För en tid sedan gjorde jag ett återbesök i min barndomsstad - Gävle. Jag har både min mor och syster med familj boende där, så det ger anledning till återkommande besök.
Utifrån mitt norrbottniska fönster kan jag konstatera att jag är och lär förbli norrlänning. Också Gävle är ju en del av detta Norrland som är en större del av Sverige. Just att Norrland i relativ bemärkelse är så stort gör att det är svårt att se Gävle som Norrland. Jag tror inte heller merparten av Gävleborna skulle se sig som norrlänningar om man frågade dem.
Idag när jag tillryggalagt en bra bit av min livsresa är det nästan med en förvånade reflektion jag undrar över det förakt jag kände inför hemstaden den gång jag lämnade den. Den vackra septemberdagen med högsommarlika temperaturer förstärker naturligtvis denna undran. En dag som denna då staden badar i ljus och färger.
Kanske är det så att språnget ut i vuxenlivet måste kryddas med negativa känslor inför allt det man lämnar. Just det man lämnar kommer ju aldrig tillbaka. Det blir en separation på makronivå. Men till slut kommer försoningen. Ja, den kommer gradvis. Allteftersom jag har blivit äldre ser jag Gävle i allt ljusare färger. Det är nog inget konstigt med det. Det är för de flesta av oss en del av livet. För somliga innebär det en återflytt till det man en gång lämnade. För mig blir det troligen aldrig så. Jag nöjer mig att vandra i mina barndoms kvarter. Så lika, men samtidigt så olika och spanar in all den tid som flytt och minns allt som var...
Läs även andra bloggares åsikter om staden, Gävle, barndom, människan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar