Tankar och livsfragment 20 mars 2023 - om den lilla människan i den stora världen

På vårdagjämningens dag tar jag en promenad på isen. Det går att få lite vårkänsla i den flödande solen och i inte allt för kalla vinden.

Så här ute på isvidderna får jag ett annat perspektiv på människorna och hennes stad. På avstånd upplevs ju allt så litet och futtigt. Egentligen så säger det ganska mycket om människans tillstånd. Hon är på många sätt enkel, futtig och framförallt kortsiktig.

En dag som denna med en eventuell eskalerande bankkris blir det extra tydligt. När det gäller ekonomi tycks människan aldrig lära sig. Hon gör samma misstag gång på gång. Hon spekulerar och lägger "alla ägg i samma korg". Trots att vi vet att riskerna spridas för att det inte ska gå så illa.

Denna spekulationsekonomi verkar vara synonymt med den kapitalistiska ekonomi som vi lever i, påverkas av och som styr våra ofta alldeles för kortsiktiga beslut.

Spekulationsekonomin gäller allt från giriga banker till bolånetagaren som levde i illusionen att räntorna skulle vara låga för evigt. Men varför klandra honom. Troligen har han fått dåliga råd av den bank som spekulerar med insättarnas och låntagarnas pengar.

Sett ur det perspektivet är det tyvärr inte svårt att förstå varför de flesta agerar så ljumt inför en allt mer påtaglig klimatkris. Den senare är ju i det korta perspektivet mycket mer osynlig än spekulationsbubblor och stigande räntor. Men - både ekonomisk spekulation  och klimatignorans är tecken på något större. Människan tycks ha så oändligt svårt att se bortom sig själv och sin lilla bubbla.

Det kanske är allas vår förbannelse. En liten tröst för den lilla människan är att ljuset växer varje dag och och till helgen väntar sommartiden.
 

Tankar och livsfragment 17 mars 2023 - nästan orört vitt

 

Idag är det en mulen dag med tilltagande vind som förebådar det snöfall som är på väg. Igår däremot, var det en vårvinterdag av bästa märke - soligt, vindsvagt och några få minusgrader på dagen.

Jag är nu inne på min tredje vecka som pensionär. En av de stora fördelarna med att vara arbetsfri är att jag kan styra uteaktiviteterna helt efter vädret. Är det en solig dag som igår är det naturligtvis så här års turåkning på skidor som gäller.

En annan fördel med arbetsfriheten, är det lugn och stillhet som råder även i den natur som finns i närheten av staden när du kan göra dina turer under en vardag. De flesta jobbar ju.

Det finns något gemensamt med fjällen och havet - vidderna och storslagenheten. Ödmjukheten växer hos mig och min förgängliga gestalt får sina rätta proportioner  i relationen till allt det stora jag omges av.

Igår skidade jag fram i ganska sakta mak på ett nästan orört vitt hav efter den snö som föll tidigare i veckan. Inga störande skotrar som långt mina ögon kunde se och öron höra utöver en äldre man på sin skoter som fiskade ute på isen.

Jag blev länge sittande i tystnaden med mitt fika och smörgåsen. Det enda som bröt tystnaden emellanåt var den talgoxe som sjöng lite vårystert. Det var ett fullt passande och ett tillräckligt sällskap där min blick länge blev kvar över det nästan orörda vita...

Tankar och livsfragment - minnen av ett Folkhem

 

Bilden ovan är tagen från Nationalmuseum i Stockholm som vi vi besökte för en tid sedan.

Bilden gör mig varm och nostalgisk. För att travestera Marcel Proust så skulle man kunna kalla bilden "På spaning efter det Folkhem som flytt".

På tavlan är två av det svenska Folkhemmets arkitekter, Alva och Gunnar Myrdal avbildade. Dessa personer är kanske själva sinnebilden för det svenska Folkhemmet där det offentliga reglerade mer, men även såg till att resurserna fördelades mera rättvist i samhället.

Nästan lika nostalgisk blir jag över den grå kobratelefonen. En sån som vi hade under min barndom på Norra Kopparslagargatan i Gävle. Jag vill minnas att vi först hade en neongrön och därefter en röd. Den fanns centralt placerad i lägenheten. Ingen plats för privata samtal där heller.

Med tanke på tidens och samhällets utveckling så känns både makarna Myrdal och kobratelefonen för något som är långt borta och närmast poliskt begravt.

Nu har vi alltsedan 1990-talet levt i avregleringarnas tid. Det offentliga har tagit många steg tillbaka och det privata har fått äta sig allt mättare på den offentliga välfärdens kärna skola och sjukvård.

I takt med att jag blir äldre så är det inte utan anledning det finns en undran om jag kommer att få den vård och omsorg jag behöver.

Såvitt jag förstår så fungerar den akuta vården ännu ganska bra, men allt det där som ska förbygga det akuta är det sämre med.

Tidigt i höstas blev jag orolig över vissa plötsliga synförändringar. Jag fick då snabbt komma till ögonmottagningen för bedömning. Det var inget akut allvarligt, men de vill göra en uppföljning efter ett par månader. 

Sedan dess har månaderna gått och ingen kallelse har kommit. När jag ringer mottagningen blir jag hänvisad till vårdgarantin. Här får jag veta att det saknas flera läkare inom ögonsjukvården och jag troligtvis inte skulle bli kallad inom 3 (!) år. Däremot kunde jag tas emot i Solna om någon månad mot en liten egenavgift. Då ingick även flyg och hotellresa. 

Inte lite galet kan tyckas. Allt medan privata aktörer skor sig på den vård som (för)blöder så får den offentliga vården allt svårare att klara sitt kärnuppdrag.

För mig är det uppenbart att när marknadskrafterna har givits så fria tyglar så har vi hamnat där vi är idag. En återreglering av såväl skol som vård vore på sin plats samtidigt som de som arbetar inom dessa sektorer skulle erbjudas betydligt bättre arbetsvillkor än idag. Tyvärr kommer det inte att ske trots att de skulle bli billigare för oss skattebetalare och göra det tryggare för de som behöver vård.

Mycket var klokare och bättre på Myrdals tid, faktiskt!

Tankar och livsfragment 6 mars 2023 - nykläckt pensionär

 Då har jag fått både ett digital bekräftelse och ett analogt dito via posten att jag är pensionär. Jag tappar ju en hel del inkomster när jag slutat jobba och pensionärskortet ger mig lite rabatter på evenemang  och 5 %  rabatt på ICA och COOP.

Att jag nu tillhör en ny kategori av medborgare blev jag snabbt varse just när jag skulle handla på ICA förra veckan. Jag hade då ännu inte fått mitt pensionärskort men alla andra i butiken hade det. Jag upplevde rena rama pensionärsrallyt. Parkeringen var full av bilar och butiken var full av pensionärer. Rally och rally förresten, det är ett helt annat tempo i butiken på tisdagar än när stressande barnfamiljer handlar på fredagar. Jag får ta lite omvägar i butiken där pratglada pensionärer blockerar vägen med sina kundvagnar och när den äldre mannen väljer sina mandelpotatisar med stor omsorg så det är bara att vänta på min tur.

Det är bara att inse att jag ännu inte har hittat det där lägre tempot som nog gäller för de flesta pensionärer. 

Min andra observation gjordes när jag gick på Royals dagbio dagen därpå. Här var jag med råge yngst i biopubliken.

Det kommer nog att ta ett tag att vänja sig med sin nya roll i livet. I stadens offentliga rum dagtid finns ju mest arbetsfria som jag. Jag försöker ta fasta på ordet arbetsfri. Jag är fri att nästan göra vad jag vill. Det känns fortfarande lite overkligt, men även denna verklighet kommer med tiden ikapp mig...

Tankar och livsfragment 27 februari 2023 - mot ett annat liv

 

I torsdags lämnade jag min arbetsplats för sista gången som anställd. Det blev ett fint avslut med uppskattande ord. Jag lämnar ett tomrum bakom mig som ska fyllas av någon annan, men jag lämnar också ett helt arbetsliv som ska fyllas av annat liv för att inte bli tomt.

Många har frågat hur det känns och minst lika många har frågat mig vad jag ska göra nu? Den första frågan har varit lätt att besvara. Det känns helt enkelt bra. Min pensionärsavgång har varit planerad sedan länge så i någon mån är jag förberedd. Detta "i någon mån" handlar mer om den andra frågan - om vad jag ska göra och hur förvalta återstoden av mitt liv. På denna fråga har jag inte kunnat ge något svar som jag litar på själv. Jag har tankar, idéer och lite planer, men inte mer än så. Jag brukar därför svara - kom igen om ett år. Då har det gått ett årsvarv och då börjar jag förstå vad denna livsförändring kommer att innebära för mig.

Idag är det den första dagen på min första arbetsfria vecka. Jag unnande mig lite sovmorgon efter en välfylld kulturhelg i Stockholm. Annars är det som vanligt. Kanske inte så konstigt då jag har haft lediga måndagar en längre tid. Men - imorgon skulle det ha varit arbete. Då börjar så sakta omställning till mitt nya liv utan arbetsliv. 

Arbetslivet är ju en långvarig rutin som har följt mig igenom en stor del av mitt vuxenliv. Nu försvinner denna rutin. Det är tur att jag är rutinmänniska. Nya rutiner och upprepningar ska fylla tomrummet. Jag har fortfarande mycket liv och lust inom mig. Det hoppas jag ska vägleda mig framåt. Jag vill vara den där lekande pensionären som skylten på bilden ovan varnar för. Det ska vara en varning i positiv bemärkelse. Kör sakta för den nyblivne pensionären Johan kommer att ge sig mer tid att utforska livet mer. Då gäller det att sakta farten, släppa på gasen. Johan vill vara med länge än...

Tankar och minnesfragment 13 februari 2023 - om gubbar och gemenskap

Ovan ser ni ser ni en gubbe som är jag. Jag umgås gärna i gröna öppna landskap som här invid Drottningruta,Västerålen i Nordnorge.

Som äldre man börjar det finnas allt mer tid att fundera över oss män, hur vi beter oss, umgås och håller i våra band till varandra.

Människan var i sin begynnelse på Afrikas savann ett flockdjur. Flocken var den utvidgade familjen som sörjde för individernas skydd och överlevnad.

Till vissa delar är vi nog fortfarande ett flockdjur. Vi är i alla fall sociala varelser som är beroende av just det sociala för att utvecklas och för att må bra.

Det just här min spaning och lilla reflektion kommer in. Speciellt  många män verkar fortsätta fortsätta att odla flockbeteende tillsammans medan kvinnor ofta odlar mer intima vänskapsrelationer. Lite generalistiskt, javisst, men jag tror att det ligger en hel del i det.

Som tonåringar brukar många av kepspojkarna störa högljutt tillsammans och ta plats. Det är lite lättare att ha överseende då de är unga och omogna. Lite svårare för beteendet har jag när 70-plusmännen närmast äger gymmet med höga röster. Minst lika störade är det när ett gäng överförfriskade halvgamla män stör på puben vid 17.00-tiden och förstör alla andra gäster.

Jag undrar om många män har svårt för socialt samspel och kommunikation eller helt enkelt inte förstår att de är störande. Det är i alla fall inte uppskattat...framförallt inte av kvinnorna.

Kanske män behöver göra något tillsammans med eller utan oljud för att fungera i en gemenskap.

Manlig vänskap är i alla fall en svår sak. Kända och i alla fall till det yttre sympatiska män skriver om hur svårt att är att odla manlig vänskap. Göran Greider lär exempelvis vara utan manliga vänner.

Jag har aldrig varit flockman. När jag var yngre kände jag mig säker på att manlig vänskap i mitt liv var solidare en kärleksrelationer.  Med åldern är jag inte längre så säker på det. Tycker mig se att det blir svårare att få till möten och att det lättare kan bli konflikter och missförstånd numera.

Som män måste vi vara vaksamma så vi inte blir riktigt ensamma. Det ligger farligt nära om vi inte jobbar för motsatsen...

Tankar och minnesfragment 6 februari 2023 - mot arbetslivets slut

 Så låg då det där lilla meddelandet i min inkorg. Meddelandet som talar om att min anställning ska upphöra. 28 februari är min sista arbetsdag. Att jag ska luta jobba har varit klart än längre tid, men det lilla meddelandet symboliserar trots allt något slutgiltigt - det finns ingen väg tillbaka.

Det är en försumbar sak för mänskligheten, men en ganska stor sak för mig. Det är ju trots allt ingen liten sak att sluta jobba, inte minst för delar av min omgivning som undrar vad jag ska göra nu.

Tänk att ett arbetsliv går så fort, ja, hela livet rullar på i ganska bra tempo - och inte går det långsammare.

Mitt arbetsliv har till allra största del varit synonymt med Luleå. Det var här hösten 1987 jag på allvar började jobba med det jag var utbildad till.

Arbetslivet är mycket som livet självt, det har peakar och det har dalar. Jag är nog ganska lyckligt lottad. Jobbet har oftast varit roligare än trist. Jag har fått uppleva mycket och träffat många människor som på olika sätt har inspirerat mig.

Men - nu är det snart slut. Jag slutar lite i förtid. Känslan av livets ändlighet blir ju allt mer påtaglig ju äldre jag blir. Det var när mamma lämnade oss för snart tre år sedan tanken att inte jobba så länge till slog rot.

Nu är jag snart där. Till alla som undrar vad jag ska gör sen kan jag bara säga att det löser sig. Det finns så mycket att utforska och uppleva i vår värld så den tid jag har kvar lär nog inte räcka till.

Så jag jag säger inte hejdå till arbetslivet än, men snart. Sedan blir det bara liv...och det är ju inte så bara...