Att bo och verka i Norrbotten har många förtjänster, men också sina nackdelar. Fördelarna är att ha naturen nära. En natur som jag också oftast få ha för mig själv. Ingen trängsel utan vidder, stillhet och en vilsam tystnad med naturens egna ljud. Den stora nackdelen för en vandrare som jag är att vandringssäsongen är kortare. Vintern är lång och vårens långsamhet och många bakslag gör också snösmältningsperioden till en lång långsam period.
Så mycket gladare blir jag när min vandringstid äntligen kommer. Jag känner mig närmast som korna vid ett kosläpp som äntligen släpps ut på vallarna efter en lång vinter.
I helgen utforskade jag en ny kustnära led i närheten av Luleå - Fäbodsleden. Efter att fått hantera min inledande frustration, då leden var dåligt utmärkt vid starten och sålunda svårfunnen, så infann sig efter ett tag glädjen av att vara i naturens element igen.
En räv korsade min stig och en trolig jorduggla synade ett öppet fält. Annars var skogen och det gamla jordbrukslandskapet påfallande tyst. Det var som om vårens alla nyanlända innevånare inte riktigt vågade ta ton och som de anade vårens senfärdighet.
Fäbodsleden är en fin kulturled där du får en inblick i värld som den såg ut för 100 år sedan. Naturen längs med leden är av typiskt norrbottniskt kustnära snitt. Gamla vallar med mycket björk och olikåldrig barrskog. Tyvärr korsar jag även några hyggen av olika storlek. Att hitta riktig naturskog utanför naturreservaten blir tyvärr allt svårare.
Vandringen gav mig trots sina plus och minus inspiration för många framtida turer i skog och på berg. Vandrarens tid är nu och värd all min längtan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar