Anders pratar mycket om att hitta vila och sitt inre lugn. Han menar att det är centralt för vår hälsa och för våra relationer med andra. I vår samtid finns det så mycket som stjäl uppmärksamheten från sådant som är väsentligt. I vår ofta stressade och jäktade tillvaro är det lätt att tappa fotfästet. Vi får dessutom svårare att se andra människor och verkligen lyssna.
Jag tänker på Anders intressanta tankar då jag sitter och blickar ut från Lillgaikas brant. Som sällskap har jag de flerhundraåriga träden som klamrar sig fast i den tunna myllan. Därunder finns stenblocken som utgör en del av berget som säkert är flera hundra miljoner år gamla i en för oss människor oöverblickbar forntid.
Anders använder ordet kontemplation. Begreppet handlar om att stilla sitt medvetande, finna frid och inte en ickedömande relation till sig själv och sin omvärld.
Jag är en människa som emellanåt kan tappa fotfästet i tillvaron. Jag kan lätt stressa upp mig och och tappa bort mig i starka känslor. Det har blivit bättre med åren, men grundsvårigheten finns där och är nog en del av min personlighet.
Troligen är det just därför jag ofta söker mig ut i naturen. Naturen är just en sådan stilla plats som inte kräver något av mig.
Vid Lillgaikas brant är jag där. Just denna dag händer just ingenting. Vinden drar genom furorna, men i solen är det skönt. Det blir lättare att landa i ett mer kontemplativt synsätt på livet i takt med ett pulsen stillar sig efter vandringen. Det känns riktigt fint...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar