Det har blivit höst. Det märks tydligt i lövträden och på termometern. I går natt kröp den under nollan för första gången och marken var täckt av frost under den arla morgonen. Några timmar senare lyser solen en stund och termometern visar tvåsiffriga plusgrader igen. Så är det med denna årstid, det är tvära kast i väder och temperatur. Men - trenden är klar, det kommer att bli allt kyligare och mörkare.
Jag förbereder mig för den tid som kommer. Förra veckan tog jag upp potatisen och i går kokade jag lingonsylt. Jag har även plockat en del svamp. Det har blivit lite mindre svamp än väntat, trots en rekordblöt augusti. Kanske sommaren har varit för sval för att svamparna ska vara på bettet.
Den tidiga hösten är en tid jag gillar. Den bär något kravlöst över sig. Samtidigt som det är en härlig tid för vandring i det fria med den vandringsvänliga temperaturen och få fridstörare som sticks.
I mitt lilla paradis är livet ofta en fröjd att leva. Samtidigt är jag väldigt medveten om att inget kan tas för givet. Vi lever alla i en mycket farlig tid. Naturligtvis påminns jag av det varje dag. Så sent som igår skördade den kolsvarta populismen stora triumfer i Tyskland. Här i Sverige är det snart val. Där firar Åkesson sina triumfer, alltmedan de övriga Tidöpartierna kannibaliserar av varandra, alltför att detta hopplösa så kallade liberala parti ska överleva. Jag tror många inte förstår vad som står på spel. Med en fortsatt brunblå regering kommer inget längre vara heligt vad gäller välfärd och demokrati.
Jag försöker sänka min oroströskel genom att tända en värmande brasa eller göra en vandring i den nära skogen. Det sänker, om än tillfälligt, värme och frid. Tacksam att jag får möjligheten att leva så här...
