Igår gjorde jag årets vandring, en fin och vindsvag dag som gjorde toppvistelsen angenäm.
Årets vandring kom att skilja sig från de tidigare. Visserligen brukar jag möta vandrare. Det här är ju en del av Kungsleden och vandringen till toppen är lättillgänglig, men denna dag mötte jag inte bara vandrare, utan många vandrare och joggare.
Något på var på gång redan när jag kom till parkeringsplatsen. I vanliga fall brukar den stå tom sånär på någon tysk husbil. Idag var den närmast full. Jag såg en älgjägare. Kunde det vara så att halva Jäckvik var ute på jakt?
Tvivlade på det och efter ett par kilometer började jag ana något. Ett stort gäng kom joggande nerför fjället. Lite senare ser jag grupper av barn och vuxna fikandes på olika avstånd från toppen.
Uppe på toppen träffar jag en pratglad Pitebo. Då får jag klarhet. Han är en del av en skidförening från Piteå som gästar fjället denna dag. Han undrar om jag går ensam. Jag svarar självklart att det gör jag ofta. Han blir lite orolig och säger att jag måste ta det försiktigt. Det var kul men lite ovant med denna manliga omsorg.
På vägen ner från fjället får jag ett annat möte. Det var ett par som inte tillhörde skidföreningen. Kvinnan med sina vandringskläder, i starka färger, syntes på långt avstånd. Hennes kläder verkade matcha med hennes personlighet. Hon hade yviga gester och var väldigt pratig. Hon villa veta allt om terrängen och hur lång tid det skulle ta till toppen. Mannen vid hennes sida log lite försynt i sina mer anspråkslösa kläder.
Det var slående hur olika de var men kanske just deras olikheter matchar.
Min vandring fick annorlunda inslag än de förväntade. Annars vandrade renarna på fjällheden som vanligt, utsikten var lika belönade och en misstänkt pilgrimsfalk kretsade för en stund nära mig.
En god, men lite annorlunda dag i fjällen, helt enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar