var är egentligen min hemvist? Platserna där du har verkar finns nog alltid kvar. Svårare att svara på är var jag har min hemvist. Det finns alltid en speciell laddning när jag vandrar i min barndomsstad, så är det är det bara. Samtidigt så är det i Luleå jag har verkat större delen av mitt vuxna liv och där jag har det mesta av mina nuvarande ankringsplatser. Sedan finns till slut omgivningarna runt min stuga i Kasker som har varit ett centralt nav under hela mitt liv och kommer så vara det även under min återstående tid på Jorden.

Kanske är det så att jag och flertalet av oss egentligen har flera "hemvistar", d v s platser platser där livet kan passera revy och jag kan få lite perspektiv på såväl det lilla som stora i livet och allt det där som egentligen är viktigt...kärlek, gemenskap, nyfikenhet och upptäckarglädje, för att bara nämna en del av allt det där viktiga.

Igenkänningen ger trygghet och i den tryggheten är det lättare att se även allt det där som oroar oss i ett nytt ljus...