Idag satt jag vid utkiken på Lill-Gaika igen. Det har blivit ganska många turer hit detta år men det här blir den sista.
Dagen är lågmält fint novembervacker. Det är någon minusgrad, frostigt och lite nyis börjar lägga i vikarna. När jag blickar ut över denna intagande natur blir jag både lätt upprymd och melankolisk.
Det är ju sista turen detta år. Lill-Gaika finns kvar och det finns möjlighet till många fler turer framöver. Det känns förhoppningsfullt. Men å andra sidan - mina årsvarv blir allt fler och ju fler de blir kan jag aldrig vara riktigt säker på att det blir några fler turer hit.
Naturen håller på att lägga sig till vintervila. Den kommer att vakna igen in bit in på nästa år. Det kan vi vara säkra på. Den dag jag går till den långa vilan, ja då blir det inget mer uppvakande.
Tankar som dessa fyller mig denna fullkomligt stilla dag i november. Det jag kan göra är att fortsätta att leva så länge min kropp låter mig göra det. Leva och glädjas åt allt det där storslagna som finns när jag lyfter blicken och spetsar öronen.
En nötskrika stämmer in på avstånd. Även dess talanglösa läte blir till fin musik idag.
Jag säger tack och hoppas på ett återseende, Lill-Gaika!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar