Under helgen gjordes ett besök på fina Seskarö - ön som har blivit en av mina hemvister för umgänge, vandring och vila.
På söndagen gjorde vi en tur till sydsidan av ön. En kylig vind visade att årstiden håller tidtabellen. När vi kommer fram visar sig solen allt mer och stranden ligger i lä för vinden.
Naturen har en förmåga att visa väldigt många ansikten och nästan lika många sköna sådana. Just denna dag blev molnens och solens spegling i havet tillsammans med det ovanligt låga vattenståndet en fin kombination.
Här blev vi sittande länge. Ett lätt sus från skogen och lite vågskvalp tillsammans med en värmande sol gjorde livet så där underbart som livet kan bli. En bit bort tutade sångsvan och i lövträden försökte årsungar av rödhake sjunga upp sig.
Fjärran var världens larm och den valrörelse som bjuder på ständigt nya lågvattenmärken.
Det här var en fin plats för vila och reflektion. Platser som denna skulle många politiker behöva bege sig för att mogna i tankar och insikter. Frågan är om de skulle ha förmågan i denna insiktslösa tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar