Igår gjorde jag en fin vandring ute på Hertsölandet genom skog, myrar och utblick mot ett nära nog isfritt hav. I år har vi en normal vår vid Norrbottenskusten, d v s långsam, där något varmare dagar blandas med blåsiga och kyliga.
Igår var det en av dessa något varmare dagar. Solen värmde när den var framme och en första aning av skir grönska började skönjas.
Igår gjorde jag även ett återbesök vid myren på min tur. Jag tog mitt kaffe och fika på samma plats som sent i höstas. Myren och dess omgivningar är densamma, men annars är inte mycket sig likt. Då var det absolut tyst, bortsett ljuden från min egen kropp. Ljuset var återhållet och nästan skymningslikt. Nu ger vårens ljus en helt annan lyster, trots att grönskan ännu saknas. Dessutom alla dessa ljud. Grodornas parningslek, grönbenor som spelar och tranor som verkar ha en boplats i närheten. Mest betagen blev jag dock av trädpiplärkan som på klassiskt maner hoppade mellan trädtopparna ivrigt spelande.
Här blev jag sittande ganska länge. Vårmyren är visserligen yster på ett annat sätt än senhöstens myr, men trots allt är allt lugnt och vilsamt. I skogskanterna ligger lite kvarvarande snö och all is på tjärnen är ännu inte borta. Så - ingen brådska, tids nog blir det sommar och sedan höst igen. Tids nog kommer ingen ny dag. Vårmyrens försiktiga andetag ger mig en skön möjlighet att bli kvar i stunden. Det är gott så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar