Jag har turen att fortfarande få vandra i ett klimat som är anpassat för vandringar och en natur vars ekosystem visserligen är påverkat, men ännu inte förstört.
Jag undrar allt oftare hur det ska bli för alla de som kommer efter mig. Kan de vandra och uppleva naturen och livets storhet med samma klara och friska blick som jag?
Vi lever i en tid då nog ingen går opåverkad av den pandemi som på något sätt påverkar allas våra liv. En pandemi som till stora delar är utlöst av vårt sätt att leva. Därför har jag längre levt med den förhoppningen att vi på allvar skulle börja ifrågasätta den livsstil som med stor säkerhet på sikt annars kommer ödelägga förutsättningarna för vår existens på Jorden.
Nu när vi i någon mån kanske ha nått pandemins kulmen ser jag ingenting av det jag hoppats på, trots att klimatlarmen just larmar med en allt större frenesi. Det jag ser är en politik som knappt nämner behovet av omställning för att vi ska överleva som art. Det verkar vara "business as usual" som gäller trots att vi lever ett land där många av oss tar klimatlarmen på allvar.
Jag är rädd att vi saknar den där viktiga förmågan att lyfta blicken bortom vår synliga horisont. Pandemin är ett akut hot som vi försöker hantera. Den påverkar oss här och nu. Däremot är en kommande klimatkatastrof smygande. Tecknen är små, enligt vissa så små att de går att helt avfärda dem.
Livet kan vara och är på många sätt underbart. Men i just den frågan som handlar om hela år existens kan jag inte vara annat än pessimist. Jag hoppas att kunna få se saken ur ett annat ljus, hoppas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar