Jag tycker om att vandra i nära landskap där jag känner en hemvist. Det kan vara i Luleå, min stuga Grova nedan Arjeplog eller ute på Seskarö.
Någon gång kan det vara roligt att bryta invanda mönster. Det ger nya perspektiv, även om jag aldrig kan bli en lika närgående betraktare som på platser jag besökt upprepade gånger.
Förra veckan åkte vi till södra delen av vårt land. Det blev många mil i bil efter vägar och möten med vänner och släktingar som möts alltför sällan. De blir ofta så när avstånden är stora. När vi möts luckras den tid upp som gått och massor av minnen passerar revy. När vi skiljs åt och resan går vidare bär vi på förhoppningar om att snart mötas igen. Oftast stannar det just vid förhoppningar när vardagslunken kommer ifatt.
Vårt längsta stopp gjordes i Lidköping. Förutom att vi blev bjuda på en fantastisk måltid av Mariannes bror Stefan vid hans restaurang i anslutning till Läckö slott så gjordes några turer till fots och på cykel. Som norrbottning slås jag av det inbjudande odlingslandskapet och lövträdens mångfald. Här finns inga tallurskogar eller stora hyggen, men en välkomnande grönska som gjorde mig varm till sinnes på mer än ett sätt.
Det var fina platser, platser som den vän av upprepningar jag är som jag gärna återvänder till. Det finns så mycket fint att se i vårt land. Vi kan gott stanna här. En livstid lär inte räcka för att besöka alla fina smultronställen som finns därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar