Moderaterna avslutade för en tid sedan sin partistämma. Media gav närmast bilden av ett amerikanskt partikonvent inför ett stundande presidentval. Men nu var det inte några nya som ska väljas, utan man går val på en redan gammal retorik. En talande politisk kommentar från en ledande dagtidning var att nu tävlar det största partierna om vem som är bäst socialdemokrater (eller kanske bäst moderater...). Det har gått så långt att en borgerlig dagstidning snart inte längre kan se någon skillnad mellan partierna. "Alla ska med" stod det på de socialdemokratiska valaffischerna för för ett antal år sedan. På talarstolen vid moderaternas partistämma kan vi läsa att "alla behövs". Vilken lysande nyskapande välling, men nog så talande för den politiska utslätningen.
Vi lever i en tid då de valda går i en allt större otakt med väljarna. Alltmedan de valda tror att man bara kan vinna val och makten med att flirta med medelklassväljarna så tycker jag att det står allt mer klart att vi är färre som låter oss attraheras av allt lägre skatter, en offentlig sektor som säljs ut och en välfärd som urholkas och omfattar allt färre. Även vi som har ett arbete och är välbesuttna börjar få allt mer klart för oss att en oväntad livförändring kan få oss att falla djupt i det numera grovmaskiga välfärdsnätet. Det är många som står utanför tryggheten och för oss som fortfarande behövs är steget att trilla över på andra sidan numera allt kortare.
Inte nog med att vårt samhälle är på väg att bli allt mer orättfärdigt och snart ingen annan än Sjöstedt törs stå upp för den en stark offentlig sektor och välfärdsåtagande så är jag övertygad om att vi bygger in allt större spänningar i samhället. Sverige riskerar bli en plats som blir allt mindre trevlig att leva på. I det allt större utanförskapet gynnas mörkerkrafterna. Istället för att slå uppåt slår man på de som redan ligger. I Grekland har vi Gyllende gryning. I Sverige har vi Sverigedemokraterna med kopplingar till svart och brunrockarna i Europa. De växer och fortsätter utvecklingen på nuvarande riktning blir de allt större. Otäckt, men tyvärr fullt begripligt.
Vi människor måste ut ur den privata bubblan, vara kritiska och börja prata politik. Vi lever i skymningslandet, men ännu är det i nattsvart...
Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, socialdemokraterna, välfärd, utanförskap, främlingsfientlighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Så rätt!
Det finns snart inga alternativ att diskutera. Det är problemet.
Efterlyser lite mer jädrar anamma i svensk politik.
Nu är det mesta beige. Gråbeige.
Jo, men känner tveksamheten inför politikens ovilja att bryta konsensus. Tror kraften kan komma från annat håll. Nya rörelser från en yngre generation. De som ser igenom bluffen och inte har hunnit bli förstockade
(fick dela upp min kommentar, då endast drygt 4000 tecken är tillåtna i samma stycke)
I/
Ja, tillståndet i svensk politik är i sanning bedrövligt.
"Alla ska med" och "all behövs". Plattityderna och meningslösheterna haglar. Moderatern och sossar har triangulerat sönder varandra. Kvar blir två teknokratiska monoliter - det ena blekrött, det andra fesblått.
Högerextremism på frammarsch i Europa? Jag vet inte. Jag tycker mig ha hört samma sak sedan 90-talet. Det finns visst fog för det. Men jag tycker också att man måste se nyanserna av denna "högerextremism". Geert Wilders PVV är högerliberala, Fremskrittspartiet är ett högerliberalt skattesänkarparti, Sverigedemokraterna nationalkonservativa folkhemsossar, Dansk Folkeparti nationalistiska sossar, UKIP ett mischmasch av euroskepticism, högerpopulism och frimarknadsradikalism á la Thatcher. Partier som Gyllene Gryning och Jobbik står i en klass för sig - de är rent nationalsocialistiska, antisemitiska, antidemokratiska, totalitära, hatiska, våldsbejakande. Svenskarnas Parti är av samma skrot och korn som dessa två. Men att slänga PVV, SD, FrP, UKIP och DF i samma säck som dem tror jag inte bara vore fel utan även oärligt. Även invandringskritiska partier har nyanser. Kanske kunde man jämföra med gångna tiders socialreformistiska och pragmatiska socialdemokrati å ena sidan och en fundamentalistiskt marxistisk och revolutionärt totalitär kommunism å den andra?
Vi får inte låta "högerextremismen" bli ett spöke som drar iväg med våra fantasier åt ett håll. Då kommer det att dyka upp faror från ett annat håll medan vi är upptagna av fel sak.
Som boende i Malmö ser jag dagligen bevis på hur den av etablissemanget sanktionerade mångkulturalismen inte fungerar. Någon integration är det heller inte tal om. Malmö är en djupt segregerad stad, där skolklasser antingen domineras av barn och ungdomar med arabisk bakgrund eller med etniskt svensk. Enklaviseringen av arabiska invandrare i stadsdelar som Rosengård, Lindängen och Kroksbäck är i princip total. Går du upp mot Möllevången hör du snart mer arabiska än svenska. Det förekommer ständiga personrån utförda av ungdomsgäng varav de flesta har utländsk bakgrund.
Allt detta kan naturligtvis viftas bort som högerpopulistisk/högerextremistiskt nonsens och djupt "rasistiskt" tankegods. Jag undanber mig dock de stämplarna. Mina rötter ligger från början i gränslandet mellan socialliberalism och socialdemokrati. Men jag lever i verkligheten och jag ser att det som är fina hyllningsord från politiker ("mångkultur", "integration") inte fungerar som det var tänkt. Jag tycker absolut att Sverige ska kunna vara en fristad för asylsökande i behov av hjälp. Men Sverige har gjort mer än vad någon kunde kräva och vi ser nu hur små och medelstora kommuner dignar under bördan av ett ständigt inflöde av nyanlända. Bostäder, jobb och integrationsmöjligheter saknas. Sverige har reglerad invandring men i princip har den varit nästintill fri i flera år, vilket skapat stora socio-ekonomiska och socio-kulturella problem.
Om man, som jag, vill värna välfärdsstaten kan man inte ärligt samtidigt acceptera dagens enorma invandring till Sverige. Det kommmer att ta en ände med förskräckelse.
/II
Jag vet inte riktigt vilket samhälle mitt barn kommer att växa upp i. Men utvecklingen i Malmö skrämmer mig. Den står inte i paritet med politikernas floskelvisioner om "mångfald". T ex har vi ständiga problem med arabiska muslimer som trakasserar, hotar och attackerar judar i Malmö. Detta alltså år 2013 - i Sverige! I media framkommer det inte att det handlar om arabisk-muslimsk antisemitism, vilket för en oinvigd får det att framstå som att det driver runt horder av blonda och blåögda nazister på gatorna. Några skinheads existerar inte längre här. Ett "dialogforum" har upprättats p g a dessa antisemitiska attacker. Som om det handlade om två lika aggressiva parter som det behöver medlas mellan. Istället handlar det om ensidig aggression från arabisk-muslimska malmöbor. Några skränande och aggressiva grupper av judar existerar inte.
Jag har själv bevittnat detta hat under en demonstration där judar i Malmö (däribland nästan 90-åriga överlevare av Förintelsen) fick stenar och nyårsraketer kastade och avlossade mot sig, och där arabiska småpojkar jagade dem bort från Stortorget samtidigt som man kallade dem öknamn som anspelade på deras judiskhet. Aggressiva skäggiga män och hijab-försedda hysteriskt skrikande kvinnor vrålade ut sitt hat mot den stillsamma judiska manifestationen (som gick ut på Israels rätt att existera som stat SAMT fred mellan israeler och palestinier!).
I Malmö har vi ingen existerande mångkultur i den bemärkelse politikerna talar om. Vi har en stor "majoritetsminoritet" av arabiska muslimer och måhända en del somalier och afghaner som anlänt på senare tid. Att kalla detta för ett exempel på "mångfald" eller "mångkultur" vore därför en stor överdrift. Integrationen är också obefintlig och antagligen ofta mycket svår att genomföra.
Det vidriga rasistiska våldsdådet - ja, mordförsöket - på en svart man och hans 1-åriga son i just Kroksbäck i Malmö, där man försökte slänga ned pappan från en bro ned på en hårt trafikerad gata flera meter ned utfördes enligt uppgifter av en familj med utländsk bakgrund och som är ökänd på Kroksbäck. Så pass ökänd att ingen vågar vittna, trots att massor av människor sett och med sina telefoner filmat händelsen. Det politikerna inte inser är att i ett mångkulturellt samhälle kommer även icke-önskvärda företeelser såsom mångrasism (dvs. rasism mellan olika etniska grupper) att förekomma. Jag har själv erfarit vilka oerhörda rasistiska åsikter araber och människor från forna Jugoslavien kan ha mot varandra. Detta framgår dock aldrig i medias skildring. Återigen, för en oinvigd verkar det som om den afrikanske mannen och hans lille son råkade stöta på ett gäng brölande skinheads. Kroksbäck har ett stort antal invånare med utländsk bakgrund, så något sådant vore helt otänkbart. Etablissemanget önskar dock nog att det vore så - det hade ju passat in bättre på deras bild av Sverige som "strukturellt rasistiskt", men den bistra sanningen ser helt och hållet annorlunda ut.
Jag är djupt pessimistisk över "utvecklingen" i min hemstad och för dem av er som följer Thomas Nydahls blogg har ni förmodligen hört detta förut.
Jag beklagar att jag verkar svartsynt. Det har jag inte alltid varit och jag hade aldrig trott för några år sedan att jag skulle se samhället på det sätt jag idag gör. Men det är en förfärlig situation vi befinner oss i och jag tror tyvärr att Malmö "går i bräschen" här.
Det finns många uns av sanning i vad det förmedlar. Samtidigt, vi lever i en global värld och jag har svårt att se att det går att vrida klockan tillbaka. Det vi behöver göra är att ställa rimliga krav. Att komma till Sverige innebär också att välja integrering, inte utanförskap. Lättare sagt än gjort och kräver en tydlig och modig politik.
Skicka en kommentar