Mötesplatser

Facebookhallarna i Luleå

 Igår hade konsthallen Havremagasinet i Boden vernissager på flera utställningar med temat digitala landskap. Samhället digitaliseras i en oerhört snabb takt och med det händer det saker med oss människor. Det gestaltar de utställande konstnärerna på olika sätt.

Jag fastnar mest för Erik Holmstedts fotografier. Bilderna med sitt strama formspråk ger just berättelsen om det Norrbotten som går från att vara ett industriellt nav till att allt mer bli ett digitalt kommunikationscentrum.

Vi människor är sociala kommunicerande varelser. För inte så länge sedan var de stora industrierna en av det vanligaste platserna för det sociala samspelet. I takt med äldre industriella nav så ersätts de av nya. De nya postindustriella naven är bl a  de allt fler anonyma välbevakade serverhallar som ska hjälpa oss att kommunicera på de nya digitala plattformarna, men också, ofta för oss helt ovetande, samla en massa information om oss människor, s k Big data.

Numera sker allt mer av vår sociala kommunikation via sociala medier, där dessa "digitala industrier" just ska vara navet och länken för dessa möten. I den bästa av världar skulle den kunna berika våra liv och öka förståelsen om oss själva och alla de andra.

Idag vet vi att det är så mycket mer komplicerat än så. Det som skulle göra oss friare och utveckla demokratin och göra fler röster hörda löper risk att bli det precis det motsatta. Det finns många och starka krafter som använder de nya digitala plattformarna för att manipulera oss, lura oss, smutskasta och sprida hat.

Vad som sker med all information och desinformation i dessa omgärdade och säkerhetsklassade serverhallar vet vi inget om. Här sker sker en anonym maktutövning i storformat mer eller mindre bortom nätägarnas kontroll.

Det nya digitala kommunikationslandskapet är allt annat än öppet. Var på din vakt, låt dig inte förföras av lögnen. Låt inte andra använda dig. Kommunikation människor emellan är ibland svårt och inte kommer det bli lättare...

Sent om hösten

 Jag gör en vandring i det kustnära landskapet bland de låga bergen. Alltmedan vandraren klär på sig för möta en frisk vind som är mild, men ändå ganska råkall, så står naturen allt mer naken sedan den klätt av sig sin färgrika skrud. Kvar står den norrländska taigan i all sin prakt med sitt evigt gröna jag.

När inte orden får fäste och hittar sin riktning finner vandraren sitt hem i taigans gröna evighet. Här om någonstans är tanken fri och orden slipper formuleras.

När livet går lite på sparlåga är det fint att finnas här. Även i död fura finns livet. Den större hackspetten påminner mig ivrigt med sitt lika ivriga sökande efter den döda furans invånare.

Njuter av den den sena höstens rörelse och så för ett ögonblick når solen mig med sina strålar. Det är sent om hösten, det är vackert och tanken förblir fri...

Osannolik oktober

 I helgen var jag i min stuga igen. Vi gjorde de kända vandringarna. Stilla, sköna och välbekanta.
Hösten är min tid. Så stilla, mer kravlöst, men med ett försonande ljus och så fina färger.

Gångna helgen var på många sätt inget undantag. Det som skilde sig var för årstiden helt osannolika temperaturer.

När sommarvarm luft i oktober strävar mot allt nordliga breddgrader kyls den av, drar med sig fukt och resultatet blir utbredda dimmor och dis. Då samtidigt solen ligger allt lägre förmår den inte tränga igenom.

Så var det en del av helgen - lugnt, men fuktigt och tidvis utbredda dimmor. Sedan kom en tilltagande vind och med den sommarlika temperaturer. Visst kan det vara skönt att gå ut utan att frysa, men det naturliga för årstiden är faktiskt att vi ska vara rejält påklädda för att möta en tilltagande kyla.

På resan hem sent på söndagen pendlade temperaturen mellan 15 och 19 grader. Sent på kvällen är det fortfarande 14,5 c i min stuga utanför Arjeplog. Skönt förvisso, men galet och farligt!

För en vecka sedan släpptes den senaste klimatrapporten och Jordens tillstånd. Det är alarmerade läsning från den vetenskapliga expertis som finns på klimatområdet. Man kan tycka att det borde skapa lika alarmistiska reaktioner från Världens ledare...men icke. Inte från andra heller, utöver några artiklar i våra rikstidningar.

Dagens Nyheters Björn Wiman skrev på söndagen tankeväckande om det absurda inför att inte reagera och agera inför en allt troligare klimatkatastrof. Det förfärande är att frågan troligen är för stor och komplex för att hantera för människan. Lägg därtill att mycket av den utveckling och landvinningar människan har gjort i modern tid har skett just på bekostnad på klimat och miljö.

Med andra ord...utanför klimatvetenskapen tycks det även vid sidan av alla hopplösa klimatförnekare finnas en uppgivenhet inför hela frågan.

Ett är säkert. Den osannolika oktobervärmen kommer vi att få uppleva allt mer av...och det är bara början av en osannolik och farlig värld som framtidens människor ska försöka hantera.

Höstvandring

 Jag gör mina vandringar. Oftast vandringar längs stigar och till platser som är välbekanta. I söndags blev det en sådan vandring i Gammelstadsfjärdens naturreservat. Det var just en så där helt glimrande höstdag där en flödande sol höll modet uppe i allt det som ännu lever.

All denna plötsliga skönhet som uppenbarade sig var god balsam för min lite melankoliska sinnesstämning.  Hösten och det antagande mörkret är annars en fin tid för melankolin.  Vi påminns om alltings dödlighet i det kvarvarande vackra.

Vandringen blir en resa både för själ och blick. Själen får en stunds vila medan förhållandevis taktfasta steg tar mig allt djupare in i reservatet. Även om jag gjort denna tur många gånger förr blir varje vandringsresa  även i det lilla ny. Konstaterar att sommarens torka ännu märks tydligt i markerna. Förra året vid den här tiden var större delen av vandringsstråket fuktigt och delvis vattenfyllt. Denna söndag är det torrt längs hela vägen, likaledes i alla diken som normalt alltid innehåller vatten.

Många flyger till fjärran land för att vandra. Jag har så svårt att förstå. Skönheten, om än så lågmäld, finns ofta nära och kostar inga utsläpp att uppleva.

Flygare såg jag också, om än av ett naturligt slag. Så här års typiskt fullt med storskrake på fjärden. Därtill en ganska en närgången storlom och två jagande fiskgjusar i lufthavet. I skogen hörs domherrarna, de som trotsar mörker och kyla. Jag är med er....

Min skog

 Min skog som inte är min skog men som är det i själ och hjärta. Jag pratar om skogen i trakterna runt min stuga. Här finns det fortfarande gott om riktig skog, d v s varsamt brukad bondeskog och på högre höjd helt opåverkad skog

Skogsbolagen brukar hävda att de aldrig har funnits så mycket skog i Sverige. De har naturligtvis helt fel. det är snarare precis tvärtom, det har nog aldrig funnits så lite riktig skog som det finns idag. Med riktig skog menar jag opåverkad skog och varsamt brukad skog. Däremot har vi gott om sårbara sterila virkesplantager utsatta för väder, vind och brand.

Att få vandra i en riktig skog som inte är naturreservat, nationalpark eller på annat sätt skyddad är tyvärr allt mer ovanligt. Det gör mig mycket bekymrad för den biologiska mångfalden.



 I min genom historien varsamt brukade skog kan jag fortsätta att vandra. Tacksamheten är stor. Min skog äger till skillnad från hygget och plantagen en historia och själ. Jag vandrar och lever i nutiden men kan ana historiens vingslag från tidig nybyggarepok och långt tillbaka kanske ända till medeltid bland Gaikas gammeltallar och i spåren från urgamla skogsbränder.

Den gamla skogen, stigarna och de fina platserna äger en speciell magi, stillhet och vila. Jag vandrar i en försiktigt brukad vildmark dit världens larm aldrig når.

Om Gud finns så är det här rätta platsen att söka honom.