Idag är det måndag igen. Måndag i en till synes evig covidtid med hemarbete framför den lilla laptoppen. Det går an, men inte är det så roligt, speciellt när det är många på skärmen som i var sin liten ruta vill säga sin mening. Ju fler rutor med ansikten på skärmen ju tystare blir jag. Det är ofta många som vill prata, så jag säger bara något när jag verkligen ha något att säga...och det tycks bli allt mer sällan. Troligen har det med min ålder att göra. Det är inte slut, men jag börjar se slutet på mitt yrkesliv, sisådär 2 år bort.
Hade jag inte suttit bakom laptoppen hade jag som igår varit ute på havet och åkt skidor. Skidturen på havet höjde min helg från det mellanmjöksaktiga. Havet och fjällen har mycket gemensamt - storheten, vidderna och oftast den där fina tystnaden som jag älskar. Igår var det så - en fullständig stilla och nästan klar dag där mina vallningsfria skidor lekte lätt på isens kvarvarande kornsnö. Jag satt länge på en sten med mitt kaffe och bara var. Tystanden bröts bara av några sångsvanar som trumpetade förbi på klassiskt manér. Riktigt tyst var förstås inte...staden var en mil bort, men ljudet från den transporteras långt över öppna vidder.
Annars har jag en lite problematiskt relation till april månad om man som jag bor i Luleå. Staden börjar ömsa skinn...men det tar tid, lång tid. Den kvarvarande snön är skitig och alla ton grus och sand som ligger på vägar och cykelbanor förstärker det skitiga, speciellt om det passerar bilar som bidrar med ett moln av ohälsosamt damm.
I naturen går det bättre att möta den norrbottniska våren. Jag får bida min tid. Om ett par år väljer jag när jag sitter bakom laptoppen och dagar som dessa hoppas jag på många fina vårturer på havsisen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar