Från denna utkik får jag även en bra blick över vilken skog som är varsamt brukad och där det industriella kallhyggesbruket har fått råda. Nedan fjället höggs det innan skogsmaskinernas tid. Här är återväxten god p g a den lägre höjden och det mer gynnande läget. De gamla hyggena nedan Gaikabergen från 60- och tidigt 70-tal har också klarat sig bra. Här fick gamla fröträd stå kvar under lång tid med ganska bra resultat. Sorgebarnet är det stora hygget mellan Gaikbergen från sent 70-tal. Här har gjorts fruktlösa försök att skapa återväxt...men återväxten har nära nog uteblivit. Det är tyvärr hyggen av ett slag som inte är ovanliga i Norrbottens västra inland.
En tröst i eländet är att Sveaskog stolt deklarerat att de orörda toppskogarna från Stor-Gaika och ett par toppar västerut ska göras till reservat. Tacksamt att något blir fredat även om jag aldrig tror att Sveaskog hade någon avsikt att köra sina skördare i den branta och blockrika toppterängen. Lättköpt goodwill med andra ord.
Jag satt för någon dag sedan med Kennet, en av bygdens markägare. Kennet berättar att han har sålt en del av sin gamla skog till skogsvårdsstyrelsen. Den var klassad som nyckelbiotop. Den är nu fredad för evinnerlig tid, som Kennet uttryckte det.
Jag önskar och hoppas att det finns många lika kloka skogsägare som Kennet som är beredd att offra en del ekonomisk vinning för en mycket större sak - en gammal skog som vi behöver för den biologiska mångfalden, klimatet och för sin egen skönhets skull...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar