Ännu en dag är passerad i min stuga. Det allt tidigare mörkret omsluter stugan och även mig. Här i stugan blir jag ganska tidigt trött. Det finns inget artificiellt ljus som stör förutom lågmäld inom och uthusbelysning. Går jag en bit från huset blir det riktigt mörkt. Ikväll i himlen mer mulen så det finns ingen måne eller något norrsken som ger ledljus.
Dagen är desto mer färgrik. Ännu är den risbeklädda marken gul och röd och ännu ger gula och rödgula lövträd lyster i solskenet. På stugtomten har björkarna under helgen släppt det mesta av sina blad. Allt det intensivt gula har flyttat sig till marken.
Idag gjorde jag den återkommande vandringen mellan Gaikabergen till Ganjuareudden och över myrarna tillbaka. Här möter jag som vanligt ingen. Ja, om man bortser från ripor, orre och tjäder jag jag stöter upp på min vandring. Jag är mestadels tom på tankar och känslor och tar in det som kommer i min väg.
Jag vandrar genom ett skiftande landskap. Det är sugande steg över blöta myrar, gammal skog med lämningar från medeltid, skonsamt brukad skog och på höjderna det ovarsamt brukade bolagsskogen. Mellan och en bit upp efter bergen återfinns hyggena. Nu 40 år och äldre. Här är det tunt med återväxten. Ja, på vissa ytor ingen återväxt alls.
Tänker på skogsbolagens argument att växande skog binder koldioxid. Problemet är bara ett på många platser där bolagen kalhugger här i norr finns knappast någon återväxt. Det är platser som aldrig har varit kalhuggna. Kärvt klimat, snösvamp och älg sätter käppar i hjulet för all den koldioxid som ska bindas.
Så här på hösten får de gamla hyggena trots allt ett försonade drag. Det som växer är björk. Den dag i sen september lyser det fula hygget i starkt gult. Det får mig om så bara för en stund bortse från människans dumhet och kortsiktighet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar