Då jag redan planerat för några dagars ledighet och hemstaden är ganska nedstängd så var en sen stugvistelse ett fint alternativ. Här kan jag leva helt enligt myndigheternas rekommendationer, d v s inte träffa någon utan odla umgänget med mig själv tillsammans med naturen, böckerna och något gott grillat.
Allt det där brukar jag göra, men det är ytterst sällan jag besöker stugan andra halvan i november. Normalt sett har vintern gjort sitt intåg och stugvistelsen blir mer projektartad. Men nu lever vi ju på många sätt i en underlig tid. Här i västra lappmarken är det fortfarande helt snö och isfritt. Jag kan göra mina vanliga vandringar i skogen och hämta vatten utan yxa och isborr. Förvisso komfortabelt, men samtidigt bekymmersamt. Normalt sett ska marken sedan en tid vara snötäckt och isen ligga ganska tjock. Men...i klimatförändringarnas tid sätts ju normaliteten allt mer ur spel och till slut blir snöfria marker och isfria sjöar det nya normala i dessa trakter.
Det finns så många saker i vår tid som kan göra mig orolig som människa. Nu är jag här och ska försöka njuta fullt ut av naturens storhet och frid. Troligen kommer jag inte möta någon människa. Däremot har en tjädertupp redan tittat lite uppfodrande på mig vid dagens kortare vandring. Dessa möten får jag aldrig nog av - covidfria som de är..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar