Mörker och ljus i juletid

 Det lackar mot jul...som vi brukar säga. En ljuspunkt i mörkertiden, men också en högtid som alltid brukar ge mig kluvna känslor.

Det kluvna handlar främst om den till synes hejdlösa konsumtionen som trots allt allvarligare klimat och miljölarm bara fortsätter och tycks sätta nya rekord år efter år. Utöver det så sorgliga av många människors brist på insikt och oreflekterade beteende, så undrar jag vilka alla dessa konsumenter är?  Bland de jag känner pratas det ganska mycket om att skippa onödiga julklappar och satsa på det goda umgänget. Jag läser även artiklar om familjer som hanterar jul helt annorlunda och där det materiella får en mer undanskymd plats.

Ett svar är säkert att jag lever i min egen filterbubbla med människor som har liknande värderingar kring vad som är viktigt här i livet. Kanske är det också så som en kollega sade till mig idag...vi städar och rensar våra hem hem på onödiga saker....men sakta fylls de då istället på av nya onödiga prylar som vi egentligen inte behöver.

I vår tid där vi verkar vara mera konsument än människa är det bråttom att återerövra det djupt mänskliga inom oss - att vårda våra relationer och den Jord som vi är så djupt förbundna till.

Hoppet är det ljus som trots allt finns även i vintersolståndets tid. Bilden ovan är från Seskarö längst upp i Bottenviken. Bilden nedan från mitt älskade hemfjäll en bit från stugan utanför Arjeplog.

Med dessa ord önskar jag dig en riktigt vilsam och kärleksfull jul. Vi alla behöver det!

Om att laga sprickan mellan hon och han

 Det har hänt mycket på jämställdhetens område i Sverige. Något som vi kan vara stolta och behöver påminnas om i tider då mörka krafter vill påstå att vi är ett land i totalt sönderfall. Meetoo-rörelsen var också en vattendelare och ögonöppnare där delar av den dåliga manlighetens byk blottlades.

Sedan dess har det gått ett tag och kvinnorna fortsätter att ta plats. Samtidigt vet vi att pojkarna presterar sämre än flickorna och läser allt mindre. Vi vet att kunskap är makt och vägen till kunskap går genom läsning och kritisk reflektion.

En del män (ja, kanske alltför många) känner sig inte hemma i den patriarkala struktur som sakta rämnar. En del är så vettlöst hemlösa att de hatar kvinnor, s k incels.

Sprickan behöver lagas, men ibland kan själva ambitionen att laga snarare vidga den. För en tid sedan var jag på en jämställdhetskonferens med det vällovliga syftet att få med den norrbottniske mannen i  arbetet för ett jämställdhet. På konferensen var det faktiskt många män. Jag undrar om alla kände sig bekväma med att konferensarrangören tydligt deklarerade att här är vi alla feminister. Moderator för konferensen var en s k mjuk man, i det här fallet en man som tydligt och återkommande berättade om all sin sårbarhet och alla diagnoser han har fått genom åren.

Det sas kloka saker vid konferensen men den kvarvarande känslan av sektmöte kommer jag inte i från. Jag ogillar att få en etikett i pannan (feminist). Ska jag kunna möta och påverka andra män vill jag bara var den jag är utan etikett. Etiketter  kan skrämma mer än bygga broar. Jag har inget emot mjuka män men jag tror att det är få män som kan och vill identifiera sig med konferensens moderator, han med de många diagnoserna som skulle representera den alternativa manligheten.

Vid nästa jämställdhetskonferens blir utmaningen att bjuda in alla landsbygdens män, då jag antar att det är bl a dessa man vill nå i jämställdhetsarbetet. De måste få en röst som hörs. Det är bara i dialog mellan olika tankar och synsätt vi kan komma vidare. Utan till synes obekväma möten blir sprickan till slut för djup för att kunna lagas...

Magisk kväll och ord och toner

 Det var en blöt, regnig, hal och mörk novemberkväll. Det dagen då den fina vintern tillfälligt hade släppt sitt grepp. Just denna kväll styrde vi kosan mot Råneå och och Råneåskolans aula. Det var kvällen då vi skulle lyssna till Augustpristagaren Marit Kapla och musikern Martin Hederos.

Platsen var väl vald. Aulan doftar och känns 1960-tal. Fin och allt för lite använd för publika evenemang. Råneå är Luleå kommuns nordliga del och utanför den lilla centralorten breder den verkliga landsbygden ut sig. Denna landsbygd som Marit Kapla berättar om på ett så fint och ödmjukt sätt i romanen Osebol där hon låter den lilla byns alla röster tala.

Just denna kväll är aulan fylld av förväntansfulla människor där vi dessförinnan fått njuta av den lokala brottarföreningens goda fikabröd och kaffe i den intillliggande skolmatsalen.

Jag har tidigare läst romanen. Det är annorlunda berättelse som växer och berör. I en tid den spänningarna mellan större städer och landsbygd blir allt större och hela samhällskontraktet gungar fyller Kaplas roman ett viktigt tomrum. Det är människor som du och jag som berättar om sina liv i Osebol. Ofta med en stor stolthet att få vara bo och vara en del av bygdens levande väv.

I Kaplas roman blir det tydligt vilken styrka och närvaro som finns i landsbygden. Här blir människorna verkligen människor av kött och blod, inte bara en bland alla andra. Det är just denna stolta landsbygd som utarmas allt mer. Trots att människorna här oftast betalar mer skatt en storstadens människor kan många landsbygdskommuner  snart inte upprätthålla den grundläggande välfärden. Det är ett annat blod - delar av vårt land som som sakta förblöder.

Det är verkligen märkligt att ett rikt land som Sverige snart kan vara ett land där det finns många platser där vi inte kan bo. Inte lite skandalöst då resurser och pengar finns, men ofta på fel platser och händer. Och...utan vår landsbygd dör inte bara den utan tills slut även alla överbefolkade städer som är så beroende av den för sin livsmedelsförsörjning.

Men just denna kväll i en aula i Norrbotten levde landsbygden mer än vanligt genom Kaplas stämma och Hederos finstämda musik.

Mellan årstider

 Vintern har tillfälligt dragit sig tillbaka och hösten är sedan länge passerad. Årstiden och dagen ger ingen full visshet och riktning. Precis som jag som människa ibland famlar mellan mening och mål kräver dagen isbroddar  för att häva fall och brutna lemmar.

Utblicken gör det lätt att hålla mig upprätt. I den dunkla årstiden söker jag referenspunkterna och finner dem. Ur vattnet är allt skapat och till vattnet söker jag mig gärna tillbaka. Kanske inte havet kommunicerar med mig, men för mig blir havet meningsskapare. Havet stillar mitt brus i dess långsamhet och eviga skapelseakt.

Nattens oro och fantasi får sin förklaring då jag ser att ett lodjur har vandrat längs med stranden. I nattens lyssning trodde jag det var en orolig människas flyende steg.

Årstiden kommer till slut finna riktningen. För oss människor kan det vara svårare. En stunds vandring i novemberljuset är om för tillfälligt riktningen något klarare...

En söndag i november

 Det är djupt inne i november. Jag bor i staden men vandringen nära staden längs mina vägar är lika stillsam som de lätta snöflingorna som träffar min kind.

Tänk att staden med dess larm och puls kan få detta fina vilotillstånd. Vandringen ger mig en möjlighet att nollställa mig från veckans alla brokiga intryck i min egen lilla värld. Vandringen ger mig även en chans att försöka hitta en balans i min brist på förståelse över all dramatik som sker i den stora världen. En dramatik som i någon mening berör eller kommer att beröra både mig och dig.

Sedan någon dag har vi fått veta att Sverigedemokraterna åtminstone för tillfället kanske är Sveriges största parti. Ett parti som framförallt  hejas på av män i min egen generation. Troligen är det till någon del samma män som finns på sociala medier och där hatar kvinnor. De kallar sig Incels. De tycker att kvinnorna är på väg att ta över världen och vill till varje pris sätta stopp det.

Det finns så många nya konfliktlinjer i vår tid, män-kvinnor, stad-land, nationalism-liberalism m m. Över allt detta finns den fritt hängande klimatfrågan som handlar om vår civilisations överlevnad och som närmast dränks i alla de där mindre frågorna som i sig är stora nog.

Det är lätt att hemsökas maktlöshet och tvivel i den tid som är. En söndagsvandring längs efter stadens stränder skingrar oron, åtminstone för en stund. Jag mår så bra av stillheten och naturens stilla rörelse i form av snöflingor och blicken av Bottenvikens vatten som mycket sakta sipprar fram genom sprickor i isen.

I naturens svartvita tid

 Det är Allhelgonatid och det är november. En november med ett tilltagande mörker och en dovare färgskala.

November kan vara en fin tid, speciellt ute naturen. Det är tyst, stilla och allt världens brus kan rensas bort.

På stadig is gör jag mitt spår i nysnön. Det känns underbart ensamt här, men jag är inte ensam. Färska spår från hare, räv och skogsfågel ger mig visshet att jag är betraktad, om än på avstånd.

Jag stannar vid en av mina älskade platser. Så enkelt som en köpesbulla och en banan smakar utsökt tillsammans med kaffet ute i det fria. Jag lyssnar på en natur som för dagen tycks vara helt utan ljud. Efter en liten stund hörs något. Det är en lätt vind. Den är så lätt att den normalt inte hörs. Men vad är mer normalt än den fina natur där jag befinner mig. Här hörs den lättaste vind  och även en korp från bergets stup.

Naturen målar en tavla i finaste svartvitt och jag får vara där - fint!

Livet fortsätter...

 Det är Allhelgonahelg. Som så många gånger förr tillbringar jag den i min stuga. Det har blivit en fin tradition som jag ogärna bryter. Ibland har jag sällskap och andra gånger är jag själv.

Denna Allhelgonahelg är jag själv. Det känns bra. Det finns mycket att bearbeta under det år som gått. Visserligen är inte året slut, men just en Allhelgonahelg i stugan i mörker och tystnad är en utmärkt möjlighet till reflektion och bearbetning.

För en tid sedan fyllde jag 60 år. I sig inte speciellt märkvärdigt, men lite stort ändå. Så här i Allhelgonatid tänker vi på de som har lämnat oss. Att fylla 60 påminner också än del om livets ändlighet. Det går allt mindre tänka på det jag vill göra sen. Det kanske inte kommer något sen och livet blir allt mindre givet.

Tack och lov har jag förmånen att vara en ganska frisk person. I allt mitt stora allvar finns där också såväl glädje som lekfullheten kvar. Jag försöker möta livet med ett öppet och nyfiket sinne. Det finns massor att oroa sig för både i det stora och i det lilla, men det får inte förta glädjen att leva.

För ett år sedan var jag på väg ur en relation. Det var mycket smärtsamt. Tiden därefter gick långsamt och tillbringades ofta ensam. Just då var det bäst och jag vill ha det så. Sedan en tid är jag åter i en relation. Det är varmt, kärleksfullt och innerligt. Konstrasten till det där ensamma livet jag befann mig i våras kan känns ofantligt stor, men är det egentligen inte. Vi är innerst inne alla ensamma. För att leva rikt måste vi också klara och utvecklas i ensamheten.

Jag gillar ofta att vara ensam. Såväl ensamhet som tvåsamhet kan vara vackert. Det är underbart att vara tvåsam igen och denna tvåsamhet kan jag utveckla i min ensamhet. Det låter kanske underligt, men för mig är det närmast en förutsättning.

Det är Allhelgonahelg. Efter dagens premiärskidtur i ensamhet så sänker sig mörkret - fint...

Mot den svartvita årstidens tid

 Hösten har många ansikten. Septembers starka färgprakt håller nu i mitten av oktober allt mer på gå över till en mer dämpad färgskala. Rörelsen mot ett mer nedtonat färgspektrum blir snabbare påtaglig när jag reser västerut och befinner mig på högre höjd i trakterna kring min stuga.

Dagarna då vi var där upplevde vi ganska påtagligt att hösten övergick i allt mer vinterlika förhållanden med temperaturfall, isläggning och försiktiga snöfall. En stilla, men påtaglig förändring i det just typiskt stilla och lugna landskapet som är så typiskt för såväl platsen som årstiden.



Stillheten förstärkts av allt mer sparsmakade färgspelet. Den norrländska taigan är visserligen intensivt grön, men allt det där gröna dämpas i takt med snöns ankomst och den frost snö klär alla barrträd.

Det är lätt att få tankar på  gamla svartvita foton när jag fångar ögonblicket med min mobil. En blandning av fotonostalgi  och skön balsam för själen sprider sig. Hösten är så mycket mer än starka färger och den varar länge än. Fint, så fint...

Vandring runt minnenas berg

 Timmar, dagar och år läggs till mitt liv. Likaså mina steg - de börjar vara många nu liksom de återkommande vandringarna till älskade mina platser.

En tidig oktobersöndag gör jag en vandring runt och upp på Kvavaträskberget. Det är en regelbunden vandring jag gjort i minst 30 års tid, men nu vara det ett par år sedan senast. En vandring som denna blir en liten vandringsretro  för mitt liv som väcker många minnen - återkommande älgmöten, ugglelyssning i den stora tystnaden där slagugglan en gång hördes bland de annars mer vanliga pärlugglorna och många lågmälda samtal med vänner i skogkojan Stallet.



Kojan Stallet som faktiskt var ett stall innan den 1991 flyttades till sin nuvarande plats. I kojan ligger gästboken som väntar på att få några ord från dagens besökare. Läser lite i gästboken - många små texter bl a av mig och mina vänner. Konstaterar och att inte ett ord har skrivits de två senaste åren. Tänker att det mesta av vår dokumentation som så mycket annat idag sker via våra mobiler. Därför blir boken numera oskriven och resultatet blir minnen som inte får någon hemvist och äts upp av nuets klicksökande jakt.

Fortsätter min vandring upp på berget för att komma till utkiken och äta min matsäck. Här går jag år efter år utan att möta en människa och blir därför desto mer överraskad när jag möter en man och hans fru i den lilla stuga som sedan ett antal år finns på toppen. Det visar sig att han äger delar av skogen som finns kring berget och han berättar att stora delar av den gamla skogen har blivit nyckelbiotopmärkt, d v s här finns lavar och svamp som som utmärker den gamla obrukade skogen.

Jag brukar gilla ensamma vandringar i skogen, men dagens möte gjorde mig riktigt glad. Nu vet jag att dessa älskade marker får vara kvar och spillkråkor och andra hackspettar ostört kan fortsätta sitt födslosök bland gammelfurorna, Här finns det plats för tankar och minnen även för kommande generationer, fint!

Om skogsbad och septembers låga

Höstens färgglada prakt nådde sitt klimax under helgen som var. Alltmedan naturen förbereder sig för vintern och en allt större långsamhet så frisätter den en glöd som inte är möjlig under någon annan årstid. Det hela vackra skådespelet förstärks av den allt lägre stående solen med sitt milda och försonande ljus.

En av årets troliga nyord är att skogsbada, d v s att vistas i skogen och känna dess lugnande atmosfär. Jag som aldrig har för avsikt att vara med i någon trend står plötsligt i trendens centrum. Jag har skogsbadat större delen av mitt liv. Att det där med det skogen ger - lugn, sinnesfrid och avkoppling har sedan länge varit varit en självklarhet för mig. Jag kan helt enkelt inte vara utan skogens trösterika verkan. Om jag nu är beroende i någon form så kalla mig gärna skogsbadarberoende.

Troligen är det därför jag tycker så mycket om den tidiga hösten. Som gammal skogsbadare och tillika vandrare är  denna tid den absolut bästa - färgprakten, tystnaden och ofta perfekta temperaturer för rörelse i skogen.

Nu är vi inne i tidig oktober, det blir kallare och lövträden börjar på allvar kläs av. I takt med tilltagande kyla, naturens krispighet och en allt mer dämpad färgskala finns tillfälle att koncentrera mig mer på den norrbottniska taigan - grön året runt som den är.

Skogen är och förblir en nära vän så den dag trenden skogbad har ersatts av något annat blir jag kvar där....ja så länge jag lever och kan stå på mina ben...

Till vårt östra grannland

 Jag bor 13 mil från den finska gränsen, men jag har under mitt relativt långa liv nästan aldrig varit där...ja, om jag då bortser från någon shoppingtur till IKEA-templet i Haparanda med ett fika i Torneå eller någon Finlandsfärjeresa i min ungdom.

Nästan på gränsen på pinsamt. Det väcker de där tankarna om att vi människor nästan alltid måste åka långt bort för att det ska räknas. Kanske blir det ändring på det nu när vi vet att våra resvanor är en av orsakerna till den pågående globala uppvärmningen.

Nu blev den där första riktiga Finlandsresan av i samband med att jag fyllde jämnt. Målet var Lousto i finska Lappland där vi skulle bo bekvämt och göra sköna vandringar i den närliggande nationalparken.

Mina bilder av vår östra granne innan resan var bastun, ett mustigt och annorlunda filmspråk och för mycket alkohol.

Under vår resa kompletterades bilden en hel del och jag kände en allt större ödmjukhet för vår östra granne. Det är lätt att glömma att Finland blev svårt sargat av kriget. Framförallt blev norra Finland till stora delar sönderbombat. Det är därför Rovaniemi i stort sett saknar gammal bebyggelse.  Rovaniemi känns som en stort sett nyuppförd stad vid polcirkeln. Jag får även veta att Finland satsar mycket mera på sina bibliotek. Biblioteket är på helt enkelt mycket mer en samlingsplats i Finland än i Sverige. Finnarna tycks vara ett mer bildat folk än vi svenskar...

Finska Lappland är ungefär lika ödslig som sin svenska motsvarighet. Det som slår mig att kalhyggena är betydligt färre, men däremot det mesta av skogen ung. Tänker mig att mycket av skogen fick bidra till återuppbyggnaden av landet.

Så var det där med alkoholen...jo finnarna dricker något mer, men bara litet. Däremot är de riktiga hejare på karaoke. På det annars så lugna hotellet sjöngs det så det stod härliga till på kvällarna. Oftast mycket mer välljudande än du kanske tror.

Heja Finland - det blir fler resor framöver!

Fylla jämnt

 Det är något speciellt med födelsedagar. Kanske firar vi dem samtidigt som de förblir en påminnelse om vår utmätta tid.

Om några dagar fyller jag år. Jag har vandrat ganska länge på vår Jord så det har hunnit bli många år  och nu med en jämn siffra. Födelsedagar är ju egentligen som vilken dag som helst. Det är vi som fyller dem mening och innehåll om vi vill. Oftast brukar mina födelsedagar gå ganska obemärkt förbi, men dessa jämna födelsedagar påverkar mer. Även om det är just en av många dagar i mänsklighetens liv så blir de jämna födelsedagarna någon sorts sammanhangsmarkörer över var vad jag befinner mig och vad jag är på väg.

För tjugo år sedan var det fest i den nyinflyttade villan. För tio år sedan var det fest. Jag hade separerat från villan men var ännu gift. Nu har jag skilt mig, genomlevt ytterligare en separation och flyttat ytterligare två gånger. Under tiden...ja, under det pågående livet har jag varit med om flera underbara händelser  och kanske lika många tråkiga.

Nu är det som sagt dags igen. Konstaterar att jag blir äldre. Det går liksom inte att göra något åt. Nyfikenheten inför livet är däremot inte äldre. En klok sommarpratare sa att när vi blir äldre har vi alla åldrarna inom oss - barnet, ungdomen, den unga vuxne och den äldre. Det var fint att höra. Att ha alla åldrar inom sig  gör att jag mer än någonsin tillsammans med mina livserfarenheter kan bejaka olika sidor hos mig själv.

Jag känner mig ganska bra vid det här laget och har ganska bra koll på mina bra respektive mindre bra sidor. Nu när jag ska fortsätta min livsresa så ska jag utmana mig lite grann. Tror att det är både bra för kroppen och knoppen.

Någon fest blir det inte på min dag. Som ett led i de nya lågmälda utmaningarna blir det vandring och spahotell i vårt närmaste grannland tillsammans med någon jag tycker om.

Livet fortsätter...jag ska göra mitt bästa för att göra något fint av det...

Stubben och en liten uppstickare

 Jag vandrar i mina marker. Jag söker en sitt plats för mitt kaffe med tilltugg. Jag finner platsen i en gammal stubbe.

Dagen bjuder in till sedvanligt prakt bland höstfärger, flyttfåglar som flockas och svamprika marker. Då är det lätt att gå förbi det lilla och till synes anspråkslösa.

Jag betraktar stubben en stund innan den blir en skön sittplats. Stubben var trädet som fälldes för mycket länge sedan. Skogen är gammal bondeskog där generationer av människor har fällt skog för husbehov - fjärran dagens fula och ohållbara kalhyggesbruk.

Allt som är liv förmultnas till slut för att skapa nytt liv. Det gäller även den gamla stubben även om dess förmultning ur mänskligt perspektiv tar väldigt lång tid. Just nu och länge än är den en anspråkslös liten lav och mossbeklädd skönhet med årets skörd av gulnande barr.

Strax intill har den gamle fått en tillfällig kompis. En tegelkremla har sett dagens ljus. Den lilla svampen är bunden till den gamla skogen och bidrar till skogens välmående. Svampen är dock en tillfällig gäst i verkligheten och är tills skillnad från stubben snart förpassad till evigheten.

Även jag är en tillfällig gäst i verklighetens skog. Det slår mig hur olika livsperspektiv mötes i skogen. Svampen som står för det tillfälliga och förgängliga och stenarna evigheten. Även jag är förgänglig och kommer att försvinna. Tills dess fortsätter jag vandra i skogen, höra vindens sus i träden och fortsätter att skapa min berättelse...

En försonande årstid

 Det är höst och jag återvänder till min stuga. Vi är på väg in i det milda ljusets tid med längre skuggor och kortare dagar.

Den årstid som är nu är också min absoluta favoritårstid. Jag vet inte riktigt varför. Visst - den tidigare hösten är vacker med sitt brokiga färgspel. Men....framförallt så tror jag att det har att göra med ljuset. Allteftersom årstiden blir kyligare så blir ljuset varmare och allt mer försonligt. Det varma ljuset mjukar upp naturen och kanske också mitt väsen. I ett varmare och försonligare ljus är det också lättare att leva med mina tillkortakommanden och brister än med det där starka vårljuset som klär av allt.

Och visst...vemodet finns också där. Årstiden ger förebud naturens längre vila och insomnande. Men...också vemodet kan vara skönt. Vemodet tonar ner rastlösheten och förväntningarna. Varandet kan få mer plats än görandet.

Så - när sju sädesärlor denna morgon pickar fröer på min tomt blir jag mest glad. Jag vet att de snart ska lämna oss, men glädjen är stor över deras närvaro nu och jag förundras över deras antal.

Det faller ett stilla höstregn över mina marker. Jag ska snart gå ut i det och för en stund bli en del av naturens lunga. Ytterligare en dag av höst har börjat och jag vandrar lågmält med...

Att välja den smala vägen

 När jag är min stuga försöker jag att leva ett enkelt liv. Jag gör mina vandringar, äter relativt enkelt, läser, skriver, bastar och kanske hugger lite ved.  Det finns inget självändamål eller trendmässigt med mina dagar här. Det är helt enkelt mitt sätt att leva här som jag alltid har trivts med.

För en tid sedan skrev Rebecka Kärde mycket tankeväckande i DN kultur. Hon skrev om människan som en optimerande konsumtionsvarelse både i förhållande till världen och till sig själv. Kärde hämtar bl a sina tankegångar från den tyske sociologen Hartmut Rosa. Det moderna samhället (allt från industrialiseringen) har gått ut på att göra världen tillgänglig - allt ska erövras och helst maximeras för att få ut så mycket som möjligt. I den kapitalistiska eran blir själva världen en vara som kan och ska exploateras. Tankesättet gäller även i förhållande till den egna kroppen...den ska optimeras och trimmas. Så och vår personlighet...vår sociala kompetens kan ständigt bli bättre. Omvärlden uppfattas som motstånd som ska erövras och övervinnas.

I samband med en allt mer tilltagande klimatkris får detta konsumtionsinriktade tankesätt om världen sig en rejäl knäck. Hittills har vi levt under villfarelsen att genom att optimera vårt förhållande till världen och oss själv så mår vi bättre och kan lura den katastrof som vi antas annars tar oss. Nu börjar allt fler bli varse att just denna katastrof närmar sig genom vårt konsumtionsinriktade sätt att se på livet och vår omvärld.

Den breda motorvägens era är förbi. En tyst stilla liten väg i glesbygden ter sig kanske inte lockande, men är definitivt en ny vägvisare för vår tid. Jorden behöver en allt smalare väg och jag tror också vår psykiska hälsa skulle må så mycket bättre av ett lugnare förhållningssätt till livet...

Det anspråkslösa

 Lyssnar på reportage om regnskogar som brinner, taigan i Sibirien och Alaska som brinner. Läser andra artiklar om om plasten som som inte bara förorenar våra hav utan nu också finns i atmosfären och och kommer ner i regnet, i snön. Hör en galen brasiliansk president skylla på miljöaktivister när regnskogen brinner och får höra om hatdrevet på nätet mot Greta Thunberg av företrädesvis män i min egen ålder. Hör om den massturism som håller på att förstöra många av Europas fina platser när horderna av människor väller ut från gigantiska fossildrivna kryssningsfartyg.

Jag hoppas att det finns en förlåtande Gud som försöker ställa allt tillrätta igen, men tror tyvärr inte så är fallet.

Det är lätt att bli missmodig och rädd över det som sker. Missmod och rädsla leder ingen vart så jag försöker glädjas åt det fina som sker i mitt liv och att jag har platserna där jag tankar energi.

Som så ofta finner jag storheten och skönheten i det helt anspråkslösa. En vandring längs stigarna i närheten av min stuga ger så mycket av det jag behöver. Platserna förhäver sig inte och jag kan tälja guld i det som jag ser och uppfattar som sparvflockarnas lek inför den stundande flytten, en tallglänta full med blåbär  och en till synes nöjd fiskgjuse som har fått sitt byte.

I anspråkslösheten finner jag mycket av min mening...önskar att vi alla skulle tänka så. Vår planet skulle få andrum och vi skulle må så mycket bättre. Jag moraliserar, jag vet, men det är svårt att låta bli...

Semesteravslut på Grova

 Semestern närmar sig slutet. Jag avslutar där jag började....i min stuga Grova. Här har jag varit ensam, tvåsam och umgåtts med nära och kära. Nu är jag själv igen. Det känns bra. Jag får sortera alla intryck och spänna bågen mot den tid som kommer.

Naturen bjuder precis på det lugn jag önskar. Det är mulet, lugnt och nära på tyst. På min vandring genom skogen stöter jag upp två tjädrar och invid stugan får jag besök av större korsnäbb och en större hackspett. Mitt i stillheten händer det...kanske just därför det är så stilla.

Jag har gjort många resor denna sommar....resor som inte handlar så mycket om avstånd...utan om upplevelser i ofta kända landskap och såväl nya som kända möten med människor.

Än en gång har jag blivit varse att resor inte handlar om platser långt borta utan snarare platser och möten där jag känner tillhörighet och gemenskap. Så har det varit under denna sommar. Många stora upplevelser i det lilla som jag känner tacksamhet inför.

Jag känner mig rik efter ett antal fina veckor. Nu redo att gå vidare med nyfiken upptäckarlust...

Om det sociala

 Jag är i min stuga och har lata dagar i värmen. Jag umgås lite med min systerns familj, men är mest för mig själv. Mellan baden läser jag Knausgårds essäböcker kring årstiderna i solstolen. Han skriver om både det stora och det lilla. Emellanåt fångas jag rejält

Knausgårds essä om det sociala gillar jag mycket...säkert just därför den innehåller så mycket igenkänningsfaktor, speciellt med tanke på vad jag befinner mig nu och då jag är mest med mig själv.
Knausgård skriver utifrån sina erfarenheter av att vara helt själv på en ö mitt i vintern. Som den uppburne författare han är är han van att bli sedd, bekräftad och vidrörd på olika sätt. Att vara på en ö ställer han sig utanför det där som annars tillhör det socialas sorl. Från början blir denna relativa tystnad och vara bortom allt det där för honom normala jobbigt, men så småningom kommer naturen och dess väsen till honom och han uppfattar mer och mer av det som pågår på ön i det lilla.

Författaren blir allt mer tillfreds, men det är ändå något som saknas...det som finns kring honom svarar inte...

Jag tror att när vi kliver utanför det som är våra sociala liv, då och först då blir vi så tydligt medvetna om hur beroende vi är av våra sociala sammanhang. Men jag tror också att det finns ett stort värde att emellanåt ställa sig utanför  det sociala, låta det tankebrus det för med sig få klinga av. Att ha goda vänner och kanske älskas av någon är fint och  troligen nödvändigt för att vi ska utvecklas. Men att ställa utanför detta samspel för ett tag  hjälper oss att perspektiv på oss själva.

Knausgård skriver att han inte får svar av den natur som omger honom. Kanske har han rätt..men i samspelet med platser som jag älskar uppstår någon sorts kommunikation. Den är ordlös, men den finns där och hjälper mig till att bli en mer social och närvarande människa...

Vandring utan trängsel

 I morgonekot idag lyssnar jag på ett längre reportage om massturismen i Europa och om den lokalbefolkning som börjar tröttna på dessa dessa turister som som i horder finns överallt och gör ett vanligt liv allt svårare. Detta skrivs när Centraleuropa lider av ännu en rekordvärmebölja av aldrig tidigare skådat slag. Men, turister tycks det bli allt fler av, trots hettan. Turister som nästan uteslutande reser fossilt via flyg eller på något stort kryssningsfartyg.

Grenen vi alla sitter på går inte bara av, utan den brinner...alltmedan de flesta fortsätter som om ingenting har hänt.

Så mycket större blir då inte kontrasterna till min värld i det stilla stuglivet i kommunen Arjeplog. Här finns aldrig någon trängsel  och även under turistisk högsäsong går du nära på ostört överallt.

Igår följde jag med syster och hennes familj på en liten dagsfjälltur i vår underbara fjällvärld. Målet var det låga vidsträckta fjället Sälmbajåkhå. Fjället ligger i nära anslutning till Silvervägen där det också stod ett antal husbilar vid den större Jurunparkeringen. Någon på parkeringen önskar oss lycka till som om det skulle vara något exotiskt med vandringen.

Så snart vi lämnar parkeringen kliver vi in i en annan storslagen värld. Som människor är vi ensamma här, men andra iakttar oss som kärrsnäppornas varningsrop och fjällabbens markerande mot vår närvaro. Fjällheden är vidsträckt och här finns platsen för rymd, liv, och vila. Toppterrängen eggar fantasin med sina blockformationer och vattengölar för den modige badaren.

Det här är väldigt långt borta från Centraleuropas ohållbara fossila turistkaos. Är så så orolig över det som håller på hända med vår vackra storslagna planet Jorden. Samtidigt känner jag tacksamheten över att få uppleva och vara i den stora storslagna värld bortom trängsel....det finns inget skäl i världen att jag skulle vilja önska mig någon annanstans...

På resa längs efter Norrlandskusten

 Jag åker regelbundet till barndomsstaden Gävle. Jag gör det oftast med tåg. Jag tycker om att åka tåg och det är absolut det mest miljö och klimatmässiga sättet att resa. Men, nu hade jag semester och tid och valde därför bilen. Att göra en bilresa efter Norrlandskusten blir ganska mycket av historia och nostalgi för mig. Hela eller delar av denna resa har gjorts många gånger genom åren. Alltifrån resan med pappa med den lilla grå Saaben till ett veckopendlande mellan Luleå och Umeå under ett år.

Resan ner gjorde jag i ganska maklig takt. Stannade till och åt min medhavda lunch vid rastplatsen nedanför Lövånger. Tyckte att jag numera har en rymlig bil, men den såg väldigt liten ut tillsammans med alla rullande stugor på hjul...husbilarna.



 Dagen var solig och trots en bitvis intensiv trafik tog det inte så lång tid förrän jag gjorde ett lite längre stopp. Körde upp den västra infarten till Skuleskogens nationalpark. Några kilometer från E4.an vandrade jag in i en lugn orörd värld. En mytomspunnen skog som kanske just för det bitvis karga och klipp och blockrika landskapet har klarat sig från skogsmaskinerna innan den blev en av våra fina nationalparker.



 Dagens resa avslutades vid Kustladans vandrarhem strax nedanför Docksta. Ett gammalt klassiskt vandrarhem i STF:s regi. Här finns minigolfen, poolen, en enkel restaurang och ett lika enkelt, men funktionellt rum för min nattsömn. Innan jag avslutade dagen gjorde jag en liten vandring längs med bondens landskap...en klassiskt svensk sommaridyll med ett böljande landskap, kor och hästar och många fina hus i färgen rött.

Vaknade tidigt lätt frusen i det ganska kalla rummet. Intog en enkel, men funktionell frukost innan Volvon tog mig mot målet - Gävle.



 Vid sidan av umgänge med min anhöriga gjorde jag en längre resa i nostalgins värld, nu till fots. Jag vandrade igenom min barndoms marker och spanade, tänkte tillbaka och insåg att mången tid har flytt. Platserna, liksom jag, är både lika och olika. Dels för att de till en del har förändras, men framförallt är barnets blick helt annan en den man som har levt ett långt liv som vuxen. Dessa vandringar och återbesök ger  perspektiv på livet och dessutom de där viktiga avstampen att gå vidare...

Min återresa till Luleå gjordes i ett svep, men blev lite längre än planerat. Blev stående i en milslång bilkö ovanför Hudiksvall. En större olycka hade skett. Påminde mig om livets skörhet och det som kan göra slut på allt...precis som det gjorde slut på min fars liv på vår resa mot stugan i Lappland för nu 50 år sedan.



 Så småningom rullade jag vidare...rullade mot hemmet i Luleå igen. En stor liten resa var det, fint...

Molnen och den naturliga ordningen

 Under de senaste dagarna har jag tillbringat längre stunder i solstolen tillsammans med min bok. Det har varit en synnerligen ordnad tillvaro i min ordnade stuga.

De flesta av oss vill ha ordning och struktur på tillvaron. Det kan ge en illusion av trygghet i en synnerligen otrygg värld att skapa våra ramar, vanor och mönster. I bästa fall har vi både karta och kompass i ordning och hittar vår riktning.

Vi mår bra och behöver vår struktur, de gör det lättare att fungera som människa och spar på energi. Vår värld är både synnerligen ordnad, men samtidigt väldigt oordnad och kaotisk. Det gäller både oss människor och många fenomen i naturen.

Kanske det bästa exemplet på det ordnade, slumpmässiga och till synes kaotiska är nog våra moln på himlavalvet. När jag sitter i min solstol och betraktar de lätta molnen på den annars nästan klara himlen upphör jag aldrig att förundras. Det går aldrig att rama in molnen och med säkerhet veta vad som händer med dem. De byggs upp när du minst anar det och de kan upplösas lika fort. När och hur detta sker känns för min betraktelsehorisont helt ogripbart. Naturligtvis finns det en ordning i detta bortom det kaotiska. Från min blickpunkt i solstolen kan jag bara inte uppfatta det. Högt däruppe i lufthavet finns både fukten och vindarna som jag varken ser eller hör.

Det finns en ordning bortom allt. I kombinationen av ödmjukhet, ivrigt kunskapssökande och i en ständig förundran över det inte helt gripbara finns du och allt det där livet som är du och som omger dig. Någon gång emellanåt behöver vi tappa fotfästet en smula utan att tappa bort oss själva. Den ordnade tillvaron ger den trygga hamnen...men ibland behöver vi bli som molnen, göra något oförväntat. Det kan bryta ny mark, ge livet en annan riktning.

Jag kommer aldrig fullt ut förstå molnens väsen, men jag upphör aldrig att förundras över dem och den vägledning de kan ge i en illusorisk välstrukturerad värld.

Välmbapouda - en historia i tre akter

 När jag är i min stuga gör jag ofta en kortare vandring upp till toppen på Välmbapouda. Jag gör det för att det lilla fjället är så lättillgängligt, men framförallt för den fina utsikten från toppen.

För ett par dag sedan var jag där igen. Efter en ganska kort, men brant stigning upp till toppen, får jag min belöning. Dagen är klar med siktvärden som annars bara finns på hösten. Från utkiken kan jag blicka ut över en ansenlig bit av vårt land.

En nykomling detta år är det bord med bänkar som tillkommit. Den ser jungfruligt ny ut och skär sig lite mot den övriga terrängen. Man kan säga att det är sista akten av utvecklingen av toppen. Den andra akten är den fina toppstugan som har funnits där alltsedan 1930-talet. Gammalt tillbaks fungerade den som brandvaktarstuga och den kom även att tjänstgöra som beredskapsstuga under kriget. De två senare akterna är ett resultat av mänsklig närvaro. Sedan har vi då ursprunget - berghällen, där jag står och blickar ut och där de olika träkonstruktionerna vilar. Det är lågfjällets första akt, format för en evighet sedan långt bortom vår fattningsförmåga. Sedan nerslipad av istider och erosion.



 Egentligen så bjuder det lilla fjället på ytterligare en akt, också lågt bortom moderniteten. Jag intar ofta mitt fika och kaffe invid lågfjällets enda tydliga tall. Den är liten och tanig...men gammal. Säkert mycket äldre än vad vi förstår. Egentligen borde den inte finnas här. För mig är den både ensamheten och den okuvliga livskraften personifierad där den generation efter generation klarar vind och bitande kyla.

Stunden fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet. Min stund på jorden är kort, men jag hoppas ändå på många återbesök...

Ett toppröse

 Ett toppröse har ju till sin uppgift att markera att här är toppen. Otaliga är de topprösen som finns på våra berg och fjäll. Du hittar dem främst på de mer publika topparna. De är så vanliga att jag oftast inte tänker på dem.

På Stor-Gaika, 6 km från min stuga, återfinns också ett toppröse, men till skillnad från de flesta andra bär det här märken från en annan tid. Jag var på Stor-Gaika första gången för snart 50 år sedan. Jag och mamma tog den då nybrutna skogsbilvägen och tog därefter den gamla stigen upp på till toppen. Redan då hade delar av röset rasat. Sedan dess har fler stenar fallit.

Innan skogsbilvägarnas tid låg Stor-Gaika lite avsides från bebyggelsen, så jag funderade redan som barn hur detta röse har kommit till och från vilken tid. Jag kommer nog aldrig få svar på den frågan, men gammalt är det. Kanske berget var en knutpunkt där människor i gammal tid samlades. Berget är ju lite högre än grannbergen och platsen naturskön precis vid trädgränsen.



 Vandringen upp till Stor-Gaika bjuder på fint vandringsväder - soligt och svalt. När jag har lämnat Sveaskogs fula hygge bakom mig går jag igenom en trolsk urskog innan jag når toppterrängen. Småfåglar av skilda slag gör mig uppmärksam på deras närvaro. Jag är gäst i terrängen och ska uppträda som en sådan. På toppen njuter jag av den fina utsikten tillsammans med kaffet, smörgåsen och bullen.

Om toppröset kunde tala så hade det nog mycket att berätta. Men det förblir tyst och jag får fortsätta fantisera om Stor-Gaikas historia efter människors ankomst...

Midsommar

 Vi lever i en tid där ensamheten börjar att beskrivas som en folksjukdom...ensamheten ska visst vara farligare än både rökning och fetma. Inför midsommarhelgen lägger Dagens Nyheter ut Kristofer Ahlströms midsommarkrönika från 2015 i repris. Kristofer beskriver sina ensamma vandringar bland andra ensamma i Stockholms innerstad en midsommarafton. Att just vara ensam på midsommarafton ska visst vara värre än julen, ja, riktigt skamligt och utsatt.

Jag vill inte raljera med dessa tankar, ensamheten är svår för många. Ofta handlar det om brist på relationer, vänner, mening och riktning i livet. Men - ensamheten kan också vara vilsam och försonande om vi är i någorlunda takt med oss själva

Jag är i år ensam under midsommarhelgen i min stuga. Det känns varken skamligt eller olustigt. Då  året som varit har inneburit uppbrott från en relation och livet söker en annan riktning känns det stilla livet i stugan som skön balsam för själen. Jag kunde ha gjort andra val denna helg, men då jag varken styrs av skam och inte räds ensamheten var mitt val enkelt.

Vid sidan av en kärleksrelationer och nära vänner är synen på livet och det som omger det som avgör graden av ensamhet. Kommer jag i nära samspel med vår fina natur känner jag mig aldrig ensam. Skogen, bergen och vattnet gör något med  mig - kalla det en sorts försoning från det förlorade, men också ett verksamt hopp inför något kommande.

Innerst inne är vi alla ensamma och utan att klara  denna ensamhet är vi väldigt utsatta. Gör vi ensamheten mindre farlig och utmanar förställningarna om den finns det goda livet om du öppnar dina ögon - det bjuder både ensamhet, kanske tvåsamhet och framförallt nya erfarenheter.

Stor avskalad musik tillsammans med ett piano

 Det har varit sommarens hittills finaste dag. En dag som gjord för sol och ännu kalla bad. Så blev det även för mig, första sommardoppet inkluderat. Denna fina sommarsöndag fick jag tidigarelägga mina långsamma morgonrutiner med frukosten tillsammans Dagens Nyheter för att ta del av sol och bad.

Anledningen - min gode vän Svens son, Anders Teglund skulle spela på Norrbottens museum. Anders har gjort en avskalad pianoskiva kallad "Björkris" som vi församlade skulle få avnjuta i den stilla miljön.

I det stora musikaliska universum vi omges av idag bjuder Anders in oss till ett universum i det lilla. Den avskalade och bitvis improviserade musiken blir som den bästa poesi....både i och mellan tonerna finns så mycket andakt och mening. För mig blir det en stor liten resa i självaste livet. Musiken är tänkt att fånga det vanliga livet och dess trivialiteter i en hyresrätt. Så är det för den som vill se det så, men som all stor konst skapar du meningen inom dig själv när du bjuder in till ett aktivt lyssnande.

Anders bjöd in till en stor upplevelse. En upplevelse som jag då och då kan komma tillbaka till i min hyresrätt. Jag köpte utan tvekan Anders vinylskiva. Mitt första vinylinköp på över 30 år. Nu vet jag att jag alltid har en god vän som väntar därhemma om och när jag behöver lugn och frid i mina tankar. Tack Anders!

Stilla stugliv

 Livet i min stuga är ofta inte behäftat med krav och måsten utan mest småpyssel av skilda slag som ramar in dagen. Så här i gränslandet mot sommar finns några måsten. Det ska krattas klart på tomten och sommarvattnet ska köras igång. När jag har gjort detta och kollat att egendomen tycks vara i ordning kan jag återgå till mitt stillsamma liv.

Denna långhelg blir ovanligt stillsam med många timmar under parasollet med boken. Dagarna  är varma och luftfuktigheten hög. Det drar ner lite på upptäckarlusten i kända omgivningar. Både kropp och själ vill ha sitt för att kaffet under parasollet ska smaka riktigt bra. Därför gör jag ett par tidiga vandringar innan värmen blir övermäktig.



Hemfjället Välmbapouda är en trogen kompis. Det blir årets första riktiga toppbestigning som förhoppningsvis kommer att följas av fler. Över skog och myr är grönskan i grossess och ska jag tro på hjortronblomningen så blir det mycket av vårt välsmakande bär i år. Vaknat har även myggen. Väljer att att inte förbanna dem, då alla insekter har sin givna plats i naturen och är en del av det kretslopp vi alla är beroende av.

Men sittningarna i solen och under parasollet är navet under denna helg jämte bastun, grillen och den goda maten. Livet i all sin anspråkslöshet, det behöver inte vara mer...

Reflektioner från en stadsnära natur

 Där staden och industriområdena tar slut öppnar sig Gammelstadsvikens naturreservat. Den börjar i en kil mellan moderna mänskliga kommunikationer i form av trafiklederna i väster och Facebook långsträckta datorserverhall i öster. Det är olika formera av kommunikationer som ska förena oss, men som också löper risk att splittra och förinta. Trafiken i väster med sina fossila utsläpp och datortrafiken i öster som bidrar till att sprida hat och destruktiva konspirationsteorier.

Den naturliga kilen blir då särskilt välkommen. Hör möts vi snart att en i många stycken ganska opåverkad natur som mest påverkas av naturens egen långsamhet - årstidsväxlingarna och och den ännu större långsamhet när havet drar sig tillbaka 1 cm per år och fjärden mycket sakta krymper.

En bit in på leden då serverhallen är passerad och trafiklederna är en bit bort känner jag lite av naturreservatets relativa tystnad. Helt tyst blir det aldrig i stadens närhet, men nu dominerar alla sångarna i skogen allt mer och över fjärden kryllar det av den för norrbottniska kustens typiska dvärgmås som har sin största population i reservatet.

Annars märks det att häckningssäsongen är igång. Det är mindre livaktigt i skog och på fjärd än tidigare i maj. Gläds i alla fall av flera observationer av gråhakedoppning och årta. Arter som jag inte sett på ett par år.

I Norrbotten är det som bekant ont om vårblommor. Nu när vi står i randen  mot sommar kryllar det av kabbeleka i våtmarkerna och en hel del små blå blommor ser jag. Då jag kan mer om fåglar än blommor är jag inte säker på om det är viol...



Det kommer att dröja  innan jag kommer tillbaka till dessa marker. Våtmarkerna är även ett paradis för små flygare som älskar mänskligt blod. Om ett par veckor intar de scenen här. Vi kan störas av dessa blodsugare och många andra som myror och getingar. Men - de är mindre beroende av oss än vi faktiskt är av dem. I en värld utan insekter skulle människan få svårt att överleva. Utan bin inga frukter och grönsaker och utan mask och myror av alla de slag - ingen nedbrytning och ett fungerade kretslopp.

Alla individer - små som stora behöver få plats i vår fina natur för att den ska förbli fin och för att vi ska överleva. När myggsvärmarna är som värst får jag göra mina vandringar och upptäckter på annat håll...