Det är i mitten av augusti och om några veckor går vi till val. Det tycks bli en valrörelse med djupa sänken i träsket som jag bara skämmas över, eller så är det merparten av de politiska partierna som borde skämmas med sina snart sett dagliga simpla, förenklade populistiska utspel. Att unga borde screenas för ADHD i utanförskapsområden (moderaterna) och att kriminalvården borde byta namn till Straffverket (Sverigedemokraterna) är ett par exempel i raden.
Att vår tids i särklass viktigaste fråga, de eskalerande klimatförändringarna, har kommit i totalt bakvatten kanske är så typiskt för en mer dystotopisk tid, men inte desto mindre tragiskt.
Det är bara miljöpartiet som håller frågan levande och det ska vi vara tacksamma för.
Ett rikt land som Sverige borde naturligtvis vara i framkant i denna för oss människor helt avgörande fråga. Ensamma kan Sverige inte förändra vår Jords livsmiljöer och klimat, men vi kan visa vägen och inspirera andra.
Kanske är det så att det redan är kört för den mänskliga civilisationen? När jag ser på skeendet just nu så tyder mycket på det.
Men, för att spetsa till det - det är definitivt inte slut på livet som sådant på vår Jord. Jag läste igår en intressant krönika av Johan Thente i DN. Han skriver om om platser som människor sedan länge har lämnat och inte sällan skövlat där livet med ny kraft har kommit tillbaka.
Kanske vi människor ske ses som en invasiv art som nu med sitt beteende håller på att förgöra sig själv. Visserligen hinner hon på vägen ta död på många andra arter - men inte allt liv.
Naturen tycks ha en förunderlig förmåga att komma tillbaka. Visserligen kommer stora klimatförändringar, skövling, utsläpp och radioaktivitet göra att att återbyggnaden kommer att ta tid, men det kommer att ske med en ny prakt och andra livsformer.
Jorden och naturen i sig bryr sig inte hur det går för oss människor. Den klarar sig alldeles utmärkt utan oss.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar