Jag är hemma där jag är trygg och känner förankring. Hemvisterna kan förändras över tid. Vissa blir kvar och andra minskar i betydelse när livet av olika skäl söker ny riktning. Ny riktning leder också till nya platser med en känsla av hemvist där jag kan tanka energi och bara må bra.
Under helgen var jag tillsammans Marianne med hos hennes mamma i huset på Seskarö. Sedan Marianne kom in i mitt liv har denna plats med omgivningar blivit en allt viktigare ankringsplats för mig där just denna känsla av hemvist infinner sig.
Hemvisten hänger ihop med välkomnandet. Här är jag välkommen för den jag är. Det känns direkt när jag stiger in i husets stora och samlande kök där elden ofta värmer från kaminen. Det är alltid speciellt att likt i främmande fågel kliva in i en annan familjegemenskap. Det är lätt att bli bedömd och värderad, ja, det är mycket som kan gå fel. Här känner jag inget av det. Det är på många sätt vitt skilda världar som möts, men de möts med lågmäld nyfikenhet och värme.
På ön gör jag mina vandringar, oftast i sällskap med Marianne, men emellanåt gör jag även egna strövtåg. Det finns mycket att upptäcka på denna stora ö med alla stigar och småvägar. För eller senare möter jag alltid havet, oavsett i vilken riktning jag går.
Navet utgörs av det gamla huset och all kärlek som finns samlad där. Dit finns det alltid en väg hem, ja, många vägar efter både kortare och längre vandringar. Tacksam att få bli en liten del av detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar