Tankar och livsfragment 30 juni 2023 - en bra dag

 

Igår var det en bra dag, till skillnad från i förrgår då det var en ganska dålig dag. En dag där jag var fylld av en del missmod och oro.

Det är nog det som är livet. Vissa dagar är bättre, andra sämre. Detta enkla faktum gäller även när jag är i min stuga. Mig själv kan jag aldrig fly ifrån...

Men igår var det bra. Är rätt säker på att yttre omständigheter var till god hjälp. På förmiddagen gjorde jag en cykeltur till Storgaika. Vid bergets fot vandrade jag upp över det gamla hygget, gammelskogen längre upp och nådde slutligen svettig och trött toppen. Det var egentligen alldeles för varmt för toppbestigningar, men den fina utsikten över Uddjaure gjorde turen mödan värd.

När jag kom tillbaka till stugan kunde Eltels tekniker meddela att nu vara min fiberanslutning äntligen på plats. Så många turer det har varit kring detta. Det var väl egentligen läge att fira med äkta bubbel, men jag lät mig väl nöjas med en god gin vid kvällens grillning.

På eftermiddagen lyssnade jag på Bo Landins sommarprogram. Det var så klokt och bra om det så viktiga och livgivande vattnet och om de allt allvarligare klimatförändringarna. Därtill musik i min smak. Jag blev rörd till tårar av de fina, allvarsamma orden tillsammans med musiken.

Idag är det en ny dag. Den har ännu inte funnit sin riktning. Oavsett får jag leva med det som händer. Mörka tankar mjuknar av den helande naturen runt mig. Är kompassen mer ljus gör samma natur bara känslan än mer lustfylld.

Återstår att se vad livet leder mig...

Tankar och livsfragment 19 juni 2023 - Om en lång väntan på fast internetuppkoppling till stugan

 

Varning för gnälligt inlägg!

År 2017 tecknade jag mig för fiber genom ett Teliaföretag. Sedan dess har det hänt, eller snarare inte hänt så mycket.

Det var en lång startsträcka innan jobbet kunde komma igång med konkurser och o dyl, men för två år sedan skulle då äntligen arbetet till mina stuga göras klart. 

Ungefär denna tid, för två år sedan, sattes denna dosa upp på ytterväggen. Under hösten gjordes grävningarna och senare samma höst hade de flesta fastigheter fått sin anslutning, dock inte jag och min syster vid en näraliggande fastighet, men det skulle ordnas följande sommar.

Sommaren kom och min syster fick sin uppkoppling. Där var det bara en installationsmiss. För mig var det värre. Här hade tydligen något gått snett med inskjutningen av fibern, oklart vad.

Därefter tog ett ändlöst arbete vid att få klarhet i vilken underleverantör som skulle göra jobbet. Jag hade under sensommaren och hösten åtskilliga kontakter med Telia för att få klarhet. Till slut fick jag prata med en person som lämnade ut företagets uppgifter och som lovade att trycka på. Skötte inte under entreprenören sitt åtagande skulle de utfärda vite. Då var det oktober 2022.

Jag pratade med byggledaren vid Eltel i Luleå som skulle göra jobbet. Han var skicklig på att ursäkta sig så jag försökte vara vänlig och samarbetsvillig. Jag var ju inte i behov av någon uppkoppling i stugan under vintern och han lovade att jobbet skulle göras så fort tjälen gått ur jorden, senast i början av juni.

Vinter och vår gick. I maj var jag i kontakt med byggledaren. Jag förmedlade att jag skulle vara i stugan i början av juni. Det skulle inte vara några problem, nog ska vi ordna ditt bredband, lovade han.

Som de lätt luttrade skeptikern jag är var jag inte så säker på det. Mycket riktigt. När jag ringde igen i början av juni fick jag höra att tjälen har inte gått och nu kunde de inte utlovas något datum. Ljug för hela slanten då de skulle komma med en liten grävare på ett djup som var garanterat  tjälfritt. De skulle återkomma veckan därpå.

Veckan gick och det blev fredag. Jag ringde ett antal gånger, men fick inget svar. Messade. De skulle ringa upp, men ringde aldrig upp. Följande måndag försökte jag igen.

Jag var nära ett ge upp och när jag då åter ringde Telia (de hade i höstens korrespondens lovat följa upp mitt ärende) Då gick säkringen... Den jag fick prata med vill inte kännas vid detta med påtryckning och vite. Hon sa att de skulle kontakta entreprenören, men inte när och hur. När min säkring gick valde hon att avsluta samtalet med önskan om en trevlig dag!

I detta läge var det lätt att bli rättshaverist för mindre. 

När mina tankar var som mörkast av hur man blir behandlad som kund, då ringer byggledaren vid Eltel upp. Han var naturligtvis inte ansvarig för just detta projekt längre, men sa att den som skulle var ansvarig för jobbet skulle ringa mig. Byggledaren kände nog av mitt kokande inre, trots ett behärskat lugn. Det dröjde inte många minuter innan den nyansvarige ringde. Han kunde inte lova datum, men jobbet skulle göras direkt efter midsommar.

Fortsättning följer. Dagen efter midsommarhelgen kommer jag att ringa igen. Från Telia har jag fått veta att arbetet beräknas vara klart vid årsskiftet. Den som lever  får se. Vid årsskiftet ligger tjälen djup igen.

Till dags dato har jag suttit otaliga timmar i telefon och telefonkö. Dessutom är min stugväg devis förstörd efter grävningarna. Det kommer nog kosta mer att åtgärda än fiberanslutningen...

Tankar och livsfragment 14 juni 2023 - skogen i mina marker från en annan utkik

 

En liten bit nedan mitt hemfjäll Välmbapouda finns det en klipphäll där jag får en fin utkik mot mina marker - Ganjaureudden och Gaikabergen.

Från denna utkik får jag även en bra blick över vilken skog som är varsamt brukad och där det industriella kallhyggesbruket har fått råda. Nedan fjället höggs det innan skogsmaskinernas tid. Här är återväxten god p g a den lägre höjden och det mer gynnande läget. De gamla hyggena nedan Gaikabergen från 60- och tidigt 70-tal har också klarat sig bra. Här fick gamla fröträd stå kvar under lång tid med ganska bra resultat. Sorgebarnet är det stora hygget mellan Gaikbergen från sent 70-tal. Här har gjorts fruktlösa försök att skapa återväxt...men återväxten har nära nog uteblivit. Det är tyvärr hyggen av ett slag som inte är ovanliga i Norrbottens västra inland.

En tröst i eländet är att Sveaskog stolt deklarerat  att de orörda toppskogarna från Stor-Gaika och ett par toppar västerut ska göras till reservat. Tacksamt att något blir fredat även om jag aldrig tror att Sveaskog hade någon avsikt att köra sina skördare i den branta och blockrika toppterängen. Lättköpt goodwill med andra ord.

Jag satt för någon dag sedan med Kennet, en av bygdens markägare. Kennet berättar att han har sålt en del av sin gamla skog till skogsvårdsstyrelsen. Den var klassad som nyckelbiotop. Den är nu fredad för evinnerlig tid, som Kennet uttryckte det.

Jag önskar och hoppas att det finns många lika kloka skogsägare som Kennet som är beredd att offra en del ekonomisk vinning för en mycket större sak - en gammal skog som vi behöver för den biologiska mångfalden, klimatet och för sin egen skönhets skull...

Tankar och livsfragment 7 juni 2023 - lugnet i mina marker

 

Sedan några dagar är jag åter i min stuga, i mina marker. Ett efterlängtat återvändande.

Det är annorlunda den här gången. Nu när jag är arbetsfri väljer jag själv hur länge jag ska vara här. Det blir både spännande hur det ska gå. Jag har ju tanken att vistas här under längre perioder, framförallt under sommar och höst. Många gånger, som nu, kommer jag att vara ensam här. Det har aldrig varit något problem när vi pratar om dagar, men nu blir under längre perioder.

Jag hoppas och tror att det ska gå bra. Jag är ju mitt i skogen nära vattnet. Mitt i det liv som är vackrast - naturen, som följer sitt eget kretslopp där jag får vara en gäst.

Denna försommar är det ovanligt stillsamt. Kyliga vindar drar in över Nordkalotten och det har faktiskt varit kallare än normalt under en längre tid. Det är i sig onormalt med kyla i en allt mer onormal tid kantad av klimatförändringar.

Flugsnapparen ropar periodvis intensivt vid holken, men ännu har ingen hona mött upp. Honan kanske är klokare en hanen. Här sätter vi inte bo förrän insekterna visar sig.

Det är nog inte lätt att vara fågel då somrarna har varit tidigare ett antal år. Nu är det bara att vänta.

Själv njuter jag av insiktfriheten. Fasadmålningen går friktionsfritt och inga fridstörare söker mig i skogen.

Världen är full av hets och fridstörare av grövre slag. Allt detta är så långt borta när jag är här. Säkert är att det därför jag söker mig hit gång efter gång...

Tankar och livsfragment 30 maj 2023 - en ofrivillig situation

 

Ibland kan vi känna oss som personen på bilden (Skriet, Edward Munch). Du vill inte höra och vara där du är, men du har har just då inget val. Jag kommer även att tänka på en av Ruben Östlunds tidiga filmer, "De ofrivilliga", där vi får följa ett antal personer som just har hamnat i en situation som de helst skulle vilja slippa.

Så var det för mig för en tid sedan då jag ovetandes mötte en sverigedemokrat. Det finns som bekant många sverigedemokrater vårt land, en av fem ska de visst vara, men så vitt jag vet möter jag sällan någon av dem.

Eller är det kanske snarare så att jag har mött långt fler av dem än jag tror, men att samtalet kring deras hjärtefråga, invandring, inte har kommit på tal.

Denna kväll tangerade samtalet i någon mån denna fråga. Personen ifråga hade dittills suttit tyst, men så plötsligt drog hon igång. Det var som att trycka på en knapp och sedan gick hon inte att stoppa. 

Om du har kommit i samspråk med någon från en religiös sekt någon gång, säg Jehovas vittnen, då brukar samma sak hända. Kranen av ord drar igång och den går inte att stänga av.

Här satt jag som en sorts gisslan och fick lyssna på en ordkaskad som inte verkade ta slut. Jag tittade flera gånger vädjande på min särbo och undrade hur vi skulle kunna ta oss ur detta. Att gå i svaromål mot någon som är så besatt i sin tankegång var inte att tänka på.

Jag tänker att denna besatthet och totala ointresse att lyssna på andra perspektiv har blivit lite av vår tids religion som inte sällan närs av hatet på sociala medier.

Till slut lyckades vi krångla oss ur denna ofrivilliga situation. Jag var tömd på energi. Att hålla igen hade kostat och jag kände en sorg inför alla tvärövertygade människor som förenklar världen för att den ske passa just deras världsbild...

Tankar och livsfragment 26 maj 2023 - i det anspråkslösa

 

Det är en blåsig och lite kylig dag. Årstidsväxlingen har bromsat in. Skönt tycker jag. Det här är en tid på året då förändringarna i naturen går så fort. En mer arktisk vind stillar rörelsen och ger möjlighet till vila i den skira grönskans tid.

Dagens fotvandring sker i de stadsnära markerna. Marker som inte gör så mycket väsen av sig, men som kan vara så bildsköna i sin anspråkslöshet.

Paradoxalt nog är de stadsnära skogarna mycket mindre påverkade av de storskalaliga skogsbruket. Här slipper jag se fula kalhyggen utan vandrar i varsamt brukad eller nästan orörd skog.

Jag sitter länge i vindskyddet med med kaffet, smörgåsen och mandelkubben i vindskyddet. Jag lyssnar på vindens sus i skogen och vågskvalpet mot stranden. Tänker mig bort till en annan tid, säg kanske för 3 eller 4 tusen år sedan då klipphällen så sakteliga reste sig ur havet.

Idag är havet en bit bort och den tidigare havsmiljön har blivit en fin insjö till glädje för många. Jag uppskattar denna miljö och återkommer ofta. Det vackraste och mest meditativa finns ofta mycket närmare än vad vi  tror. Vi behöver inte jaga efter vinden, den blåser ändå...

Tankar och livsfragment 23 maj 2023 - min plats för det eviga

 

Alla lever vi under en utmätt tid. Ingen av oss vet hur lång den kommer att bli innan den tar slut. Ju äldre jag blir desto mer blir jag varse slutet. Jag hoppas på många år än, men vet att jag är betydligt närmare döden än den dag jag föddes.

Sedan länge har jag bestämt att jag inte vill avsluta mina dagar på en kyrkogård. Jag vill att det lilla som kommer att finnas kvar av mig ska spridas på någon älskad plats i naturen. Jag har länge funderat över vilken plats som skulle bli min slutliga. Då reglerna inte tillåter spridning av min aska nära bebyggelse så föll alternativet i närheten av min stuga.

För ett tag sedan bestämde jag mig. Ett av mina älskade berg, Lill-Gaika, var den naturliga platsen. Här har jag utkiken av det lika älskade lågfjället Välmbapouda och Ganjuareudden. 

Mitt stoft ska spridas på en plats där jag jag har suttit och betraktat så många gånger i den gamla skogen och ibland i sällskap av jaktfalk eller fjällvråk.

Detta blir den ultimata platsen för den eviga vilan, i lugnet och i en nära nog opåverkad natur på behörigt avstånd från mänskligt larm.

Ett viktigt beslut är fattat, nu kan jag vandra vidare, levande och tacksam över att få finnas till...