Det verkliga livet med min balkong som utkik
En föreläsare jag hörde för en tid sedan kommenterade detta med nutidens mänskliga kommunikation på detta vis - Smartphonen har blivit vår tids Hamlet. Ni vet den där Hamlet i Shakespeares klassiska pjäs som för en dialog med döden symboliserad av den dödskalle han håller i sin hand.
Jag tror att merparten av de människor som ständigt uppkopplade med mobilen i handen och i sina ögons kikarsikte inte tänker på döden, snarare kanske de med sitt till synes ständiga behov av att vara uppkopplade och nåbara tycks fly den. Men, kanske därför även likheten finns. Liksom det inte går att fly livet så länge vi lever så går det inte att fly döden, oavsett om den kommer som överraskning eller som befriare.
Det som genererar näring åt själva livet är att upptäcka det liv som ständigt pågår - höstens färger, vattenspegeln i skymningen och och människor som du möter på din väg. Jag tror att vår tids Hamlet kan bli ganska vilse i skymningen och kanske rent av gå vilse i livet. Det uppkopplade livet kan aldrig ersätta livet självt, dess glädje och smärta som vi växer av.
Jag undrar just vad Shakespeare skulle säga i sin grav?
Läs även andra bloggares åsikter om samtiden, männskan, livet, döden, mobiltelefonen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar