Det är troligtvis sista helgen jag besöker min stuga i lappmarken detta år. Dagen bjuder på ett generöst milt väder och en sol som under dagen letar sig fram ur molnen. Att avsluta stuglivet är en sorts separation och ett avsked. En ganska lätt sådan, då vissheten att jag kommer tillbaka är ganska stor och förväntningarna åter kan byggas upp under vintermörkret. Andra separationer kräver mer. Livet är fullt av dessa separationer, såväl självvalda som påtvingade. Detta år har för mig inneburit såväl nya möten som separationer av olika valör. Det senare har övervägt och inte utan sorg och smärta. Stugan erbjuder såväl sinnesro som distans till allt det som har varit. Det förlorade och saknade får ta den plats det behöver och kanske kan platsens poesi bidra till en läkningen inför framtiden.
Separationer innebär ett avslut, men inget slut. Även om det jag förlorat även i fysiskt bemärkelse förblir borta så förblir det kvar inom mig och del av livserfarenheten. I någon mån så känns det försonande att så länge jag själv är i liv så finns allt det där jag har upplevt och skapat med andra kvar. Det kan ingen ta ifrån mig. Med erfarenheten och det som finns bevarat inom mig går jag vidare, upptäcker och gör nya erfarenheter, lustfyllda och krävande. Det är själva livet och det löftet det bär med sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar