Tankar och livsfragment 11 april 2022 - anspråkslös måndag

 Ledig måndag. Lediga måndagar har jag haft sedan september ifjol. I liten förberedelse inför ett liv som väntar någon gång nästa år med bara lediga dagar.

Dagens måndag blir vad jag gör den till. Det har varit ganska trist väder under helgen så jag längtade verkligen ut i naturen. Min efterhängsna förkylning har inte riktigt släppt sitt grepp så vårskidåkningen får vänta. 

Jag sitter länge vid frukosten och läser Dagens Nyheter. För att skingra läsningens dysterhet stryker jag därefter några skjortor som har väntat länge på att att bli strukna. 

Solen sipprar fram bland molnen. Jag kokar kaffe, brer en smörgås, tar ryggsäcken och beger mig ut. Istället för skidor så cyklar jag till Södra hamn för en promenad på isvägen ut till Gråsjälören. 

Här får jag lite av den känsla som kommer att bli allt mer vardaglig den dag jag slutar att jobba. Att bara sitta på en bänk med mitt kaffe och ta in det pågående livet - pimpelfiskarna vid sina hål, skidåkarna och barnfamiljerna som kastar snöboll och grillar korv.  

Tillvaron andas någon sorts total anspråkslöshet som om världens larm inte existerade. Det kändes skönt att leva i den villfarelsen, om så blott för en stund.

Jag påminns åter av människans vingklippta värld i motvinden på hemvägen då min kind tåras.

Nu är klockan 14.33 och min dag är fortfarande full av de möjligheter jag ger den. Troligen blir det en del läsning, matlagning och kanske ytterligare en promenad. Så ska jag fundera lite över påsken och ett annorlunda, men lika anspråksfullt liv i stugan.

Tankar och livsfragment - mina och världens krassligheter

 Ett virus har tagit mig i sin besittning. Covid eller inte, låter jag vara osagt. Självtesten visade negativt. Lite kritisk som jag litar jag inte alls på den.  Känner mig lite bättre idag efter en rejäl febertopp igår.

Läget gör mig lite missmodig. Denna helg var tänkt för efterlängtat gubbhäng i Svens stuga i Ryssbält. Nu sket det sig bokstavligen.

Piggare stunder blir det desto mer möjligheter till läsning och kolla det sorgliga nyhetsflödet. Det gör mig knappast mindre missmodig. Jag läser  DN-journalisten Anna-Lena Lauréns reportage inifrån ett förändrat Ryssland. Det som gör mig mest bedrövad är att många ryssar tycks stödja Putin och kriget. Visst - censuren ligger blytung över landet och propagandamaskinen går på som under Sovjettiden...men ändå. Borde inte flertalet människor se bortom detta? Ryssarna måste väl ändå betecknas som ett bildat folk. Jag som lever i frihet har så svårt att förstå. Troligen beror det just på att jag lever i min trygghet med fritt tankeutrymme.

Inte blir jag så mycket mer munter av att läsa Per Svenssons intervju med författaren Peter Nadas. Nadas som verkligen har fått se och uppleva förtryckets fula tryne. Nadas menar att såväl historien och människan upprepar sig gång på gång, oavsett vad vi tycker om det. Lite mer positiv till sinnes blir jag då istället av DN-intervjun med Svetlana Aleksijvevitj. Hon skriver på en bok om Belarus och Ukraina. Hon vill tro att demokrati, frihet och kärleken segrar till sist.

Försöker behålla Svetlanas ord kvar i mitt förkylda jag, öppnar balkongdörren och släpper in lite frisk luft och aprilsol...

Tankar och livsfragment 28 mars 2022 - officiellt inflyttad

 När mär man inflyttad i sitt nya boende? Är det när flyttkartongerna är uppackade eller när nycklarna till det förra boendet är inlämnade? Ingendera, tror jag. Att flytta in och bo in sig på ny adress tar sin tid.

I lördags hade jag i alla fall en liten inflyttningsfest för mina närmaste vänner. Det var väldigt trevligt och flera konstaterade att fester av detta slag borde vi ha flera av. Som sig bör lade jag ut en bild från min nya lya tillsammans med vännerna på Facebook. Då visste plötsligt fler att jag hade flyttat, så nu är jag i alla fall officiellt inflyttad.

Men som sagt, att helt mentalt ha flyttat in till ny adress tar längre tid. Jag rycker fortfarande allt som oftast i helt fel lådor och skåp när jag ska laga mat eller söka kläder. Jag säger fortfarande hemma om min förra adress på Norra Strandgatan...

Jag är inte jättegammal, men klart äldre. Jag tror det där med livsomställningar (som en flytt klart är) tar längre tid ju äldre vi blir. Min största livsomställning i vuxen ålder är helt klart när jag flyttade ihop med min förra partner till en villa på Bergnäset. Jag lämnade det väl upptrampade ungkarlslivet i en liten lägenhet bakom mig.  Då var jag yngre, eller som en av mina vänner skulle säga - i livets första halvlek. Jag har inget minne av att omställningen blev så mentalt dramatisk då. Hjärnan var nog mer öppen för förändringar.

Nu i livets andra halvlek får jag leva med att även en mindre livsomställning tar sin tid. Troligen har jag fullt ut har flyttat in till mitt nya hem på Teknikergatan den dag jag slutar dra i lådor och skåp och inte längre kallar Norra Strandgatan för hemma...

Tankar och livsfragment 16 mars 2022 - ett stycke boendehistoria avslutad

 Galenskaperna och det ohyggliga lidandet fortsätter i öster. I mitt lilla anspråkslösa liv fortsätter jag skapa min tillvaro. Mot samma anspråkslösa fond var det det idag en liten milstolpe då jag lämnade ifrån mig boendenycklarna till lägenheten på Norra Strandgatan. Ett stycke boendehistoria är nu definitivt avslutad och jag är redan på väg vidare.

Processen att avsluta och påbörja mitt nya boende har gått förhållandevis friktionsfritt. På en punkt har jag fått mig en tankeställare - anlita aldrig ett städbolag bara utifrån pris. Så gjorde jag och det gav en besk eftersmak. Flyttstädningen gjordes i fredags. När jag tog emot den som skulle utföra jobbet mötte jag en man som varken kunde svenska eller engelska. Han ringde upp sin uppdragsgivare för att vi skulle kunna kommunicera överhuvudtaget. Han hade mycket klent med utrustning och såg bara skärrad ut. Mitt egoistiska jag tänkte oroligt - kan verkligen städa och hur mycket stök kommer jag att få? Mitt förnuftiga jag var mest bedrövad - jag hade en stark känsla att den rädde invandraren jobbade under usla villkor och kanske inte ens hade arbetstillstånd. Jag upplevde mig  plötsligt att ha blivit del av en giggekonomi som jag tycker så illa om. En typ av anställning nästan utan skyddsnät där företaget Foodora  med rätta har fått klä skott på senare tid. Om det nu var på det viset får jag aldrig ett ärligt svar på, men magkänslan fanns där

Städningen gjordes nästan utan anmärkning så jag med trygg anställning behövde tack och lov inte få något fortsatt omak. Det senare, omaket, skulle säkert bara straffa städaren som är beroende av  inkomster...

Nu hoppas jag att någon sorts förnuft segrar i vår värld och jag kan gå vidare i mitt nya liv på ny plats. Det kommer säkert att göra något med mig. Hemmet finns inom dig själv, men platsen där du väljer att bo på kan ge  nya perspektiv och en utkik - och som mitt fall, framförallt gått om nya promenadstråk...

Tankar och livsfragment 7 mars 2022 - kontrastfyllda världar

 Att världen snabbt håller på att bli något helt annat än vad vi känner den kan knappast ha undgått någon. Utöver en allt mer blödande klimatkris ristas blod och död i ett östligt grannland. Det vi anande kunde hända har redan blivit betydligt värre än vad åtminstone jag har kunnat föreställa mig - och vad vad värre är att jag fruktar att vi bara har sett början - en galen tyrann känner ingen gränser. Ju mer pressad han blir desto större blir avgrunden...

Tyvärr så tillhör jag den lite oroligare sorten. Kanske jag förbereder jag mig på något långt värre på så sätt. Jag har aldrig följt nyhetsuppdateringarna så noga som nu. Det kan nästan kännas lite maniskt hur jag rycks med.

Igår fick jag i alla fall ett avbrott från tankar och oro. Det blev min och Mariannes första vårvinterdag på havsisen. Här mötte jag vidderna och den stora stillheten som jag har längtat efter en lång och mörk årstid. Solen flödade skönt och snön hade packat sig efter förra veckans bilda. Kontrasten till den ofattbara tragedin i Ukraina kunde inte bli större där vi satt med kaffet i solen och lyssnade på lite skir fågelsång i solen. Naturens eget drama kunde vi ana efter kaffestoppet då vi siktade två havsörnar på jakt inte långt borta.

Kan bara hoppas på freden och fler skidturer som denna...

Tankar och livsfragment 12 februari 2022 - snart mot ny adress

 Så ska jag snart lämna centrumhalvön i Luleå och Norra hamn mot ny adress. Det blev dryga 10 år i centrum för mig, något som jag som i yngre dagar aldrig trodde skulle ske, men som har blivit ett antal fina år för mig.

Bara till för ett par år sedan trodde jag dessutom att detta bekväma boende skulle följa mig resten av mina dagar - ett bekvämt boende med nära till allt på en naturskön plats i staden.

Men så insåg jag att som kommande pensionär kommer det att bli dyrt att bo kvar. Känns inte rimligt att lägga minst hälften av den pension jag beräknar att få på hyra och garageplats. Det blir en dyr utsikt över fjärden - hur fin den än är.

Så nu är jag här. På fredag flyttar jag över till en mindre lägenhet på Teknikergatan. Även om jag inte är någon samlare så om det det är någon gång även jag inser att jag har saker i övermått så är det i flyttider. Ett par vändor till återvinningen har det blivit och samlaren Björn har plockat med sig frikostigt av vinyler och böcker. Och ändå - när jag packar porslin och glas så ställer jag återkommande gånger frågan - behöver jag allt det här? Naturligtvis inte, men likt förbannat åker det mesta väl inslaget in i flyttkartongen.

Min flytt är inte bara en flytt. Den markerar ganska mycket att jag är på väg in i en annan fas i mitt liv. Bara dryga året av mitt arbetsliv återstår. Vill gärna tro att flytten till Teknikergatan ska bli den sista. Just nu känns det så. Återstår att se hur det kommer att bli och vad det kommande livet har i beredskap.

Men just nu ser jag mest fram emot att få packa upp på min nya adress...

Tankar och livsfragment 5 februari 2022 - staden nu och då

 Jag låter tankarna komma och gå när jag gör en eftermiddagspromenad genom staden. Staden Luleå som har blivit min hemvist under snart 35 år.  Igår snöade och blåste det mycket. Det märks på snöhögarna och plogvallarna som kantar min väg.

Jag ska om någon vecka flytta från stadens centrum till det stadsnära området Skurholmen. Jag trodde aldrig att jag skulle bo i centrum, men det har blivit drygt tio goda år här. Nu flyttar jag till ett något mindre boende för att spara pengar inför den pensionering som inte ligger så långt borta.

När jag tar mina steg på välbekanta gator är det lätt att tänka på all den tid som flytt, min och stadens. Den stad som jag är en liten del av har naturligtvis förändras mycket under alla dessa år. Med risken att bli sedd som alltför nostalgisk vill jag nog drista mig till att Luleå centrum var roligare förr. Tidigare fanns alla de där kreativa festivalerna - inom musik, konst, snö och ljus. Alla är de borta och numer  finns inte ens någon snöborg för barnen på Södra hamnplan att leka i.

Skulle jag idag vara de dryga trettio och vilja gå ut och bara hänga med en öl på någon krog eller nattklubb, så vet jag inte var jag skulle ta vägen. På 90-talet och kring millenniumskiftet fanns det ganska trevliga och relativt anspråkslösa krogmiljöer i staden. Jag kommer ihåg alla dessa kvällar med vissa förhoppningar. Förhoppningar som successivt slocknade vartefter kvällarna led... men kommande helg tog jag nya tag. Idag vet jag faktiskt inte var unga vuxna och medelålders tar vägen om de vill roa sig en kväll.

Det är ju tur att en 60-plussare som jag inte längre behöver bekymra mig om den saken. Jag kan ju alltid roa mig med att gå på stadens isväg som många andra. Allt var trots allt inte bättre förr. På 1990-talet hade vi faktiskt ingen isväg...