Jag har påbörjat läsningen av Martin Hägglunds bok "Vårt enda liv - Sekulär tro och andlig frihet" Det är en bok som ska avnjutas i små stycken i taget för att kunna sjunka in.
I en längre passage skriver Hägglund om det viktiga att fästa blicken. Att fästa blicken är något som både är individuellt och relationellt. Du behöver fästa blicken på dig själv och det liv du faktiskt lever och du måste även erkänna de sätt på vilka du är fäst vid det du ser.
I vid mening handlar det om att fullt ut ta ansvar för det enda liv vi känner till och också fullt ut hantera alla de sammanhang där vi verkar - alltifrån den underbaraste kärlek till den grå vardagens tristess.. Både glädjen och sorgen är inslag som finns där och som vi behöver möta fullt ut.
Att fånga ögonblicket är något annat...och i Hägglunds text snarare en illusion än något verkligt. Så fort vi försöker fånga ögonblicket har det redan passerat. Det fanns en dåtid och det finns en framtid.
När jag ser ut över Välmbas vatten fäster jag i någon mening blicken. Just denna blick kräver inte så mycket ansvar av mig. Här får jag betrakta naturens storhet och övergångar. Men - att fånga ögonblicket är inte möjligt. Det iskalla vattnet rör sig hela tiden i vågorna och där vågrörelserna är små sker isbildningen om än sakta. Ögonblicket fångas blott av mobilkamerans lins. Så kan jag vårda ett fint minne när jag försöker fortsätta att fullt ut ta ansvar för mitt fortsatta liv och fästa min blick...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar