Jag gjorde för ett par dagar sedan en vandring ovanför sjön Makkaure som ligger en liten bit från min stuga. Jag cyklade till skogsbilsvägens slut och gjorde sedan en vandring upp i bergen.
Det här var ny terräng för mig. Jag har aldrig tidigare vandrat bortom Gaikabergen. Jag var nyfiken hur det såg ut, särskilt nu när skogsbolaget Sveaskog ska sätta av en del av den ännu inte avverkade skogen som reservat.
I det här området har har det avverkats (kalhuggits) alltsedan sent 70-tal och framåt. Återväxten är på vissa partier minimal trots flera försök med plantering. Det här har varit gamla urskogslikande bestånd högt över havet som helt enkelt inte klarat av föryngring efter en kalavverkning.
Vid skogsbilvägens ände möttes jag av Sveaskogs senaste avverkning gjord för 5-10 år sedan, Kalhyggen är aldrig någon rolig syn, men det här var värre än så. Trots att det har gått ganska länge sedan avverkningen är ingen återplantering gjord. Området är hyggesplöjt med djupa fåror. Ingen rolig plats att vandra i. Ingen tallplanta så långt ögat kunde se. Bara gräs och åter gräs, utöver någon kvarlämnad sälg och björk.
Av allt jag sett och hört om Sveriges ohållbara skogsbruk så blir jag inte förvånad, men ändå både ledsen och förbannad. Här har funnits en urgammal granskog som inte under väldigt lång tid kommer återskapas.
Att ingen plantering är gjord är gjord är i sig lagstridigt. Jag misstänker att det här inte är något undantag. Troligen kan det se ut precis så här på många platser där bolaget har gått fram i skyddsvärda marker.
Det är statens bolag som gör så här, skamligt!
Efter en utdragen tvist med den relativt närbelägna samebyn har som sagt delar av området fredats från fortsatt exploatering. Det gäller framförallt skogen ännu högre upp i terrängen.
Jag tar mig upp i den fredade terrängen. Det är en annan värld som andas lite av evigheten. Hit skulle aldrig Sveaskogs skördare ha nått. Jag är ändå tacksam att att den obrutna skogen blir kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar