En riktig långhelg går mot sitt slut. Den har inneburit korta vandringar, fint umgänge med min kära och årets första besök i stugan en bit från Arjeplog. Solen lämnades när vi begav oss västerut i torsdags. I västra Lappland är ännu våren mer jungfrulig och på många platser ligger fortfarande snön ganska djup. Vandringarna begränsades till vägarna och det långa lyssnandet efter fågelarter som anlände allteftersom. I stugans nära landskap är skogen varsamt brukad och naturen kan relativt ostört följa sitt årshjul.
Idag då vi var åter i Luleå tog vi trots dis, dimma och duggregn ut i den kustnära skogen som är stort sett befriad från vinterns vita. Vi gjorde återbesök till Hembergsleden strax utanför Ersnäs. Det är en fin rundslinga med flera rastplatser. Tyvärr blir leden allt mer brandskattad på sina fina skog. Förra året togs ett stort hygge upp. Under våren har man huggit vidare och nu går leden ett långt stycke utefter ett stort kalhygge. Det är inget nytt, men jag kan bara konstatera att ju äldre jag blir ju mindre ser jag av den obrukade eller varsamt brukade skogen utanför naturreservaten. Till skillnad från skogarna i väster kommer denna kalhuggna skog någon gång växa upp igen, men det blir aldrig den skog som var, utan en artfattig likformig plantageskog.
Det är sorgesamt att se detta och att det inte finns mer ödmjukhet och varsamhet inför den fina natur som finns här. Det är en inte klädsamt sätt att nyttja sin äganderätt. Jag tycker uppriktigt synd om de som har iordningställt denna fina led till oss. Luleå kommun marknadsför dessutom leden som ett av de attraktiva besöksmålen i kommunen. Nog borde det kunna skötas mycket bättre. Sorgligt och skamligt, helt enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar