Jag har fått tillfälle att besöka barndomsstaden Gävle flera gånger på senare tid. Vandringsstråken till gamla kända platser har fyllt mig med värme och med en insikt att det som var då var för länge sedan men ändå så nära. Det är ger även insikten om livets snabba fläkt och den dag då min resa når sitt slut.
Bilderna ovan och nedan är tagna med instamatickameran julen 1973. Det är jag och min mamma som poserar i vår lägenhet på Norra Kopparslagargatan.
Vid mitt senaste Gävlebesök skulle jag visa var jag bott för min kära. När vi skulle gå in på innergården var grinden dit låst, vilket den aldrig brukar vara dagtid. Den låsta grinden blev vår smala lycka. Vi träffade en äldre man och berättade om vårt ärende. När han frågade var jag hade bott fick vi veta att där bor han med sin fru sedan några år. Han frågade om vi vill se lägenheten. Smått överrumplade över denna underbara tillfällighet följde vi villigt med. Intill altanen blommade krokusar som jag satt för 50 år sedan. Väl inne i lägenheten möttes jag av något annat än vad familjen lämnade för snart 40 år sedan, men i mitt minne väcktes alla minnena hur det än gång såg ut....Matsalen där det ofta var dukat till fest, TV-fåtöljen som blev min heliga plats, med mor och syster i soffan. Bokhyllorna, fyllda med böcker från golv till tak och pappas rum som blev mitt rum där de många ängsliga tonårstankarna tog form.
Den äldre mannen var Gävles sista bokhandlare. Han kunde berätta om gamla grannar, både de som inte längre finns och de som fortfarande finns kvar.
Nu fick jag bokstavligen vara på min barndoms gata. Trots all tid som gått, så var och är mycket förunderligt likt sen den tid som var...eller så vill jag se det så. Minnena lever i mig, formar mig och ökar begripligheten till att jag blivit den jag är i dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar