Tankar och livsfragment 29 september 2023 - Stugliv om hösten

 

Åter i stugans stillhet och lugn. Ofta sitter jag och blickar ut över Välmbas vatten och lågfjället Välmbapouda. Andra gånger får blicken fäste genom fönstret mot skogen. Stugan är omgiven av skog, denna skog som jag håller så högt, representanten för det det långa livet. Skogen bakom stugan är gammal, varsamt plockhuggen av alla de människor som verkat för mig och har många fina träd som är 200 hundra år eller äldre.

Här har de människor som verkat levt i nära symbios med den natur som de har varit helt beroende av.

Stugliv om hösten innebär än färre måsten. Idag har jag staplat det sista av veden och när de sista björklöven har fallit ska jag kratta runt huset.

Desto mer tid finns det för läsning, lyssnande på intressanta reportage och sköna vandringar i stugans omgivningar.

Det känns närmast overkligt att leva i detta lugn i en värld som ter sig allt mer kaotisk och hotfull. En värld där trångsyntheten, våldet och populismen verkar närmast ostoppbar.

För en stund sedan satt jag på bron och drack kaffe. En ekorre sprang förbi, hackspetten jobbade på i torrfuran en bit bort. Mest glad blev jag av talltitorna. Denna oskygga fågel som förr var så talrik, men som har blivit allt ovanligare. Nu var det tre talltitor om vinterprovianterade i björkarna.

Önskar att vi människor skulle leva lite mer som talltitorna. De som anpassar sig till natur och klimat och vet värdet på att ställa om när mörkertiden närmar sig...

Tankar och livsfragment 19 september 2023 - snart ett år äldre

 

Snart har ytterligare ett årshjul passerats och jag ska fylla år igen. Det är ju inget att bry sig så mycket om. När vi blir äldre blir födelsedagar mest en påminnelse om livets ändlighet. 

Att fylla år mest ett tillfälle att fundera över var jag befinner mig just nu och var jag är på väg. Jag är nu inne på min sjunde månad som pensionär. Det är naturligtvis den största förändringen i mitt liv just nu. Det är hittills för tidigt att säga vilka avtryck denna livsförändring kommer att göra med mig, men hittills har det gott bra.

Att sluta jobba innebär att du tappar en mångårig vardagsrutin som bara har funnits där. En stor del av vårt vuxna liv är ju just arbetet, på gott och ont.

Jag har den senaste veckan träffat kollegor från min gamla arbetsgrupp. Det har varit roligt att höra var de gör och vad som är på gång. Samtidigt har det blivit så tydligt att det är inget jag längtar tillbaka till. Jag trivdes på mitt jobb, men var sak har sin tid och det är dags att gå vidare, medan jag har någon tid kvar.

Under min nyvunna fria tid har jag varit mycket ute i naturen och i min stuga. Nu senast vandrade jag och min särbo i Klimpfjäll med omnejd. Ett fint område som jag gärna återkommer till.

Nästan lika fint kan det vara att vandra i de stadsnära skogarna i Luleå, som igår vid Hertsöträsk.

Vandraren i mig får nu fullt utlopp. Den fria tiden ger oceaner av tid för tankar. Baksidan av myntet är att det även stärker min oro över den tid vi alla befinner oss i. Det måste jag hantera. Kanske ska jag bilda mig för att tankarna kan få ankra fast bättre. Tror det.

Tid för vandring och natur, tid för läsande, bildning och kultur i alla dess former. Min tid är nu. Jag går snart ett nytt årshjul till mötes. Ser fram emot det...

Tankar och livsfragment 8 september 2023 - i Sveaskogs marker

 Jag gjorde för ett par dagar sedan en vandring ovanför sjön Makkaure som ligger en liten bit från min stuga. Jag cyklade till skogsbilsvägens slut och gjorde sedan en vandring upp i bergen.

Det här var ny terräng för mig. Jag har aldrig tidigare vandrat bortom Gaikabergen. Jag var nyfiken hur det såg ut, särskilt nu när skogsbolaget Sveaskog ska sätta av en del av den ännu inte avverkade skogen som reservat.

I det här området har har det avverkats (kalhuggits) alltsedan sent 70-tal och framåt. Återväxten är på vissa partier minimal trots flera försök med plantering. Det här har varit gamla urskogslikande bestånd högt över havet som helt enkelt inte klarat av föryngring efter en kalavverkning.

Vid skogsbilvägens ände möttes jag av Sveaskogs senaste avverkning gjord för 5-10 år sedan, Kalhyggen är aldrig någon rolig syn, men det här var värre än så. Trots att det har gått ganska länge sedan avverkningen är ingen återplantering gjord. Området är hyggesplöjt med djupa fåror. Ingen rolig plats att vandra i. Ingen tallplanta så långt ögat kunde se. Bara gräs och åter gräs, utöver någon kvarlämnad sälg och björk.

Av allt jag sett och hört om Sveriges ohållbara skogsbruk så blir jag inte förvånad, men ändå både ledsen och förbannad. Här har funnits en urgammal granskog som inte under väldigt lång tid kommer återskapas.

Att ingen plantering är gjord är gjord är i sig lagstridigt. Jag misstänker att det här inte är något undantag. Troligen kan det se ut precis så här på många platser där bolaget har gått fram i skyddsvärda marker.

Det är statens bolag som gör så här, skamligt!

Efter en utdragen tvist med den relativt närbelägna samebyn har som sagt delar av området fredats från fortsatt exploatering. Det gäller framförallt skogen ännu högre upp i terrängen. 

Jag tar mig upp i den fredade terrängen. Det är en annan värld som andas lite av evigheten. Hit skulle aldrig Sveaskogs skördare ha nått. Jag är ändå tacksam att att den obrutna skogen blir kvar...

Tankar och livsfragment 6 september 2023 - stunden vid grillen, en av dagens höjdpunkter

 I stugan grillar jag. Jag grillar nästan varje dag.  Sedan en tid är jag pensionär och och har fått tid att tillbringa mer tid i stugan. Jag funderade då om det skulle bli tjatigt att grilla i princip dagligen. Så är inte fallet. Jag grillar fortfarande med samma lust och glädje som jag alltid har gjort.

Jag är en nyfiken person som gärna ser nya platser och sammanhang. Men den andra sidan av mig är glädjen av de goda upprepningarna och rutinerna. De ramar in dagen och ger fasta hållpunkter. Det tror jag är ännu viktigare som pensionär då den dagliga upprepningen, arbetet, har blivit ett imperfektum.

I det här sammanhanget kommer grillningen in. Det blir en daglig höjdpunkt under stugans brotak som aldrig låter sig hindras av otjänlig väderlek. Naturen omkring mig blir just den naturliga stämningshöjaren med Välmbas vatten och lågfjället Välmbapouda i blickfånget.

Jag förstärker stämningen ytterligare med ca 4 cl god frysskåpskall gin spetsad med en gnutta citron. Jag hörde för en tid sedan om en snart 100 årig man som hela sitt vuxna liv tagit en snaps. Han var säker på att det har gjort honom så vital. Sant eller inte så tror jag inte min lilla extra stämningshöjare kommer att vålla några hälsoproblem.

Jag tror inte jag kommer bli närmare hundra år, men jag ser fram emot många glädjefyllda upprepningar vid grillen  även framöver. Kanske vågar jag prova en annan gin någon gång, men bara kanske...

Tankar och livsfragment 3 september 2023 - möten på Pieljekaise

 

Nästan varje år går jag upp på Pieljekaise, denna trevliga fjälltopp 1137 m öh som också är nationalpark med en florarik lågfjällsplatå.

Igår gjorde jag årets vandring, en fin och vindsvag dag som gjorde toppvistelsen angenäm.

Årets vandring kom att skilja sig från de tidigare. Visserligen brukar jag möta vandrare. Det här är ju en del av Kungsleden och vandringen till toppen är lättillgänglig, men denna dag mötte jag inte bara vandrare, utan många vandrare och joggare.

Något på var på gång redan när jag kom till parkeringsplatsen. I vanliga fall brukar den stå tom sånär på någon tysk husbil. Idag var den närmast full. Jag såg en älgjägare. Kunde det vara så att halva Jäckvik var ute på jakt?

Tvivlade på det och efter ett par kilometer började jag ana något. Ett stort gäng kom joggande nerför fjället. Lite senare ser jag grupper av barn och vuxna fikandes på olika avstånd från toppen. 

Uppe på toppen träffar jag en pratglad Pitebo. Då får jag klarhet. Han är en del av en skidförening från Piteå som gästar fjället denna dag. Han undrar om jag går ensam. Jag svarar självklart att det gör jag ofta. Han blir lite orolig och säger att jag måste ta det försiktigt. Det var kul men lite ovant med denna manliga omsorg.

På vägen ner från fjället får jag ett annat möte. Det var ett par som inte tillhörde skidföreningen.  Kvinnan med sina vandringskläder, i starka färger, syntes på långt avstånd. Hennes kläder verkade matcha med hennes personlighet. Hon hade yviga gester och var väldigt pratig. Hon villa veta allt om terrängen och hur lång tid det skulle ta till toppen. Mannen vid hennes sida log lite försynt i sina mer anspråkslösa kläder.

Det var slående hur olika de var men kanske just deras olikheter matchar.

Min vandring fick annorlunda inslag än de förväntade. Annars vandrade renarna på fjällheden som vanligt, utsikten var lika belönade och en misstänkt pilgrimsfalk kretsade för en stund nära mig.

En god, men lite annorlunda dag i fjällen, helt enkelt...

 

Tankar och livsfragment 1 september 2023 - ett allt mer beskogat lågfjäll

 

För några dagar sedan var jag uppe på Välmapouda. Jag brukar kalla det mitt hemfjäll då det alltid är den fjällvyn som möter mig från frukosten i stugan.

Otaliga har vandringarna till Välmbapouda varit genom åren, men denna dag är det första gången jag cyklar fram till vandringen startpunkt.

Det var en fin dag i slutet av augusti och i toppterrängen börjar man ana höstens färger i markvegetationen. Vid mitt kaffestopp strax nedanför toppen får jag se inte mindre än 4 unga havsörnar leka på himlavalvet.

Strax innan kaffesstoppet besöker jag naturligtvis den gamla topptallen. Trots sin ringa storlek så är det väldigt mycket äldre än jag. Den har sett likadan ut länge jag kan minnas.

Invid topptallen börjar en betydligt yngre dito ta allt mer av uppmärksamheten. Den har inte funnits så länge och jag konstaterar att toppskottet är rejält trots att den växer på drygt 700 m öh.

Tyvärr är det inte något att glädjas åt. Under mitt drygt 60 åriga liv har jag kunnat se att allt mer tall börjar skjuta upp på den tidigare nästan kala toppen. Med all sannolikhet är det en aspekt av klimatförändringarna. De låga fjällen i västra Norrlands inland kommer att beskogas allt mer.

Det kommer naturligtvis ta sin tid, men jag skulle tro att om ett par generationer bort är stora delar av denna topputsikt borta . Ett sorgligt faktum från detta låga fjäll där du ännu ser ett bra stycke av Sverige...