Om det eviga

 För en tid sedan gick min mor bort. Mamma var ett samlande nav för vår familj. En person som färgsatte och gjorde avtryck. När en älskad och nära person inte längre finns, måste och med nödvändighet livet i någon mening få en ny riktning. Livet före och efter blir annorlunda.

Det som har blivit väldigt typiskt för denna nya situation är att mamma har blivit än mer konkret som person. Trots att hon i fysisk bemärkelse inte längre finns ibland oss så talar jag nästan alltid om henne i presens. Det är märkligt att närvaron i frånvaron kan bli så stark och tydlig.

Det här väcker hos mig frågor om evigheten och det eviga. I biblisk mening är evigheten något som kommer efter livet, åtminstone för en del av oss. Vad som händer den dag jag inte längre finns vill jag inte spekulera om. För mig blir den konkreta döden en uppmaning till oss att leva, ge kärlek och göra goda avtryck. För mig blir en del av det eviga den bortgångne personen som genom sina avtryck fortsätter att leva inom mig och sätta sina spår. Det blir just dessa spår och avtryck vi för vidare mellan generationerna och som bidrar till livets utsträckning bortom döden.

Inget varar för evigt, brukar det sägas, men på vilket sätt vi färgsätter våra liv och vilka avtryck vi gör bidrar till evighetens utsträckning och färgsättning. En älskad person förblir älskad. Älskad med försoningens utsträckta hand...

Om ett kort...

 I min lilla reflektion nedan kommer jag säkert av några uppfattas som surgubbe, pessimist och en sån där som bara gnäller. Jag är beredd att ta den risken....för jag är inte emot...utan vill bara få oss att tänka lite kring vad sorts samhälle vi ska vara för och vad en kommun ska ägna sig åt.

I torsdags så här lagom inför påsken då vi av kända skäl uppmanades att vara hemma kom ett kuvert från Luleå kommun. I försändelsen låg ett Citykort tankat med 300 kronor. Gåvan var riktad till mig och tusentals andra som jobbar inom kommunen. Det skulle vara ett tack för de extra påfrestningar vi har just nu med anledning av pandemin, men också en uppmuntran att stödja handeln i city.

Jag borde, men blev inte alls glad för denna gåva från kommunen. Istället började jag fundera var kommunen använder sina begränsade resurser till. Det kommer även en tid efter pandemin...och det är då alla räkningarna ska betalas med troligen ett vikande skatteunderlag då många har förlorat sina jobb. Många kommuner får allt svårare att klara sina välfärdsambitioner och med den situation som nu har uppstått kommer det inte bli lättare.

Med lite kommunal framförhållning är det därför bara dumt att dela ut konsumtionskort till oss anställda för ett värde på någonstans mellan 2 och 3 miljoner kronor. Pengar som kommer att behövas för så mycken annan samhällsviktig verksamhet den dag coronakrisen har ebbat ut.

Jag hoppas att coronakrisen också bidrar till att få upp ögonen för annat än många gånger en fullständigt ohållbar konsumtion...alla dessa saker vi inte behöver och som inte gör oss lyckligare. I det läget sänder kommunens konsumtionskort ut helt fel signaler...

Barndomens stad och boendeminnen

 Jag har fått tillfälle att besöka barndomsstaden Gävle flera gånger på senare tid. Vandringsstråken till gamla kända platser har fyllt mig med värme och med en insikt att det som var då var för länge sedan men ändå så nära. Det är ger även insikten om livets snabba fläkt och den dag då min resa når sitt slut.

Bilderna ovan och nedan är tagna med instamatickameran julen 1973. Det är jag och min mamma som poserar i vår lägenhet på Norra Kopparslagargatan.

Vid mitt senaste Gävlebesök skulle jag visa var jag bott för min kära. När vi skulle gå in på innergården var grinden dit låst, vilket den aldrig brukar vara dagtid. Den låsta grinden blev vår smala lycka. Vi träffade en äldre man och berättade om vårt ärende. När han frågade var jag hade bott fick vi veta att där bor han med sin fru sedan några år. Han frågade om vi vill se lägenheten. Smått överrumplade över denna underbara tillfällighet följde vi villigt med. Intill altanen blommade krokusar som jag satt för 50 år sedan. Väl inne i lägenheten möttes jag av något annat än vad familjen lämnade för snart 40 år sedan, men i mitt minne väcktes alla minnena hur det än gång såg ut....Matsalen där det ofta var dukat till fest, TV-fåtöljen som blev min heliga plats, med mor och syster i soffan. Bokhyllorna, fyllda med böcker från golv till tak och pappas rum som blev mitt rum där de många ängsliga tonårstankarna tog form.

Den äldre mannen var Gävles sista bokhandlare. Han kunde berätta om gamla grannar, både de som inte längre finns och de som fortfarande finns kvar.

Nu fick jag bokstavligen vara på min barndoms gata. Trots all tid som gått, så var och är mycket förunderligt likt sen den tid som var...eller så vill jag se det så. Minnena lever i mig, formar mig och ökar begripligheten till att jag blivit den jag är i dag...