Mot årets slut

Snart kan vi lägga ytterligare ett år till minnenas arkiv. Tiden går fort när det är roligt brukar det sägas. Blickar jag bortom min personliga horisont är det lätt att hålla sig för skratt både i det nationella och globala perspektivet. Ett litet leende kan jag i alla falla kosta på mig när regeringen och alliansen har hittat gemensamma spelregler hur Sverige ska styras...det känns riktigt bra.

På det personliga planet har jag haft ett fint år. Bilden ovan är från min balkong en augustikväll som får bli sinnebilden från en varm i och fin sommar tillsammans med den jag älskar.

Vi har numera hela världen som möjliga resmål...men paradisen ligger oftast närmare än vad vi tror. Sommaren som var fick jag flera tillfällen att lära känna ett av Luleå skärgårds paradis - Kluntarna. Blicken ut från den strandnära bastun mot havet tar jag gärna med mig kalla vinterdagar som är och som kommer.

Mitt andra hem - stugan Grova har många pärlor i relativ närhet. Detta år blev lågfjället Akkelis en ny favorit som är värd många återbesök. Den fina vandringen genom gammelskog och en vidsträckt fjällhed kräver en liten ansträngning...men den förförande utsikten är all möda värd.

Lofoten ligger en bit bort, men är i ett globalt perspektiv inom en ganska enkel räckvidd. Vi fick en underbar resa under en sommarvecka ovan polcirkeln och möjlighet att skåda ett levande landskap som ger en vink att det går att leva och verka långt ifrån de stora städerna om bara rätt förutsättningar ges.

Med dessa ord och bilder är det dags att vända blicken framåt mot ett nytt år med många oskrivna ark...

Mot jul

Årsvarvet ska snart fullbordas. Det lackar mot jul. Denna högtid som alltid fyller mig med lite kluvna känslor och tankar. Det finns finns ingen högtid som rymmer så starka kontraster mellan frosseri och materiellt överflöd å ena sidan och ensamhet, fattigdom och oro å andra sidan.

Kontrasterna kanske aldrig ha varit så stora i modern tid än nu när vi ständigt påminns av rumänska tiggare som fryser på våra gator alltmedan vi i många fall förköper oss med prylar som varken vi eller mottagaren egentligen behöver.

Nej...dessa rader ska inte bli ytterligare en dystopi över vår tid, men jag vill att vi alla ska påminnas om sakernas verkliga tillstånd.

För oss  övriga som inte behöver oroa oss hoppas att jag att den stundande helgen i första hand ska bli några dagar för vila och goda möten. Så här lagom till jul tycks äntligen vintern ha tagit att stadigt grepp åtminstone här i norr. Det känns fint.

Vill du lyssna på några annorlunda tolkningar på våra julsånger och julpsalmer rekommenderar Mark Kozokeks skiva som är klickbar här intill.

Decembers blöta duk

Är man som jag 50-plussare finns risken att man allt oftare hävdar att "det var bättre förr". Det är i det flesta sammanhang en livfarlig utsaga om man vill uppfattas vara i fas med sin samtid och inte upplevas som ute och kanske rent av fossil.

Men med risken att jag uppfattas som passé kan ingen få mig på andra tankar när jag säger att vintrarna vid Norrbottenskusten var bättre förr. Under alla mina år i Luleå fram till att jag flyttade in till centrum var jag en hängiven vintercyklist med min gamla Hermes. Då - d v s på den gamla goda tiden var det mycket sällan regn och ishalka som gjorde cykelturen till jobbet omöjlig. Däremot kunde sträng kyla och kraftiga snöfall ställa till det. Men allt som oftast cyklade jag då snöröjningen i regel var bra och minus 20 inte var några problem med rätta kläder.

Men - nu är det andra tider. Jag märkte en bit efter milleniumskiftet att något var på gång. Klimatet började bli mildare och det vådliga cykelturerna på isiga vägar började bli alltvanligare.

Sedan några år är jag stadsbo. Jag kan sakna cyklandet, då det ger en enkel vardagsmotion. Däremot känner jag tacksamhet inför att slippa cykla på vintern. Tacksamhet är egentligen inte rätta ordet...utan jag är naturligtvis mest bekymrad över vad vi människor håller på att göra med klimatet och vår Värld. Det här handlar inte om några naturliga variationer, utan jag kan ser en gradvis förskjutning mot allt kortare och hopplöst blöta och hala vintrar.

Decembers stora mörker förstärks av väta och halka. Skulle moder Jord kunna gråta skulle hennes tårar falla ymnigt. Kanske hon gör det i det kalla regnet och råa blåsten. Jag ser det i alla fall så...

Storebror ser dig

Vi lever i ett övervakningssamhälle, men inte den typ av övervakningssamhälle som George Orwell skissade upp i sin klassiska bok "1984". Nu är det 2014 och vi för ännu tänka och tycka fritt i vår skyddade del av Världen...en yttrandefrihet som vi aldrig kan ta för given. Samhället och dess institutioner kan förändras fortare än vad vi anar.

Men övervakade är vi. Så fort vi har vår dator eller mobil igång är vi sedda. Med andra ord är vi sedda mest hela tiden. Vi har fått ett kapitalets övervakningssamhälle. Detta osynliga kapital ser alla rörelser du gör på internet. Jag blir varse det nästan varje gång jag gör någon sökning på nätet...vips brukar det finnas någon produkt som på något sätt kan kopplas till min sökning.

Produktreklamen är som en envis mygga och kan dyka upp lite var som helst...alltifrån på min facebooksida till i någon spalt i web-versionen av Dagens nyheter. Vad jag tycker om det - skit, varken mer eller mindre. Jag kan bara förhålla mig till det som är och ser fram ett web-baserat myggmedel mot oönskad reklam.

Lite kan jag le åt eländet också...när jag för en tid sedan sökte efter en hälsokostprodukt drog naturligtvis reklamarsenalen igång med diverse mer eller mindre suspekta hälsoprodukter...och Hampa! Hampan är en del av den välkända växten Cannabis sativa. Jag är narkotikarådgivare...det verkar kapitalets övervakarblick ännu listat ut. Men nu vet dom....

Miljöpartiet i den politiska kylan

December är som vanligt numera osedvanligt varm. De iskalla nordanvindarna har istället tagit sin tillflykt in i politiken och då i synnerhet runt Miljöpartiet. Inom politiken har Miljöpartiet blivit mångas hackkyckling. Det började med att Sverigedemokraterna ifrågasatte dem, sedan tog Alliansen vid och idag har självaste LO gått till storms mot Socialdemokraternas samarbetspartner.

Av detta väl samverkande team av Socialdemokrati och Miljöparti som fanns för en vecka tycks nu inte längre finnas ett spår. Stefan Löfven säger nu att lagt kort inte längre gäller. Gemensamma uppgörelser och budget har snabbt blivit förpassade till historien.

När hör jag på kommentarerna så tycks de flesta vara glada och tacksamma. Det är som att Miljöpartiet plötsligt ses som någon sorts paria och belastning. Maskrosen har åter blivit maskros - ett ogräs som ska renas bort.

Jag blir bekymrad. Jag tror att Löfven gör ett misstag. Åtminstone jag uppfattar honom som velig...var har vi honom och hans Socialdemokrater egentligen. Jag tror att borgarna jublar...de kan visa upp det sammansvetsade team Löfven inte har. Helt plötsligt har vi inte tydliga politiska alternativ inför valet. Jo vi har ett...Alliansen och en socialdemokrati som vi inte vet om den kommer att gå till höger eller vänster.

Det värsta är dock att det är risk för tvärbroms för naturen och framtida generationer. Miljöpartiet behövs för att driva på debatten och fatta livsviktiga beslut för allas vår framtid. Hejdå Norrbottniabanan är jag rädd kommer att bli en av dessa konsekvenser är ett norrländskt perspektiv.

Idag vred vi tillbaka den politiska kompassen ett par varv....tyvärr

Hycklaren Bert Karlsson

Om jag av någon outgrundlig anledning skulle vinna en helkväll tillsammans med Bert Karlsson så skulle jag resolut och utan någon som helst reservation tacka nej.

Bert Karlsson är definitivt en person som väcker känslor och de oreserverat negativa hos mig. Att Bert Karlsson väcker känslor är säkert fullständigt medveten om...men det tror jag han skiter fullständigt i så länge han kan tjäna pengar.

Att tjäna pengar är Bert Karlsson duktig på. Vid sidan av Ingvar Kamprad är han troligen en av de framgångsrikaste kapitalisterna i Sverige.

Det är väl inte fult att tjäna pengar säger någon...nej, men det är sättet det sker på. Rå kapitalism som saknar moral, god etik och samvete kan omöjligt vinna något gillande.

Den som kan sin politiska historia vet att Bert Karlsson vara en av Ny demokratis ledargestalter. Ny demokrati hade tydliga drag av dagens Sverigedemokrater. Ny demokrati blev tack och lov en dagslända i svensk politik.

Sedan en tid har Bert Karlsson blivit en av flyktingpolitikens huvudpersoner...men inte att förfasa sig över den....tvärt om ...här finnas stora pengar att tjäna på flyktingmottagandet. Den norrbottniska glesbygden har på senare tid  fått känna av Bert Karlssons framfart då han hyrt eller köpt upp anläggningar för att sälja flyktingplatser till staten. I nästan folktomma Porjus finns hundratals flyktingar, hotell Tornedalia i Övertorneå blir ett flyktingboende och spaanläggningen Cape East ska snart ge plats för 600 flyktingar i Haparanda.

Bert Karlsson har naturligtvis inga skrupler. Går de att göra stora pengar på flyktingar är det bara att hänga på. Jag blir bekymrad...inte i första hand för att det luktar pengar och dubbelmoral av Bert Karlsson utan de stora påfrestningar redan hårt ansatta bygder ställs inför. Ett mottagande ska vara värdigt och ske i nära samförstånd med närsamhället.

Som svar på det skulle nog Bert Karlssons svar vara - Buisness as usual!

Klickjournalistiken och bildningen

Att samhället förändras fort undgår ingen. Frågan är om inte digitaliseringen, den allt snabbare kommunikationen och de sociala mediernas framväxt utgör spjutspetsen i förändringen. Denna revolution gör det möjlighet att få och utbyta information på ett sätt som vi bara för ett tiotal år sedan inte trodde var möjligt.

Myntet har som bekant två sidor...frågan är en denna utveckling bidrar till och göra oss klokare? Vi väljer, men vi väljer också bort. Det senaste ordet i tiden är "klickjournalistik", d v s lättförpackade inslag som läsarna ofta väljer framför seriös nyhetsjournalistik. Bilden av en gullig kattunge har på senare tid fått blivit sinnebilden av vad denna nya klickvärld står för...avskärmning från livets väsentligheter och realiteter.

Det verkar helt enkelt vara så att vi väljer det förenklade och anpassade framför fördjupningen....den som kräver något av oss. Det märks hur journalistiken anpassar sig. I kulturnyheterna tar jag del av ett inslag där en nyhetssajt säger att vi måste närma oss våra lyssnare och läsare. Det låter vackert, men det handlar ju att få så många läsare och lyssnare som möjligt för att överleva i en stenhård bransch. Förflackningen ser jag sedan länge i lokaltidningen som jag har valt bort. Då bara ytan i lokaltidningen finns kvar kan jag hitta det jag behöver på nya nätbaserade sajter.

Utvecklingen gör mig orolig...språket, kunskapen och bildningen som vi får genom fördjupning bidrar till den nödvändiga kritiska reflektionen som behövs för att utvecklas som människa och kunna samverka konstruktivt med andra. Dagens och morgondagens utmaningar behöver inte mer ytlighet. Då står vi inför stora problem.

Med andra ord finns ett inneboende demokratiproblem om klickjournalistiken fortsätter att vinna terräng och förflacka våra sinnen.

Framtiden...?

Det enda med visshet kan säga om vår framtid är att vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Vi kan spekulera och göra sannolikhetskalkyler kring olika tänkbara scenarior. Inte sällan med dystopiska inslag. Det vi däremot med stor visshet är att tillvaron och även den relativt nära framtiden ger snabbare och större förändringar än vad vi kanske anar.

Det är som allt människor gör tenderar att få ett allt kortare "bäst före datum". Det som inte fanns igår finns idag och imorgon ersatt av något annat. Människan har en relativt lång historia, men demokrati och i någon mening relativt väl fördelning av resurser och välfärd har i historiskt perspektiv en mycket kort sådan. Vissa landvinningar vill nog de flesta av oss ska konserveras för evig tid...som ett demokratiskt system och ett öppet samhälle.

Vad framtiden har att säga om om dessa förhoppningar kan bara morgondagen ge svar på. Även de mest goda intentioner kan surna. Just denna dag då Sverigedemokraterna bidrar till ett parlamentariskt kaos tycker jag mig se att vi börjar få del av en situation som länge har pågått i Central- och Sydeuropa. Främlingsfientliga partier tar plats och de etablerade partierna vurmar mer för sin egen makt än utsträckta händer.

Kanske rådande läge i någon mån kan skyllas på den individualistiska kultur vi sedan länge levt i. I en sådan kultur sätt egennyttan och självet först framför gemensamma intressen. Jag tycker mig se samma tendenser inom den nuvarande politiken...utsträckta händer förkastas...kosta vad det kosta vill.

Demokratin och framtiden behöver många utsträckta händer. Vill tro att något gott frö ska gro när den värsta elden har lagt sig....

Caribou - musik i mörkertiden

Vi är i den senare delen av november. Mörkret blir allt påtagligare och det är fortfarande över tre veckor till vintersolståndet. Vitpudrad mark och rimfrostklädda träd förstärker det lilla ljus som trots allt finns.

Livet är paradoxalt. Egentligen borde jag välja något stilla och finstämt för november i det musikaliska universum vi har tillgång till. Jag väljer tvärtom. Jag väljer något att ryckas med av...jag väljer det houseinspirerade bandet Caribou.

I en mörk Värld och tid på året kan vi må gott av något mer suggestivt, taktfast och medryckande. Bakom det till synes monotona stroferna växer ett litet konstverk fram...lyssna och njut!

Tankar i mörkertid

Ute faller den blöta snön tungt. Tillsammans med vinden äter den sig fast på kläderna och skapar en meningslös blöt sörja på marken som gör det omöjligt att gå torrskodd. Tillvaron känns blöt, konturlös och mörk. Lätt att bli mollstämd.

Jag brukar se denna tid på året som den reflekterande tiden, då det kan kännas som att det inte händer så mycket. Vi kan stanna upp, ge oss tid att tänka på det som varit, är och ska komma - både på det personliga planet och i Världen runt om oss.

När jag tänker på senare, d v s Världen i stort och smått är det inte så lätt att hitta ljusglimtarna i det mörka. I dagens nyhetsflöde läser jag att stämningen bland socialdemokratiska politiker i Landstinget är hatisk och att några borde brännas på bål. I samma flöde läser jag om några ungdomar som stoppas på Umeå flygplats när de ska ta värvning och strida för den Islamska staten. Positivt i det senare fallet är att det är andra ungdomar som stoppar dem och ringer deras föräldrar.

Det är naturligtvis svårt att fullt ut bedöma om den tid vi lever är oroligare än den passerade tiden. Ser vi tillbaka historiskt har det vara många oroliga och dramatiska tider för människor, inte sällan med brutala övergrepp i dess spår. Min absoluta känsla är att vår nutid är oroligare än på länge - både nationellt och globalt. Samma känsla säger mig att det blåser snåla och kalla vindar som kan underblåsa såväl demokratiska strukturer och rättsstat snabbare än vi tror.

Vi lever i en upplyst tid...men alla söker inte och delar det upplysta och många står utanför och känner frustration. Vi står kanske inför de största utmaningarna någonsin. Ljuset  - som jag ser det är den upplysta unga generationen. Jag kan inte annat än sätta en del av hoppet till dem - de med ännu ogrumlade ögon och nyfikna...

Den hopplösa religionen

I lokaltidningen kan jag läsa att frälsningsarmén har återuppstått i Luleå. Vi krigar för Jesus, säger det unga paret entusiastiskt. Jag tror att detta unga par är ytterst vällovliga människor som verkligen tror på sin mission. Men samtidigt är just deras uttalade ord så typiskt för så mycket av religiöst liv...en armé som krigar för sin sak.

Vi blir till genom språket, så orden är mycket mera laddade än vad vi tror. Jag tror inte att de unga fräsningssoldaterna är beredda att att döda för sin sak...men det är ju just det religionen har gjort och i högsta grad gör. Jag har mycket svårt för religiösa yttringar överhuvudtaget...om det än må vara Islamska statens barbari, katolska prästers sexuella övergrepp och staten Panama som sätter kvinnor i fängelse sedan de gjort aborter efter våldtäkter.

Som jag ser det handlar religion i första hand om maktutövning, att bevara patriarkala strukturer och ett gammal utvecklingsfientlig ordning. Religion är inte lösningen på Världens alla problem...jag skulle snarare vilja säga att olika religiösa företeelser utgör en av Världens verkliga hot.

Bevare oss från religionen. Jag är ingen ateist, men skilj tro och religion åt. Du kan tro, utan att bekänna  dig till någon religion Jag vet inte om det finns något paradis, men jag vet att det finns så mycket paradisiskt vackert på vår planet som riskerar förloras för all framtid. Ett av av de största hoten är just religionen och den patriarkala ordning den representerar. Bevare oss för religionen...

Alla tomgångkör!!

Det börjar bli vinter. Fjärdarna fryser till och det bitar lite i kinderna. Trivsamt för en som jag som uppskattar årstider och kan se skönheten  även i det avskalade och tillfrusna.

Baksidan av det kallare vädret för oss som bor i staden är den sämre luften, en vinterluft som jag stadigt tycker bli sämre. Bovarna som är många är naturligtvis utsläppen och framförallt bilkörningen.

Jag fylls ömsom av uppgivenhet som ilska när jag ser hur många människor beter sig i sin lilla artificiella värld, d v s bilen. Går jag längs gatorna och parkeringarna så ser jag dessa tomgångskörare överallt. Med de smarta mobilernas tillkomst har det hastigt blivit många fler. Jag kan med bedrövelse förundras över denna aningslöshet och bekvämlighet som hemsöker dessa säkert annars trevliga människor. Här blir de till riktiga miljö- och klimatmarodörer.

Den absolut fulaste ögonblicksbilden av denna aningslöshet och egoism fick jag när jag för en kort tid åkte från stugan. Vid en parkeringsficka längs med vägen står en man och en kvinna på var sin sida av bilen och röker omgiven av ett moln av bilavgaser.

När nu t o m USA och Kina till slut börjar förstå att vi måste få få ner våra utsläpp för vår planets och kommande generationers skull tycker jag att vi ska ta rejäla nappatag mot denna miljöterrorism. Skyhöga böter för alla som tomgångskör mer än tre minuter. Sker det vid upprepade tillfällen beslagtas körkortet på plats. Sedan för vi in en generös inlösningspremie på alla gamla blybensinbilar och illaluktande dieselbilar. Inom 5 år ska de vara utfasade och förbjudna att köra.

Ingen frivillighet här inte. Tydliga politiska beslut i frågan snarast. Basta!

November vid havsbandet

November kan vara grå, men också väldigt ombytlig i kampen mellan kallt och lite varmare. November kan likna livet och oss människor...oftast är vi vardagsgrå, även om vi önskar något annat....men ibland kan det blixtra till i humör och mental färgsättning.

Gårdagens frusna grå var denna dag helt borta. Sydvästen hade fört bort de arktiska vindarna och tinat stranden. Novembers sol må vara blek och med obefintlig värme, men den mycket vacker. Den bleka solen ger det avklädda landskapet en särskild skönhet som vi aldrig ser annars. Att gå längs en strand i november påminner inte om något annat....och jag lovar dig - du behöver inte trängas...

Silvrig november

Jag går längs stigen. Jag går längs stranden invid havsbandet. Det är november, denna stilla årstid som inte pockar på uppmärksamhet.

Dagen är grå, så där vackert och fint grå som bara en novemberdag kan vara. Några dagars kyla skärper kontrasterna, påminner om vinterns närhet.

Dagen gör mig uppmärksam på detaljerna. Landskapet i det lilla som blir så annorlunda i ett påfruset skick. Skönheten sitter alltid hos dig....du som är betraktaren...och novemberdagen kan vara vacker i sitt stillaserade tillstånd.

I det synes stilla och tomma finns det alltid de som betraktar som den frusna skraken i vassen och orrarna i trädtopparna. Det rör sig som livet även om novemberdagen bromsar takten...

Novembertid

November har anlänt. En sällan älskad månad...allt mer grått, blött och mörkt. En rekordsommar är förpassad till minnesarkivet och den långa vintern har ännu inte anlänt.

November är väl inte heller en av mina favoriter, men jag tycker att denna månad har ett oförtjänt dåligt rykte. Jag kan ha betydligt svårare för december med sitt stora mörker och all den köpgalenskap som många ägnar sig åt veckorna innan jul.

Vi mötte årets november i min stuga i lappmarken. Dagarna tre hade helt olika färgspel. Fredagen var maxat solig för årstiden, söndagen vit efter nattens snöfall och däremellan en lördag som gick i novembers typiska nedtonade färger.

Jag gillar detta nedtonade färgspel. Naturen har lagt sig till vila inför en annalkande vinter och allt är stilla. Här är det inget som förhäver sig och sticker ut. En vandring en tidig november är en riktig balsam för själen...här finns inget som jagar och stressar dig. Du kan kan göra upptäckter i det lilla och vila  i dem länge.

Upptäck november...det kan vara mer spännande än du tror...

Bilder av staden

För en tid sedan besökte jag min barndomsstad Gävle och det gamla skogsmuseet Sivanum som numera är konsthall. För tillfället visades Dieter Stöpsgehoffs fotoutställning "Avgörande ögonblick". I ögonblicken söker han fånga berättelser om vår i tid i staden och det nu som framträder mellan det förflutnas utopier och den ännu ej sedda framtiden. I detta mellanrum exponeras en plats i förfall där människors vardag ändå pågår som ett utsträckt undantagstillstånd.

Den valda platsen är Slussen i Stockholm. En plats som en gång stod för framtidstro, men nu snart är en plats i imperfektum i sitt nuvarande tillstånd.

Det är ingen vänlig och vacker plats, men kanske just så som den stora staden upplevs i det vardagliga livet som allt som oftast heter rörelse och arbete och baksidor av mänskligt liv.

Spännande bilder som sätter fingret på staden, dess utveckling och uppgift. Denna stad i ständig grossess och som bidrar till den allt större spänningen med ett slukande regioncentra och avfolkningsbygder utan riktig framtidstro.

För mig blir det med bilderna så tydligt att vi inte kan undgå att formas av den miljö vi vistas i.

Vilken är framtidens stad och hela det övriga land som inte är stad? Utställningen kan ses som ett viktigt inlägg i en lika viktig diskussion.

55-åringen, koltrasten och att bli äldre

Under veckan läste jag en artikel i DN:s insida om Tomas Lappalainens bok "Mellan 55 och 60". Jag tillhör ju sedan en tid denna grupp. Jag tog mig an artikeln med intresse, men efter att han läst klart kunde jag bara konstatera att jag inte på något sätt kände igen mig i den 56-åriga Lappalainens beskrivning.

Visst har det sina sidor att vara något äldre. Kroppen är inte som en 20-årings och jag befinner mig definitivt närmare döden. För Lappalainen tycks detta vara en skrämmande upplevelse. Han känner sig gammal när han träffar yngre människor, finner ensamheten okreativ och tycker sig vara åldersdiskriminerad. Dessutom reflekterar han över att han plötsligt hör koltrasten...och drar slutsatsen att det också har med åldrande att göra...när han var yngre var Lappalainen fokuserad på annat.

Som sagt...Lappalainens syn på sitt liv som 56-åring är kanske giltig för honom och hans storstadshorisont. 55-åringen som är jag gillar både fågelsång och ensamhet och det gjorde jag redan för 30 år sedan. Utifrån Lappalainens sätt att resonera blev jag en gammal människa tidigt i livet.

Jag tycker på många sätt att det är precis tvärtom. Jag trivs alldeles utmärkt med min ålder och bär inte på några som helst önskningar att bli yngre. Jag trivs utmärkt att umgås med yngre människor. Jag kan berika dem med mina perspektiv och de med sina. I mitt jobb möter jag unga människor som behöver stöd och vägledning och där ser jag min ålder och livserfarenhet som stora plus.

Visst, jag inser att jag på många sätt  passerat "bäst före datum" på arbetsmarknaden, men jag vet att jag utför ett viktigt arbete som många gånger ger god bekräftelse. Det är gott nog för mig.

Nej, Tomas Lappalainen, i många stycken för dina resonemang dig vilse. Att tillhöra  55-60 ålder är för de flesta av oss en synnerligen gynnad ålder när det gäller att skapa och ha friheten att göra olika saker.

Åter i barndomsstaden

Under helgen som var gjorde jag ett återbesök i min uppväxtstad Gävle. Det blev en resa med flera perspektiv. En resa 77 mil söderut blir ett återseende av den årstid som lämnat oss i norr - hösten. höstens färger ramade fortfarande in staden och söndagen var närmast sommarlik. Men framförallt var resan en resa i nu- och dåtid. Att vandra i allt det välbekanta träder historien fram som om den vore idag...

Under lördagen gjorde jag en vandring och kom att stanna till vid några välbekanta platser. Bilden ovan är från ett fönster inifrån gamla skogsmuseet Silvanum som idag är en konsthall. På denna plats och invid just detta fönster har jag i en betydligt yngre upplaga stått och betraktat många gånger. Kanske utan att vara medveten om det själv just därför blicken från fönstret rymmer vägen, ljuset och naturen i förening. Element knyter ihop så mycket av livet och meningen.

Att stå och titta på sin gamla Borgarskolan som var min gymnasieskola är som att titta på en gammal fura. Byggnaden liksom furan tycks vara oföränderlig alltmedan jag blir äldre, förändras och livet sätter sina spår i mig. Staden Gävle i tillväxt förändras. Men så finns dessa miljöer som tiden inte verkar bita på. Gamla skolbyggnader tycks vara ganska immuna för tidens obevekliga rörelse framåt.

Strax bakom Borgarskolan finns den gamla högstadiebyggnaden och invid den gymnastiksalen. När jag ser ribbstolarna genom fönstret träder en klumpig, lite rädd Johan i yngre upplaga fram. Gymnastiken var definitivt inte min grej...bockar och plintar var helt oöverstigliga hinder. Tack och lov klarade jag mig ganska helskinnad genom den totalt opedagogiska undervisningen. Rörelse, motion är grunden för god hälsa...det fattade jag redan då....och var nästan bäst i klassen i terränglöpning.

Ju äldre jag blir ju tydligare kan barndomens platser och historia växa fram...kanske just det är att bli äldre.

Sverigedemokraterna

Det har nu gått en månad sedan denna leende man och hans parti skakade om den stora väljarmajoriteten. Det jag fruktade skedde och när jag vaknade dagen kände jag skam över att detta kunde ske i vår trygga del av världen. Då kändes det som att jag vaknat upp till ett land som inte längre fullt ut var mitt.

Med lite distans till det skedda ser jag det idag med lite andra ögon. Trots att ett uttalat främlingsfientligt parti fick nästan 13% av rösterna i valet finns det inget som tyder på att Sverige har blivit mer intolerant och inskränkt...tvärtom....jag tror att det Sverige där jag lever aldrig har varit öppnare och mottagande än vad det är idag. Vi lever i en internationell värld som vi alla är en del och påverkas av. Ett land som stänger sina gränser och vänder sig inåt är ett förlorande land.

Det kommer alltid vara en stor majoritet som kommer att verka för öppenhet. Flertalet av de som röstade på Sverigedemokraterna är inte rasister...däremot tror jag att en hel del av deras valda företrädare är det. En stor del av förklaringen tror jag kan sökas i rädsla och i den allt större polarisering som finns mellan stad och landsbygd. Rädsla som kan handla om allt från grovt kriminella IS och den nyväckta ryska björnen vid namn Putin. Polariseringen - den typiske
SD-väljaren är en man i över medelåldern i en bruksort på dekis.

Vi har en ny regering...ansvaret kommer att vila tungt att överbrygga klyftorna mellan stad och land. I ett Sverige där hela landet får leva minskar spänningarna....och jag tror även rädslan...

Norhland resourcers

Igår tisdag pös den sista luften ur den Norrbottniska gruvboomen. Symbolen för denna gruvboom - Norhland resourcers har stoppat driften. Det är helt enkelt inte lönsamt nog att bryta malmen i dagbrottet.

Det är naturligtvis en tung dag för basindustrilänet Norrbotten, men än mer tragiskt för glesbygdskommunen Pajala. I denna lilla kommun med några tusen innevånare blir i ett slag 300 personer utan jobb. I själva verket är det på sikt väldigt många fler. Det finns massor av underentreprenörer runt gruvan och annan kringverksamhet har lockats till Pajala med hopp om en ljusnande framtid. Risken är kanske stor att inte bara en gruva stängs för gott utan att en hel bygd går omkull.

Norrbottens rika naturtillgångar som under efterkrigstiden har bidragit till hela Sveriges välfärd verkar också vara länets förbannelse. Skogen, malmen och vattenkraften har under en period givit arbete åt många. Idag finns inte många kvar inom skogsnäringen och vattenkraften. Däremot har vi fullt av fula sår i naturen i form av gigantiska kalhyggen med klen återväxt och och vackra älvdalar som ömsom torrlagts eller dämts. Gruvnäringen har klarat sig bättre. Stora sår i naturen även här, men begränsade kring vissa områden.

När riskkapitalister och andra lycksökare på jakt efter mineraler för några år sedan satt sina klor i länet blev jag orolig. De små glesbygdskommunernas politiker gladdes, men samer och miljövänner rasade. Plötsligt fanns det en prislapp på vår sista orörda natur...och den var billig.

Jag har haft en kluven inställning till gruvprojektet i Pajala. Ägarna har aldrig fått någon lönsamhet i verksamheten och det stora dagbrottet blir ytterligare ett av dessa sår som aldrig läks. Nu är det mycket som tyder på att denna saga är slut och att det med stor sannolikhet kommer att påverka andra spektakulära gruvprojekt.

Det kommer aldrig vara hållbart för en liten kommun i vår tidsera att bygga upp allt kring en gruvverksamhet som även om den visar sig vara lönsam alltid finns under en begränsad tid.

Gruvverksamhet kommer att ge ett fortsatt bidrag till Norrbotten...men det ska vara med stora, kloka ägare som återinvesterar i vårt län.

Kinas subtila röst...

Bland alla otrevliga konflikter och övergrepp som pågår i vår Värld sker just nu en lågmäld protest för demokrati i det Hongkong som numera tillhör Kina. Detta land som numera är Världens ledande ekonomiska stormakt, men även en repressiv stat för de som tänker fritt. Dagar som dessa i Hongkong är det lätt att minnas övergreppen på Himmelska fridens torg 1989....en mörk dag för demokrati och frihet. Låt oss slippa se en upprepning!

På Bildmuséet i Umeå såg jag för en tid sedan en utställning som representerar den kinesiska samtidskonsten. Vad gränsen går för uttryckssättet i den repressiva staten kan vi sällan veta...ofta är den med säkerhet godtycklig beror och på hur paranoid regimen för tillfället råkar vara.

De bildmässiga och skulpturala uttrycken tycker jag var spännande. Kanske kan det vara så i ett land med begränsade möjligheter att uttrycka sig att det ger det där speciella nerven åt det kreativa uttrycket. Jag såg i alla fall många laddade verk med en mångsidig undertext....stor konst med andra ord.

Jag och det monotona

De flesta lägger en negativ värdering i ordet monoton. Kanske just för att det ofta uppfattas som något vardagligt och tråkigt.

Det monotona har ju just med upprepningar att göra. Det vi gör återkommande, ofta och ibland helt oreflekterat.

När jag är i min stuga gör jag ibland sådant som kanske kan uppfattas som monotont...eller som jag själv väljer att kalla det - positiva upprepningar. De kanske mest frekventa aktiviteterna är vandringar på till välkända platser och handhavandet av veden.

Det förra äger ju inget faktiskt värde i sig. Jag vandrar utan annan avsikt och mål än just att vandra. För vissa kanske det skulle sakna mening. För mig ger det just mening. Speciellt på mina välkända skogsturer över skog och berg finner jag stora glädjen just i det där allt välbekanta. Oftast ser jag samma saker gång på gång, men det är just det som ger den där fina mentala vilan jag i någon mån söker. Under vandringarna blir jag även varse de små förändringar som faktiskt sker...för små är de i landskapet invid odlingsgränsen.

Handhavandet av veden har ett mer tydligt mål...att trygga ved och värmeförsörjning till stugan kommande år. Det här är aktiviteten som upprepas alltifrån fällning och transport, kapning, klyvning och stapling i vedboden. Speciellt klyvningsmomentet har stora monotona inslag. Timme efter timme ägnas att klyva kapade bitar. Glädjen känns stor när jag ser att högen ved i sakta mak växer. När man som jag arbetar med samtal i yrkeslivet blir just tillfredsställelsen över den växande vedhögen särskilt stor...här sker något påtagligt och konkret trots eller just därför det stora inslaget av monotoni i utförandet.

Sedan sker det även mycket annat trevligt i stugan. Jag läser, bastar och grillar. Kanske inte lika monotont. Grillar jag fläskkarré en dag så blir det oftast lax nästa...

Lycka

Vad är lycka? Frågan är nog en av de med större dignitet som vi människor ställer. Troligen är svaret lika mångskiftande som mänskligheten själv. Att bara befinna sig i en välmående och skyddad del av världen är en del av det jag vill kalla lycka.

Det är kanske lättare att säga vad lycka inte är....prylar och konsumtion, upplevelser i kvantitet utan närvaro och ett allt för stort behov av att bli sedd och bekräftad.

För mig är lycka av mer hållbart slag att göra upprepade vandringar i naturen  i välkända marker. Idag är jag en lycklig människa. När jag gör vandringar i välbekant terräng sprider sig en förväntan och vällust. Glädjen att se naturens rörelse och långsamhet är evig. Som att betrakta den lilla tallen på den gamla stubben som bara funnits och beskådats år efter år. Nu har den tappat sina sista barr, men den kommer säkert följa mig till livets slut.

Lycka är att sitta med korvsmörgåsen och kaffet med blicken ut över vattnet och lyssna på skogens spretiga vindsymfoni.

Lyckan kan finns just där du är. Den ska inte uppfinnas eller sökas. Den finns i din närvaro...

Hamburgare

På bilden ovan ser du en mycket folkkär produkt - en hamburgare...och inte vilken hamburgare som helst utan en hamburgare från Max hamburgerrestaurang som har sina rötter i min hemstad Luleå.
Jag har varit en av hamburgerrestaurangens trogna gäster genom åren med mina regelbundna besök. Hamburgaren har allt som oftast varit Frisco eller Suprime. Alltid med vatten, tallrik och bestick.

Min relation till Maxkoncernen har genom åren inte varit helt okomplicerad. Jag kom att ondgöra mig stort över deras bluffkampanj "momsfilibabba" där man hyllade alliansregeringen momssänkning, men som det kom att visa sig bara bidrog  till  att öka Max vinstmarginaler på min hamburgare rejält. På dryga året efter momssänkningen var hamburgaren dyrare än innan momssäkningen, trots att inflationen var nära nog noll.

Än mer upprörd blev jag koncernledningen på gamalt brukspatronsmanér i vintras uppmanade sina anställda att rösta på alliansen i valet. Ett upprop till bojkott proklamerades på Facebook och jag var naturligtvis med. Bestämde mig för bojkotta Max fram till valet. Det skulle svida rejält....!

Nu är valet överstökat och vi vet hur det gick. Jag har järnhårt hållit på min princip - ingen hamburgare på Max. Idag var det dags att sluta fred. Max lockrop på en hamburgare för det facila priset 22 kronor var klart tilltalande.
En gammal kund som jag blev snabbt igenkänd...så i kassan frågades som vilken självklarhet som helst...vatten, tallrik och bestick?

Jag var tillbaka och det kändes fint....

Leonard Cohen

Gammal är äldst brukar det sägas...och visst är det något speciellt när Leonard Cohen kommer med en ny skiva. För att använda ett alltför ofta använt ord...Leonard Cohen fortsätter att leverera. Faktum är att att han på sin senaste skiva är bättre än på länge. Lagom till Cohens 80-årsdag kommer nu nio fina låtar.

Leonard Cohens signum är kanske framförallt rösten...till skillnad från andra i hans generation behåller den sin mörka elegans...den är lite som ett moget vin som bara blir bättre av många års lagring.

Det har kanske inte är årets bästa skiva...men härliga tongångar för ett tillbakalutat tillstånd då höstmörkret börjar sätta bo i oss. Klicka på länken till höger och avgör själv...

Umeå

Så är jag på tillfälligt besök i Umeå. Staden som gjorde mig mer vuxen via studier, teaterliv och arbete på 1980-talet. Staden som blev en tillfällig hemvist för några år sedan då jag jobbade här under en period och veckopendlade.

Åren går och samhälle och städer förändras, både till det yttre och till det inre. Av det Umeå jag lämnade i slutet av 1980-talet finns det inte många ankringsplatser kvar. På min vandring genom staden är det två  miljöer som nästan är som då, Nya konditoriet och Burmans musik. Den senare platsen har nog överlevt i våra digitala tid då man nu så då mest säljer vinylskivor. CD-skivan är ju passé, däremot har vinylskivan fått en ny renässans.

Umeå är staden som växer. Staden med ett till det yttre stort självförtroende som vill vara störst. Jag hörde av en Umeåbo att målet på sikt är att Umeå ska ha 300000 invånare. Det är annat än min hemstad Luleå som nöjer sig med att ha 80000 som mål.

Att staden är i grossess märks. Byggarbetsplatser finns det lite överallt och ibland för jag ta omvägar bortom byggstaket och uppgrävda gator.

Det jag mest reagerar inför är hur nutidens stadsplanerare tänker. Umeå var tidigare staden med låg bebyggelse och björkalléer som främsta kännetecken. Därför var det inte okontroversiellt när staden  i slutet av 80-talet fick höghushotellet Plaza. Numera verkar man ha släppt tanken på en homogen stadsbild helt och hållet. Nya spektakulära byggnader ser dagens ljus lite överallt...och om det är snyggt kan diskuteras.

I den rusiga tillväxten kanske staden förlorar lite av själ och identitet. Kanske är det tillväxtens pris för den som vill vara störst. För störst i Norrland är ju staden...men knappast vackrast.

Nordlig resa 6

Varje resa har sin början och sitt slut. Idag är det sista dagen och innan denna dag har hunnit bli midnatt har vi nått resans slutstation, Grova, Kasker, Sverige.

Vi fortsätter att färdas mot Lofotens sydligaste del. Vädret visar sig fortfarande från sin mest generösa sida och ramar in landskapet på bästa vis. Till slut når vi Moskenes färjeterminal för att ta den färja som ska ta oss till fastlandet. Jag kommer tillfälligtvis ur harmonin när färjebokningen ska visas upp för den unge kille som är kontrollant. Ljuset är starkt och min dators batteridrifts ljus obefintligt så vi ser just ingenting. Kontrollanten är till skillnad från mig helt lugn...så det hela löser sig enkelt som det mesta under denna resa...

Vi säger adjö till det fantastiska landskapet. På färjan påminns vi om att Norge inte är kockarnas förlovade land. Fisken var varken salt eller osalt...den är bara trist. Men det är sådant som även jag kan ha överseende efter dessa dagar.

På hemväg gör vi ett kortstopp vid en grill i Rognan som glädjer magen bättre. Rognan denna fredagskväll är en öde plats så när på ett stycke bilburen ungdom som nog undrar var festen är.

Någon timme senare passerar vi gränsen mot Sverige. Här blir snart varse två saker, regn och välkända insekter. Det har inte regnat sedan vi kom till Norge, men hemlandet möter oss med en åskskur. I Norge var vi aldrig besvärade av mygg. Faktum är att bilrutan var helt fri från insekter. På vår väg hem är det annorlunda..när regnet upphör blir bilrutan istället nedstänkt av knott.

Orättvist till nackdel för oss i Sverige....men Världen är ju som bekant inte alltid en rättvis plats....

Nordlig resa 5

Denna dag stannar vi kvar på Brunstranda för att gå på tur.

Påpassligt är det lite molnigare och mer lämplig temperatur för vandring i bergen.

En reflektion jag gör under denna resa är att nästan var vi en än befinner oss så möts vi av en levande landsbygd. Något som står i bjärt kontrast mot hur det ser ut på andra sidan gränsen, d v s i Sverige där ett levande landskap snart är ett imperfektum. Norge bärs mycket mer av en tanke att hela landet ska leva. Det satsas mer på landsbygden...och så tänkte man kring landsbygden redan innan Norge blev en oljenation.

Men visst...kommer vi en bit in bland bergen så finns det öde gårdar....men de är till skillnad från hos oss just ett undantag.

En annan skillnad....i Sverige har vi renarna lite överallt...här på Lofoten har vi fåren...minst lika talrika. De är våra följeslagare långt upp i bergen. Lyckligare tamdjur får vi nog leta efter.

Efter vår vandring var den härligt söta jordgubbsbakelsen på campingens kafeteria en riktig höjdare.
Påpassligt var även solen tillbaka. Nordnorge fortsätter att le mot oss...