Bästa årtiden

 Så var den då här - årstidscykelns bästa årstid. En årstid befriad från kvalmig värme och desto mer fylld friskt välartikulerat ljus.

Det här är en tid på året då jag vill tillbringa så mycket tid i naturen som möjligt. Du anar hösten, men ännu finns en spillra sommar kvar. Stillheten fördjupas samtidigt som det pågående livet pockar på en hel del uppmärksamhet. Faktum är att det rör sig mer i naturen nu än när sommaren är som varmast. Du anar uppbrottet hos alla fåglar som snart är på väg och stannfäglar - mesar, titor, hackspettar och lavskrika som tar allt mer plats.

Jag vandrar som så många gånger förr längs de välkända stigarna - både gamla bruksstigar och de som skapats av de fyrbenta. Av de fyrbenta ser jag inte så mycket, men anar dem desto mer av av alla färsk spillning och all svamp de har hunnit ta före mig. Det senare får jag leva med, då skogen tillhör djuren medan jag är en tillfällig besökare i deras marker.

När skönheten och friden är som störst kan jag för ett tag glömma världens pågående galenskap och grymhet. Jag kan bara tacka naturen som fyller på med energi och tömmer orons timglas...

Sverigedemokraterna - tomhetens parti

 I går kom den kommunala informationstidning "Vårt Luleå" i min brevlåda. En valspecial där partierna får ge sin bild över vad de vill utveckla i kommunen.

När jag kommer till Sverigedemokraternas sida möts jag att de inte har inkommit med något material. Häpnadsväckande, men på sitt sätt ganska typiskt för den fördomsfulla tomhet detta parti står för och därför är så farlig.

Jag skulle vilja säga att vid sidan av Jimmy Åkesson och möjligen några fler ekar tomheten mycket stort i detta parti. Jag tror att de flesta kan hålla med om att Åkesson är en duktig retoriker. Han har en förmåga att vända sitt utanförskap till en egen fördel. Jag har genom åren sett ett antal debatter i TV-studion där Åkesson lyckas behålla lugnet medan hans meningsmotståndare uppträder både aggressivt och frustrerat.

Även jag blir frustrerad när ett uttalat enfrågeparti som helt saknar svar och intresse för framtidens stora utmaningar  får bli så stora. Jag blir än mer orolig det tycks vara så oändligt tomt bakom Sverigedemokraternas partiledning. Det är naturligtvis ett stort demokratiskt problem då det ger chansen för allehanda tokskallar att ta en plats i de beslutande församlingarna.

Jag kan inte annat tycka att det är häpnadsväckande att ett enfrågeparti med ett rasistiskt förflutet kan bli så stora i ett så välmående land som Sverige. Än mer tragiskt är att SD har det största  stödet bland arbetare och på landsbygden. Grupper och regioner som skulle vara stora förlorare på ett SD i maktställning.

Bland män är SD Sverigedemokraterna störst. Med den vetskapen kan jag inte annat än skämmas över det manliga släktet. Jag skulle gärna vilja prata med alla dessa män som tycks vara så många. Tyvärr lever vi alla i våra filterbubblor så chansen att få möta någon man med Sverigedemokratiska värderingar är nog obefintlig.

Nu är det snart val. Det blir en skrämmande rysare. Du som röstar - tänk stort och låt inte fördomar och inskränkthet styra dina val. Du är större än så!

I den riktiga skogen

 Förra veckan vandrade jag i Skuleskogens nationalpark. Här finns det gott om skog, riktig skog, d v s urskog.

Bilden ovan är från Slåtterdalsskrevan. Mäktig i sig, men samtidigt en smula symbolisk. Bilden kan ses som den riktiga skog som kommer allt mer i kläm av det storskaliga skogsbruket, men den kan även ses som det urberg som värnar om den riktiga skog som finns kvar.

Skuleskogens nationalpark är en mäktig upplevelse. Höga kusten när den är som bäst, Havet och bergen möts i en fin dramaturgi. Berg och klippor omger skogen och skyddar den. Jag tänker att traktens relativa otillgänglighet gör att skogen har fått vara kvar. Hit når inga skogsskördare. Här vandrar jag i ett stycke evighet och känner en stor vördnad.

Skuleskogen är ganska unik. Det är få områden i Sverige som är så opåverkade av människans framfart. Motsvarande skogar hittar vi annars bara just nära fjällen som ansetts ointressanta av
skogsbolagen.



 Samtidigt tänker jag med sorg på den stora exploateringen av skogen, de stora hyggena, monokulturerna och de artfattiga likåldriga skogarna som fungerar som virkesplantager. Landskapet utarmas och förlorar en del av sin själ.

Den rekordvarma och torra sommar som varit har också visat på den likåldriga skogens sårbarhet. De många skogsbränderna kan inte bara skyllas på skogsbruket, men virkesplantageskogen är extra sårbar. Den gamla skogen var varierad och band på ett annat sett fukten i markerna. Flertalet bilder jag har sett från skogsbränderna är just unga likåldriga skogar.

Människan har genom historien gjort ingrepp i skogen, men aldrig på ett sådant storskaligt sätt som hon gör det idag. I takt med klimatförändringarna kan priset bli högt...högt på ett helt annat sätt än vad skogsbolagen har tänkt sig.

Skuleskogen däremot, fortsätter sitt stilla liv och glädjer mången besökare. Denna skog är värd många besök...

10 augusti 2018, utdrag ur dagboken - semesterns elfte timme

 Allting har ett slut, även semestern. Jag som har haft förmånen att dela upp min ledighet börjar där jag slutar, d v s i min stuga Grova.

Kan summera en blandad och fin ledighet. Mycket stugvistelse, några spännade vandringar och ett trevligt besök i barndomsstaden Gävle.

Visst finns det en viss melankoli när något tar slut. Dagen bjuder på  ett ihållande regn, något som skulle kunna förstärka just den där melankoliska känslan.

Det är faktiskt första dagen under min ledighet jag verkligen omsluts av regnet. Egentligen borde jag bli irriterad då jag har ved att kapa och klyva. Men, irriterad är jag inte. Stugägaren Johan är inte rådlös. Det stora parasollet kan användas till annat än att skydda sig från solen så jobbet går om inte som en dans, men rätt bra ändå.

Faktum att är att jag jublar inför denna normalitet som heter regn.  Vi har haft varmare och torrare än på väldigt länge, så ett livgivande regn tänder inte elden, men väl min livsgnista.

Att höra skvalet därute är skön musik och ger hoppet om svampen som är så rolig att plocka. Och- snart kommer sensommar och tidig höst, min favorittid på året, bara det!

2 augusti 2018, utdrag ur dagboken - om baksidan av att leva i nuet.

 Kommer från en härlig vecka i stugan i vårt nordliga landskap. Som vanligt denna sommar blev det en vecka fylld av sol, bad och värme, men även tid för hjortronplockning och några kortare vandringar upp på älskade lågfjäll.

Vi har tagit dagen som den kommer och på många sätt levt i det där omtalade nuet som ska vara så viktigt.

Att inte alltid vara på väg, vara någon annanstans i tanken är och kan många gånger vara en god sak. För vår mentala hälsa är det viktigt att kunna glädjas med stunden som den är fullt ut. Det kan ge sinnesfrid och skön avkoppling.

Men - även denna nulevandets livsfilosofi har även sin baksida. Att leva i nuet fullt ut kan ju faktiskt  innebära att jag gör det jag gillar fullt ut utan omtanke på "nulivsstilens" konsekvenser.

Jag reflekterade över detta för en tid sedan en av dessa dagar då vattenskotrarna med deras förare hade hov i Norra hamn där jag bor. Till glädje för vattenskoterförarna, men till på påtaglig förtret för mig som ofrivilligt fick höra på oljudet.

En av mina Facebookvänner  kommenterade det så att de bara har kul och lever i nuet. Först blev jag bara provocerad, men sen insåg jag att han har alldeles rätt - de lever totalt i nuet och bekymmersfritt i sin fossila aktivitet.

Min moraliska pekpinne blir därför att det inte alltid är okej att leva i nuet. Jag vill i stället slå ett slag för skulden, det moraliska samvetet och att i stället även ha blicken in i framtiden. Denna överhettade sommar påminns vi om det allt varmare klimat vi håller på att skapa. Jag är övertygad om att framtida generationer kommer att förbanna alla dessa lättjefulla "nuaktiviter" som allt snabbare tär på Jordens resurser och riskerar att skapa en allt mer skeenande klimatkris.

Vi människor behöver inte leva mer i nuet, vi behöver upplysning vad våra aktiviteter gör med planeten. Att fortsätta att leva i nuet kan likt strutsen vara lika med att stoppa huvudet i sanden...eller som att köra bilen i en allt snabbare fart rakt in i en bergvägg.

Förr eller senare tar allt slut. Som flertalet lever nu blir det snarare förr än senare...