Naturen har sitt kretslopp som följer av årstiderna. Nu är det höst, naturen stillar sig och börjar förbereda sig för vintern.
Jag är åter i stugan denna helg. Troligen den sista helgen för året med tvåsiffriga plusgrader och med svetten som lackar under utanpåskjortan när jag går upp på ett av mina berg - Lill-Gaika.
Det finns ett kretslopp även i mina vandringar, inte naturens, utan det återkommande utfärderna där stigarna, myrarna, och sluttningarna är desamma med mycket små variationer. Jag följer ofta naturens egna stigar, d v s djurens som ger en tydlig fingervisning vilken väg som är enklast där terrängen är svår.
Mina vänner och jag brukar kalla dessa återkommande vandringar som görs igen och igen för rutiner och upprepningar. Det är vilsamt att veta vilken rundan ska bli. Dessutom blir det aldrig tråkigt då naturen är i ständig förändring, om än så liten.
Gårdagens rundtur vid och upp på Lill-Gaika tillhör nog en av de vanligaste när jag är i stugan. Utsikten från toppen är fin trots den relativt ringa höjden och sällskapet med den riktiga gammelskogen i toppterrängen skäms inte för sig. Det lilla berget har genom åren varit häckningsplats för såväl jaktfalk som fjällvråk. Igår var det stilla vid min utkik över Ganjaureudden och Välmba. Såg och hörde endast en större hackspetts födslosök bland torrfurorna i sluttningen.
Jag får en stark känsla för markerna vid mina vandringar. Jag är blott en tillfällig gäst i detta landskap - men en tacksam sådan som redan längtar tillbaka till nästa tur och nästa och nästa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar