I staden pågår stadigt ett mer eller mindre hektiskt liv, men i samma stad finns de relativt nära vandringstråken som jag lätt når med cykel. En fin sak med dessa stadsnära vandringstråk är att skogen ofta är varsamt huggen eller knappast huggen alls. Om jag vill kan jag leva i illusionen om den relativt orörda taigan utan stora hyggen och virkesplantager.
Sorlet från staden och biltrafiken försvinner aldrig helt, men stillheten känns ändå stor i skogen. Idag gör jag en 7 kilometer lång vandring utan att möta någon. Denna dags skog ger även en vink om det utmätta livet. Hösten i skogen är långt gången. Några gula löv singlar när från snart helt kala lövträd. Sommarens eufori är på väg att förmultna, men luften är skön att andas och skogens dofter fyller mig med välbehag.
Dagen bjuder ute på någon särskild dramaturgi. Den fina skogen är nog i sig själv. Den gör mig gott och skänker en skön inre vila. Livet är nästan som bäst då, det bara känns så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar