Kommer just från en vandring längs med strandpromenaden och på isvägen i ett tilltagande decembermörker. Skogsvandringarnas tid är förbi detta år och snötäcket är ännu för tunt för bra skidåkning.
Minns en av alla dessa senhöstvandringar i det relativt nära landskapet en bit ifrån staden. Det var en absolut stilla dag, lite vitpudrad av snö och några minusgrader.
Jag blev ganska länge sittande invid en myrkant med kaffet och det övriga fikat. Myrar är nog inte platsen de flesta söker sig till, utom under hjortrontiden förstås. Den förknippas oftast med väta, ogenomtränglighet och blodsugare av skiftande storlek. Myrar under högsommar kan vara jobbiga, men så finns ju övrig tid på året. Ofta är myren en stilla plats, fri från störningar mitt i naturens långsamma skapelse. Myren är ju den ultimata platsen för långsamhet och stillhet. Alla de träd som finns här växer mycket långsamt. Faktum är att du kan hitta de absolut äldsta träden just på en myr, hur oansenliga de än kan verka.
Troligen är det denna känsla av stillhet och avstannande jag uppskattar med myren. Just den där dagen då jag besökte en av Hertsölandets myrar kände jag delaktighet i livets mycket långsamma puls. Här var nära nog fullkomligt tyst, förutom en nötskrika som tog ton på sedvanligt mindre smickrande sätt och ett par talltitor som sökte sig fram.
Jag börjar bli äldre då takten i livet också blir långsammare. Faktum är att jag med mina dryga 62 årsvarv går allt mer i otakt med det mänskliga livets i mitt tycke alltför hektiska puls. Tur att jag och andra sådana som jag kan ha naturen och myren som en god kamrat. Den följer alltid sitt eget tempo, oberoende av människans olika nycker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar