Även under den gångna helgen har jag varit i stugan. Det har hänt mycket sedan jag var där för bara några dagar sedan. Förra helgens ganska jungfruliga vår hade ersatts av ren sommar. Det var varmt, soligt och naturen fullkomligen exploderade i växtkraft.
Det gav mig lite olika reflektioner kring tidens relativa långsamhet och oerhörda fart. En människas liv är både kort och långt, beroende av vad vi jämför med. Dessutom upplever vi som äldre att tiden ofta går allt fortare - barndomen kunde kännas som en liten evighet alltmedan ålderdomen flåsar mig i nacken.
Våren är ju en årstid. I västra Lappland är den som i år försvinnande kort alltmedan södra Sverige kan uppleva det som vi kallar vår vara en lång utsträckt tidsperiod.
Under helgen gjordes även förberedelser för bredband till min stuga. Som stugägare kan jag känna mig priviligierad att tillhöra den relativt lilla skara i kommunen som inom kort kommer få ett snabbt bredband. Det blir en annan aspekt på begreppet tid...information som skickas från en punkt till en annan över jorden på mikrodelar av en sekund.
I bjärt kontrast till den snabba datortrafiken finns delar av landskapet som omger min stuga som är i det närmaste oföränderligt över tid. Bästa bilden av det är den gammelskog som finns kvar framförallt på högre höjd. Här möter jag en flerhundraårig skog som inte har ändrat karaktär under min livstid. En mer anspråkslös representant för gammelfuran är den lilla vindpinade tall som står på hemfjället Välmbapoudas topp. Den står där ståndaktig 700 meter över havet och trotsar kalfjällets hårda stormar och ogästvänliga klimat. Den har anpassat sig till sitt utsatta läge. Att den är mycket gammal är ett som är säkert. Tallen representerar tidens långsamhet och stillhet och hjälper även mig att hitta en lugnare takt och tonart. Om så bara för en stund står tiden nästan stilla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar