Det är måndag kväll denna nationaldag. Denna dag har inte satt några större avtryck hos mig. En resa till Boden, för att se vernissagen av sommarsalongen där en kamrat medverkade, blev dagens höjdpunkt. Det var trevligt. Det är också roligt att sommarresan till Nordnorge med min särbo har blivit mer spikad. Känns skönt att ha vissa riktningsvisare att följa under denna allt mer oroliga tid som dessutom kryddas med så mycket dumhet.
Sverige har i dagarna varit värd för en miljökonferens. Allt jag läser om denna konferens andas misslyckande, trots att klimatkatastrofen kryper allt närmare.
Vid sidan av denna miljökonferens verkar kökaoset på Arlanda flygplats vara den viktigaste världshändelsen i media vid sidan av en minister i regeringen som riskerar få dojan i ett fult och ovärdigt politiskt spel.
Om det hade funnits något förnuft borde vi vi flyga mindre än någonsin. Men nu efter pandemin vill de flesta tro att allt är som de alltid har varit. Det är som att den snabbare uppvärmningen inte finns, trots att vi allt oftare bli påminda.
Istället för att ifrågasätta våra kontraproduktiva vanor blir många förbannade på allt köande. Mest förbannad tycks DN:s ledarskribent vara som kräver att Svedavias chef (som anställer nyckelpersonal vid flygplatserna) ska ta sitt ansvar och avgå. Detta till trots att kaoset inte bara gäller Arlanda utan även övriga flygplatser runt om Europa.
Jag tar mig för pannan när opinionsbildare svansar med en det allmänna drevet och inte tänker större än så.
I min lilla värld låter jag balkongdörren stå öppen och ta in den tidiga junikvällens dofter. Därute spelar rödvingetrast och flugsnappare. Jag hör även någon som spelar på ett piano. Det skänker en försoning åt orediga och frustrerade känslor. Tacksam för det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar