Tankar och livsfragment 29 januari 2024 - mot nytt boende med en övergiven princip

 

Bilden visar mitt kommande boende. På övre våningen i detta hus flyttar jag in någon gång under april.

Ibland händer det saker i ens liv som inte riktigt fanns på min egen livkarta och ibland måste även en som jag överge principer som jag hållit närmast som heliga.

Jag har under en tid varit ute efter ett annat boende, Min nuvarande lilla hyreslägenhet hade varit idealisk om det inte hade varit för dess lyhördhet. Gammal bluesrock på hög volym och samtal som hörs genom väggar och golv är inte riktigt min grej. Jag har alltid uppskattat lugnet och som numera arbetsfri tillbringas speciellt under vinterhalvåret en stor del av tiden i bostaden. Basgångar från grannen uppskattas inte och jag vill inte bli den mest gnälliga gubben i fastigheten. Alltså, drar jag.

Jag äger en stuga och en äldre bil. Det har jag tyckt räcker. Jag vill helst äga så lite som möjligt. Jag tycker att ägandet gör mig onödigt ofri och kan kosta massa onödiga pengar. 

Denna princip fick jag nu överge om jag skulle hitta en ny lägenhet. Min kötid hos Lulebo är för kort för att hitta det där lugna och inte alltför kostsamma boendet. Det blev med andra ord en bostadsrätt. Inte riktigt lika billig som den nuvarande, men med en större kontantinsats till en kostnad som jag kommer att klara.

Att jag skulle köpa en lägenhet i stadsdelen Björkskatan och på Snövägen var nog än av det sista jag trodde bara för några månader sedan. Snövägen är synonymt med mitt 1990-tal. Nu är jag snart tillbaka och det känns roligt. 

Trygghetsnarkomanen i mig skördar nya triumfer - att komma till ett område som är så välkänt och dessutom med en lägenhet som är helt snarlik med den jag hade fram till 1999.

Livet fortsätter att överraska och jag lär mig att en princip nästan aldrig kan bli helig - inte ens för mig!

Tankar och livsfragment 19 januari 2024 - om kyla och snöfall i söder

 

Som heltidsledig under kalla vinterdagar blir det en del radiolyssnande och dito nyhetssändningar. Vid sidan av den nya krigsretoriken och hotbilden mot Sverige så har det handlat mycket om vädret, kylan, snön och hur bilar blir stående och tågväxlar som inte fungerar och tåg som ställs in.

Det är inte för inte jag har anledning att bli en smula orolig då vi har planerat att åka nattåg från Luleå till Stockholm i början av februari.

I nyhetssändningarna får det att låta att värsta köld och snökatastrofen har drabbat vårt land. Javisst, det är hittills den kallaste januarimånaden på ett antal år, men knappast någon katastrof. Januari är ju årets kallaste månad. Än mer har det handlat om den ymniga snöfallen i söder. Javisst, jag vet att det ofta både regnar och snöar i sidledd i söder över öppna fält. Men ändå, jag kollade hur mycket det snöat i i Götaland dagen då det var "snökaos", då var det som mest 9 mm på en plats. Det motsvarar ungefär lika många centimeter snö och ingen knädjup nysnö som man skulle kunna tro. Faktum är att många delar av Götaland har fått mindre nederbörd än normalt hittills under januari.

SJ talar om en hopplös kall vinter när man ställer in massor av avgångar för tågunderhåll och trafikverket kommer troligen få en uppläxning av regeringen framöver.

Hur kunde det få bli så här illa av en kall januari och vanliga snöväder i vårt vinterland? Jag kan inte säga att det var bättre förr. Tågen strulade då också och det var säkert trafikkaos på vägarna. Men vi vet att det miljömässigt överlägsna tågets underhåll är eftersatt och trafikströmmarna på våra vägar har bara ökat.

Kanske man kan säga att det här är en av kostnaderna vi får betala för vår ohejdbara tillväxt där fler och fler är i rörelse oavsett väder. Oberoende av väder går vi på som vanligt och förväntar oss att det ska fungera. Just därför kan ett vanligt snöfall beskrivas som en katastrof och hederlig januarikyla som något rent livsfarligt...

Tankar och livsfragment 17 januari 2024 - tänkt under vinterpromenaden

 

Går mina dagliga promenader. De blir lite kortare i vinterkylan (-28c). Det är stilla och vackert. Januaris mittlinje är passerad. Dagarna är redan märkbart längre och i riktning mot solen känner jag redan om än så lite solens värmande strålar. Snart är det dags att ta på sig solglasögonen igen.

I en allt varnare värld verkar Norrbotten få den kallaste januarimånaden på många år om inte avslutningen av månaden blir mild.

Tillvaron i min lilla del av världen är otroligt fridfull. Försöker glädjas åt det även om jag vet att fridfullheten är bedräglig. Den skyddade oasen är inget givet naturtillstånd.

Just denna dag har vår klimatminister fått fortsatt förtroende av vårt folkvalda parlament. En minister som måste ses som den yttersta representanten för Sveriges sänkta klimatambitioner. I Dagens Nyheter skriver en ledarskribent att ministern borde avgå. Hon är enligt skribenten alltför smart för att sitta kvar. En annan skribent skrev något likande strax innan jul. Denna dag och säkert även de kommande sitter hon kvar, så jag undrar just hur klok hon är.

I en annan del av världen har republikanernas presidentvalskampanj dragit igen. Hela den fria världen kommer än en gång få hålla andan kring utgången. Vi vet att Trump har haft sin trognaste väljarbas bland förbittrade vita män som av någon anledning känner sig överkörda av det så kallade etablissemanget. Det som för mig ter sig så obegripligt är att denna väljarbas tycks breddas allt mer. Idag kan jag exempelvis läsa om en ung svart kvinna, utbildad stadsvetare, som stödjer Trump. Det går inte att förstå.

Jag får fortsätta att leva i mitt bedrägliga lugn, vara vaksam och omge mig med allt det där fina och goda som trots allt finns...

Tankar och livsfragment 9 januari 2024 - om en varm och kärleksfull film i en kall och mörk tid

 

I denna kalla mörka tid som omger mänskligheten är det viktigare än någonsin att hitta ljuspunkter, kärlek, omtanke och värme.

Igår värmdes jag av Tom Alandhs fina film "Musikmakarna". Filmen var att enda långt möte med Monica och Carl-Axel Dominique i deras bostad. Det var ett finstämt samtal om deras över 60-åriga musikaliska äktenskap, kreativiteten, den bekräftande kärleken och om att bli äldre. 

Vi får även se bitar från gamla TV-inspelningar, så fina och intima där jag greps av nostalgi från en svunnen och kanske lite mer oskuldsfull tid.

Många stora kreativa personligheter från förr finns inte längre, men Monica och Carl-Axel spelar vidare. Carl-Axel säger i en filmsekvens att han hade bestämt att börja med ett nytt liv om han blev 73. Det var nog ett bra tag sedan och de gamla makarna känns mer genuint levande än många andra betydligt yngre.

Alandhs film visar hur fint människor kan ha det tillsammans. Makarna Dominique låter lust, glädje och kreativitet vara deras gemensamma signum kryddad med en lågmäld bekräftande kärlek.

Var vore vi utan musiken och kärleken? Jo, klart tomt.

Tom Arlandhs filmpärla gjorde min kväll - se den gärna!

Tankar och livsfragment 2 januari 2024 - minus 29,4 c

 

Det är kallt därute och det är varmt härinne. Tittar på alla domherrarna som sitter i lönnen utanför mitt fönster. Hur många av dem ska klara denna kalla dag och de kommande? Det är kallt därute, men jag har det skönt i min ombonade värme.

Det är kallt ute och klimatskeptikerna mår gott. De har fått billigare bensin och diesel och de tror inte på en allt varmare värld. Titta ut - det är ju så kallt. Ja, nästan som förr.

Jo, det är kallt ute. Någonstans på vår Jord är det kallt även om planeten blir allt varmare. Just nu bor jag på en sådan plats. Jag får uppleva något av normalitetens puls, får en respit i en allt varmare värld.

Det är kallt ute och jag vet att mörkret och globala hot bereder ut sig i en allt snabbare takt.

Det är kallt ute, men så varmt och skönt här inne. Jag försöker känna det aldrig sinade hoppet när ljuset kommer tillbaka. Jag ser redan att dagarna har blivit något längre. Snart ser jag åter solen från min balkong.

Det finns ännu en gnista av hopp hos mig. För domherrarna kommer det att ljusna. För oss människor vågar jag inte, men vill tro på ljusets återkomst, snart...

Tankar och livsfragment 28 december 2023 - moralisten

 

Jag skrev för en tid sedan om många människors osunda klimathandlingar när vi är inne i en eskalerande klimatkris. Jag nämnde att det var svårt att prata om det i olika sociala sammanhang då jag uppfattas som obekväm och jobbig. Mitt förhållningssätt har istället att vara tyst med hoppet att jag i någon mån påverkar och gör gott.

Jag har fått kritik för min hållning, att mitt beteende bidrar till att moralisera och att jag försöker vara bättre än andra.

Jag är nog en moralist, men jag tror att vi alla i någon mån är moralistiska och värderande. Troligen är den störste moralisten den som som är blind för sitt eget moralistiska beteende.

I SAOL definieras en moralist som "en person som försöker påverka andra till handlande som är moraliskt riktigt enligt vederbörandes mening" SAOL säger också i sin definition att ordet i någon mening uppfattas som nedsättande, alltså, något som är dåligt.

Inte så kul att vara moralist med andra ord, men å andra sidan kan det vara fegt (eller rent av omoraliskt) att inte reagera på handlingar som kan skada andra.

Om din frihet och dina livsval skadar mig och min frihet, måste det ge mig rätten att säga ifrån. Det här kanske är enkelt att hålla med om någon röker inomhus och sprider skadliga ämnen. Men hur ser vi på ordet frihet och skada när det gäller osunda  klimathandlingar? Att du t ex väljer att flyga väldigt mycket och kör en onödigt stor bensinslukande SUV skadar inte mig här och nu - men dina och många andras val bidrar till att kommande generationer kommer att  påverkas av oöverblickbara skador på klimat och ekosystem.

När det gäller klimatförändringarna menar jag att det är så vi måste se på skada och frihet. Om det sker till priset av att uppfattas som moralist så får jag leva med det, alternativet är helt enkelt värre...

Tankar och livsfragment 20 december 2023 - min lägesbestämning

 Vi är mitt i årets mörkaste tid och det är några dagar kvar till jul. Tillvaron krymper lite och aktivitetsnivån går ner. Det är nog precis så det ska vara och det är bara att hänga med.

Jag har nu varit arbetsfri och tillika pensionär i nära nog 10 månader. Det är den här tiden på året som jag har varit mest orolig inför. Just nu är jag mitt i denna tid och det går över förväntan bra. Upplever att jag just lever långsammare och låter mig allt mindre att stressas av tidens gång.

Jag hör om alla dessa pensionärer som jobbar. Det får de gärna göra, men det kommer inte bli aktuellt för mig. Allt har sin tid och nu är det fri tid för mig under den tid som jag har kvar.

Naturligtvis behöver jag få mina utmaningar. Under mörkertiden blir det mycket läsande, men jag ska även gå en högskolekurs och en digital skrivarkurs framöver.

En sak som jag har blivit än mer varse om är mitt stora behov av tystnad, lugn och däremellan  avskildhet. Min stuga är platsen jag kan få allt detta, men den är inget alternativ den här tiden på året.

Jag flyttade för snart två år sedan till en mindre och billigare lägenhet. Den är trevlig, men som det har visat sig allt för lyhörd. Jag blir emellanåt helt enkelt störd av röster och den musik som spelas.

Livet är en resa. Troligen är inte min boenderesa slut. Vi får se var det bär hän. Hoppas att finna den där lilla boplatsen där jag kan få ro.

Nu väntar först julen bland människor jag tycker om. Känner mig priviligierad att ha det så.