Årstidens mörker tätnar, liksom mörkret i vår omvärld. Både i den stora och den lilla världen. Det som kan ses som ett embryo till ljus är att folkets vrede tilltar i förtryckarstater som Iran och Kina. Läget i lika vedervärdiga Ryssland är svårt att sia om. Det finns än värre galningar än Putin som kanske kan ta över om han skulle falla.
Här hemma börjar rättsstaten gunga. Jag läser i DN att Tidöavtalet kan sätta permanenta uppehållstillstånd ur spel. Ordet permanent tycks sakna betydelse i den blåbruna sörjan. På klimatområdet tilltar också mörkret. Stadsministern tar lätt viktigt på den massiva kritik regeringen utsätts för och tidigare beslut kring reduktion av utsläppen tar man lättviktigt på. Det lilla ljus som finns här är att unga har stämt staten för att man inte följer det man tidigare har beslutat. Här kan kanske vi kan hoppas på något.
Här hemma försöker jag leva och verka som vanligt. Jag kan konstatera att jag nu har bott 9 månader på min nya adress. Jag är fortfarande nära staden men är också närmare den helande skogen.
Den lilla snö som kommit är nästan borta. Det gör det en gengäld lätt att vandra i skogen i min närhet. Här möter jag jag mest pensionärer med eller utan hundar. Om blott 3 månader är även jag pensionär på heltid. Tänk var tiden och större delen av ett liv kan gå fort. Trots alla mörka moln på vår himmel ska jag försöka se och omfamna det ljus som trots allt finns. Under återstoden av dagen vill jag inte bli vilse i tidens mörker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar