Förra veckan fyllde jag år, 63 år nog räknat. En liten tiden i evigheten, men ganska lång tid på jorden för mig. Det börjar bli många årsringar nu.
Det är fint att fylla år i september. Det är min favoritårstid med alla fina färger, den allt klarare luften och med ett mjukt försonade ljus.
Sedan är det naturligtvis kluvet detta med att fylla år. Ju äldre jag blir påminns jag om min utmätta tid. Det goda sidan av myntet är att livet lugnar ner sig. Jag har en annan erfarenhetsbank att gräva i. Den gör mig oftast lugnare och mer tillfreds. Det är mycket bra att ha i den allt oroligare tid vi lever i.
Den tristare sidan av samma mynt är krämporna. De som jag redan känner av och alla de som kommer framöver. När jag nyligen träffade en läkare kallade hon det ålderbonus. Fint sagt om det kommande sönderfallet.
En del brukar säga att ålder bara är en siffra. De har lite rätt, men mycket fel. Bär vi våra år med glädje och nyfikenhet kan det helt klart vara trevligt att bli äldre. Vi mognar och själva lusten till livet kan finnas kvar. Men den där nedbrytningen som sakta smyger sig på har just med vår ålder att göra. Ju högre siffra desto fler funktioner hämmas.
Just nu finns det mycket gott att säga om mitt 63-åriga liv. Jag hoppas fortsätta kunna färgsätta det länge än likt höstens alla färger. Livet är för kort för att göra det färglöst...
4 kommentarer:
Jag fyller 71 i oktober. Jag har tidigare inte tänkt på ärftlighet i släkten. Alla i generationen före mej har dött hjärt kärl sjukdomar. Själv har jag hjärtsvikt 30 procent kvar av hjärtats kapacitet kvar. Har en icd inopererad alltså en hjärtstatare. Konklusion det medför att det är viktigt vad jag gör och tänker och vilka spår jag lämnar efter me. Lev åtr.
Lev gått menar jag. Välj det som tillför
Klokt sagt...gör sådant som ger energi och inte dränerar på den energi vi har kvar. Hoppas att du kan hitta livskvalitet trots begränsningarna
Så klokt du skriver! Jag håller inte med när människor hurtigt skriver/säger att ålder är bara en siffra. Även om man är frisk och kry, så nog märks det ju ändå. Min sambo som tränar mycket och ofta och springer och åker skidor, blir även han allt stelare i benen och svingar sig inte upp från golvet lika lätt som förut. Det är värre med mig ,-). /Elisabet (som kom hit via "Långt borta och nära").
Skicka en kommentar