September är min bästa månad som nu går mot sitt slut. Björkarna börjar kläs av men bjuder ännu på färgprakt tillsammans med den ofta röda undervegetationen. Naturen börjar förbereda sig för vintern och livet i min skog är på väg att stillas.
Det får mig att tänka på det liv jag har och all den rörelse som den senaste tiden har fört med sig. Min mamma som är uppväxt i denna bygd lämnade livet tidigare i år. Mamma har liksom hösten alltid varit en färgstark person och närvarande i mitt liv. Det som tycks hända när en nära person inte längre finns bland oss är att hon är mer närvarande än någonsin. Så är det i alla fall för mig. Mamma älskade denna trakt lika mycket som jag, så bland furor och stigar blir hon emellanåt extra närvarande.
Hösten för också tankarna till döden. Växtligheten är på väg att förmultna för att till våren ge plats för nytt liv. Så är det också för mig. En dag ska även jag försvinna och minna avtryck på Jorden suddas ut.
Trots en allt hotfullare värld gör jag mitt bästa för att att leva i kärlek. Kärlek till den jag älskar och till den natur jag inte kan vara utan. Båda kärlekarna är lika viktiga som kräver min omsorg. Det är i det lilla jag kan verka och göra gott under den tid jag har kvar på Jorden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar