Tankar och livsfragment - minnen av ett Folkhem

 

Bilden ovan är tagen från Nationalmuseum i Stockholm som vi vi besökte för en tid sedan.

Bilden gör mig varm och nostalgisk. För att travestera Marcel Proust så skulle man kunna kalla bilden "På spaning efter det Folkhem som flytt".

På tavlan är två av det svenska Folkhemmets arkitekter, Alva och Gunnar Myrdal avbildade. Dessa personer är kanske själva sinnebilden för det svenska Folkhemmet där det offentliga reglerade mer, men även såg till att resurserna fördelades mera rättvist i samhället.

Nästan lika nostalgisk blir jag över den grå kobratelefonen. En sån som vi hade under min barndom på Norra Kopparslagargatan i Gävle. Jag vill minnas att vi först hade en neongrön och därefter en röd. Den fanns centralt placerad i lägenheten. Ingen plats för privata samtal där heller.

Med tanke på tidens och samhällets utveckling så känns både makarna Myrdal och kobratelefonen för något som är långt borta och närmast poliskt begravt.

Nu har vi alltsedan 1990-talet levt i avregleringarnas tid. Det offentliga har tagit många steg tillbaka och det privata har fått äta sig allt mättare på den offentliga välfärdens kärna skola och sjukvård.

I takt med att jag blir äldre så är det inte utan anledning det finns en undran om jag kommer att få den vård och omsorg jag behöver.

Såvitt jag förstår så fungerar den akuta vården ännu ganska bra, men allt det där som ska förbygga det akuta är det sämre med.

Tidigt i höstas blev jag orolig över vissa plötsliga synförändringar. Jag fick då snabbt komma till ögonmottagningen för bedömning. Det var inget akut allvarligt, men de vill göra en uppföljning efter ett par månader. 

Sedan dess har månaderna gått och ingen kallelse har kommit. När jag ringer mottagningen blir jag hänvisad till vårdgarantin. Här får jag veta att det saknas flera läkare inom ögonsjukvården och jag troligtvis inte skulle bli kallad inom 3 (!) år. Däremot kunde jag tas emot i Solna om någon månad mot en liten egenavgift. Då ingick även flyg och hotellresa. 

Inte lite galet kan tyckas. Allt medan privata aktörer skor sig på den vård som (för)blöder så får den offentliga vården allt svårare att klara sitt kärnuppdrag.

För mig är det uppenbart att när marknadskrafterna har givits så fria tyglar så har vi hamnat där vi är idag. En återreglering av såväl skol som vård vore på sin plats samtidigt som de som arbetar inom dessa sektorer skulle erbjudas betydligt bättre arbetsvillkor än idag. Tyvärr kommer det inte att ske trots att de skulle bli billigare för oss skattebetalare och göra det tryggare för de som behöver vård.

Mycket var klokare och bättre på Myrdals tid, faktiskt!