Sterbots är till skillnad från hemfjället Välmbapouda (som jag skrivit om tidigare) toppen som ligger lite avsides, men fullt synligt från min stuga med sin kala hjässa och sitt branta stup
En av de sista dagarna i augusti då det är mer höst än sommar i luften är det dags för ett efterlängtat återbesök till denna topp. Fågelvägen ligger Sterbots cirka en mil bort, men för att ta sig dit blir det en rejäl omväg på bitvis mycket steniga skogsbilvägar där det moderna skogsbruket har gjort trista avtryck.
Vi stannar och vandrar utefter den sista skogsbilvägen fram till fjällets fot. En regnskur under bilfärden som satt ner humöret en smula släppte när vi inleder vår vandring. Mest anmärkningsvärt utefter vägen är den rikliga mängden av en och som dignar av mogna enbär. Längs med vägen finns flera älgpass och en rolig liten eternitkoja gjord för en person.
Vandringen upp mot kalfjället är brant, men ganska kort genom granurskogen.
Snart kommer vi upp på fjället och en bekvämare stigning till toppen. Här anar vi alla höstens färger som kommer att nå sitt klimax om några veckor. Det blåser friskt och kyligt så alla medtagna kläder behövs när vi stannar på toppen.
Fjället ger det västra inlandets klassiska vyer över skog, myr, berg och vattendrag. När jag blickar ner över myrarnas starrgräs tänker jag på de som varit före mig. Sterbots myrängar utgjorde ett komplement till kreaturens foderhållning för det dåtida jordbruket och det är lätt att förstå vilket slit myrslåtter och transporter innebar.
Jag fylls med upprymd glädje av återkomsten till Sterbots och blir ännu gladare av alla fina rimskivlingar som jag kunde plocka i granskogen på återfärden. Sterbots kommer att få fler besök framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar