På vandring längs med övre Vindelälven 2

Jag vaknar ganska utsövd i Vitnjulsstugan. Stugan har blivit  utkyld under natten så dagen börjar med att såga upp och klyva långved som finns i boden som också fungerar som dass. Kaminen är effektiv, så snart får jag upp värmen.

Vid grötfrukosten funderar jag över dagens äventyr. Jag ser att himlen är grå och mycket tyder på att det kan bli regn. Jag tänker att det kanske inte inte blir någon topptur utan en vandring längre upp efter älven.

Jag låter väderutvecklingen göra mina val. en halv kilometer uppströms finns en hängbro över älven. Jag provar att gå upp en bit i terrängen. Stigen är snart obefintlig  och framför mig växer viden tät. Då det börjar regna blir valet enkelt. Jag går tillbaka och går uppströms älven. 

Längs efter stigen förundras jag över den emellanåt så bördiga terrängen och den stora kontrasten mot nordsluttningen på andra sidan älven där kalfjället snabbt tar vid och snöfläckarna påminner om den årstid som var. Längs efter stigen vandrar jag bitvis över frodiga blomsterängar med större inslag av Jungfru Maria Nycklar  och Kung Karls Spira.

Efter ett par timmars vandring tar jag mig ut på en liten udde för att äta min lilla lunch. Här är älven stilla och tyst. Jag skymtar ädelfisk i vattnet alltmedan ett lugnt regnstril  bäddar in landskapet. Jag går därefter tillbaka till stugan. Det är ganska tidig eftermiddag så jag tar en liten eftermiddagslur innan jag börjar förbereda dagens middag - egentorkad kyckling med lite asiatisk touch.

Kvällen blir lång i stugan. Det är en hel del mygg inomhus som håller igång mig. Vill decimera dem så mycket som möjligt innan natten. Det blir flera timmar med min roman som passligt heter "Ödesmark". I denna radioskuggans dal får jag även gott om tid att fundera över har det såg ut i gamla tider. Här i stugan finns det massor av tid för tankar och inget utöver myggen som pockar på uppmärksamhet.

Stillheten och tystnaden söver mig och jag gör en tidig kväll inför morgondagens återvandring mot civilisationen...

På vandring längs med övre Vindelälven 1

 För en tid sedan gjorde jag en vandring upp efter Vindelälven ovan Ammarnäs. Jag fick inspiration av av ett tidigare reportage i STF-tidningen. En vandringsled lite vid sidan om utan trängsel med andra vandrare var perfekt för en som jag. Planen var att jag skulle gå till Östra Vitnjul, en sträcka på 16 km  från Höbacken där vandringen tog sin början. Jag skulle sova i stugan två nätter och om vädret på var på humör även ta mig upp i högterrängen. Som extra bonus skulle jag få disponera stugan själv. Det är ju coronatider och då fick bara ett sällskap vistas i stugan och sällskapet var ju jag.

Efter att ha hämtat nyckeln till stugan på Ammarnäs livs och parkerat vid vägs ände påbörjar jag min vandring. Första sträckan upp till Rävfallstugan liknar bitvis mer en mindre skogsväg än en stig. Det gör vandringen lätt med bra vandringstemperatur och en hel del sol. Här finns flera spår från svunna tider med lador, lämnade redskap och gammal odlingsmark.

Invid Rävfallet blir det en lättare lunch. Platsen är en knutpunkt Kungleden så här möter jag jag människor. En yngre man som ska vandra ända upp till Abisko och ett äldre par som har varit uppe på Kilimanjaro. De konstaterade att det är lättare att gå på hög höjd med bärare än i låg terräng med tung packning.



Fortsättningsvis går jag hela tiden i en en relativ närhet till den brusande älven. Terrängen varierar, kargare partier omväxlande med frodig grönska. Jag är glad att jag är av den utrotningshotade arten "stövelvandrare". Tidvis är terrängen blöt och gamla spångar räcker inte alls till.  Även myggen har kommit ifatt mig så djungeloljan är ett måste. När stigen går helt nära älven fläktar det skönt i eftermiddagssolen. Jag gör ett par stopp längs efter vägen och tar in allt det stora som omger mig.

Just när jag tycker att jag borde vara framme dyker stugan upp. En riktigt fin plats invid älven med utsikt mot de omgivande fjälltopparna. Stugan är nyuppförd 2012 och är en fin timring. Efter att ha tvättat av mig i älven smakar det gott med pastan och köttfärssåsen  gjord på den egentorkade färsen. Färgerna blir starkare under kvällens lopp. Här mår jag riktigt gott och avslutar dagen med att läsa lite om platsen. Här fanns redan en stuga  under sent 1800-tal. Dalgången var en handelsväg till Norge och Vitnjul var lite lite av en knutpunkt. Läser om olika vedermödor människor varit utsatta för . Själv mår jag oförskämt bra och är inte svårvaggad när kvällen lider mot natt.

Rapatjärnarnas revel

 Om du är regelbunden läsare av min blogg så vet du att jag gillar att vandra. Så här i sommartid blir det ofta upp på närbelägna toppar i relativ närhet från min stuga.

Nyligen gjorde jag en annan typ vandring. Rapatjärnarna utanför Arjeplog är mest kända för sina rester av forntida boplatser, vissa av dem daterade till ca 4000 år tillbaka i tiden. Bara att besöka dessa platser tillsammans med en underbar natur är en upplevelse i sig.

Från Rapatjärnarna går det en ca 5 km lång stig rakt ut i Hornavan, eller snarare en lång revel som bär dig ut långt ut i sjön. Hornavan är kanske mest känd för sitt stora djup, men här i sin södra ända är den grundare med en mängd öar av varierande storlek. Reveln söker sig ut mellan dessa öar.

Dagen är som gjord för en låglandsvandring, sol, knappt 20 c i luften och en svalkande vind från vattnet. Visserligen följer jag vattnet, men bitvis är det ganska kuperat då jag går över flera åsryggar på min vandring mot revelns spets.

Reveln varierar i bredd. Bitvis är skogen ganska tät, men i de smalare partierna är tallarna kuvade av vinden och det känns som jag skulle vara i skärgården, om de det inte vore för de omgivande lågfjällen.



Målet med denna vandring är verkligen vandringen i sig. Stigen slutar i intet, d v s i Hornavans vatten. Här sätter jag mig på en gammal stock med kaffet, smörgåsen, ägget och ett par chokladgifflar. Det är stort att få uppleva detta och det är lätt att förstå att de första människorna valde dessa omgivningar under flera tusentals år för sina liv och uppehälle...

Underbara toppvandringar 4 - Delliknäs och Stainak

 Vandringen till Delliknäs och toppen Stainak är en heldagstur med nybyggarkultur och ren vindmark. En av mina absoluta favoriter där sannolikheten att du stöter på annat än fåglar och vilt är obefintlig.

Vandringen börjar vid Laisälven efter en dryg timmes bilfärd från min stuga på grusvägar med skiftande kvalitet. Bara bilresan ger känslan att vi är bortom det mesta som kan kallas civilisation. Vid startpunkten och hängbron över älven ses emellanåt någon fiskare. Så är det även denna dag då vi hejar på en yngre man som just hade krupit ut sitt tält.

Därefter följer vi den gamla bruksvägen upp till nybygget i en tät granurskog. Det är överraskande torrt i markerna så myggen vållar inte mycket besvär.

Efter ca 4,5 km kommer vi fram till Delliknäs. Det är en helt osannolik plats som under en period var hem åt 6 familjer. Delliknäs började brukas under 1890-talet. Den sista bosättaren lämnade platsen 1963.

Platsen ligger högt mycket nära den fjällvärld som tar vid i väster. Med sitt skyddade läge på en sydsluttning nära Dellikälven var den gynnsam för odling. En del som var har växt igenom åren, men fortfarande omfattar de öppna ängarna åtskilliga fotbollsplaner.

Silvermuseet i Arjeplog har bidragit till att rusta upp ett par av gårdarna och håller upp en del av ängsmarken. Detta är verkligen och kulturskatt att vårda. När vi sitter vid en rastplats och ser ut över nybygget går många tankar kring hur det ska ha varit att leva och verka här.

Ytterligare 5 km har vi att vandra innan vi når toppen Stainak. Terrängen blir här öppnare och vi ser spår av gammal myrslåtter. En älgko tittar överraskat på oss. Mer irriterad är den gluttsläppa som flyger runt oss. Vi är tydligen alldeles nära ungarna.



När vi når lågfjällets fot är vi ganska högt så branten mot toppen är kort och komfortabel. Vidden från toppen är storslagen på ett lågmält sätt. Inga spektakulära vyer utan lågfjällslandskapets vildmark i sitt bästa märke. Här ser vi inga spår av människor  och bosättningar. Däremot ser vi myrar, vattendrag, urskogar och fjäll som växer på höjd mot väster. Som en extra bonus jagar vi upp en kungsörn helt nära.

Vi blir sittande på toppen länge innan vi går samma väg tillbaka. Totalt dryga 19 km i den bästa av vildmark...

Underbara toppvandringar 3 - Gibdnojåhkå

 Min stuga ligger i en mycket vidsträckt kommun - Arjeplog. Den är lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans med sina knappa 3000 innevånare. Det finns med andra ord plats för mycket vildmark med få spår av människor.

Ibland tar jag vägen norrut efter vägen som tar slut vid Örnvik där fjällen breder ut sig. Här återfinns även den vidsträckta sjön Tjeggelvas och och lågfjället Gibdojåhkå.

Det är nog få platser som ger så mycket vackra vyer och blick utöver vildmark som Gibdojåhkås toppvy. Detta med ganska måttlig ansträngning. Stigningen är visserligen ganska brant, men inte inte speciellt lång från bilvägen.

Denna dag då Smhi berättar om lågtryck och regn vandrar vi igenom en gammal fjällurskog där solen generöst skiner på oss. Det är nästan vindstilla i den gamla skogen och vi njuter av den friska vind som möter oss i toppterrängen. Här blir vi sittande länge med vårt fika och tagna av landskapets skönhet.

Det sägs att människor vallfärdar till fjällen dessa coronatider. Här möter vi inte en människa under vår vandring och långa vila på toppen. Det har vi ingenting emot....här finns inget som skapar distraktion och världen oro och larm känns synnerligen avlägset.

Gibdotjåhkå - en topp att längta till.

Underbara toppvandringar 2 - Välmbapouda

 Mina besök på lågfjället Vämbapouda kan säkert räknas till över hundra. Som barn var bestigningen av lågfjället en av sommarens höjdpunkter och numera har jag alltid Välbmapouda i blickfånget från min stuga.

Då denna topp är populär med sitt bekväma läge får den många besökare. Så och på min vandringsdag då jag på nedfärden möter en äldre kvinna och kan glädja henne med att förekomsten av Jungfru Maria nycklar är riklig i toppterrängen och den klara sikten ger utsikt ända mot Sarek i norr.

Det går att paddla om det är lugnt och börja vandringen på andra sidan älven, men oftast tar jag bilen där stigen mot toppen börjar. Ett långt stycke går jag i ungskog. Området nedan och en bit upp efter fjället kalhöggs under 1950-talet. Men till skillnad från mer sentida kallhyggen är återväxten bra här.



Vandringen är inte lång, men stigningen är bitvis rejält brant. Jag stannar gärna några gånger och ser hur landskapet växer fram.

Innan jag når den den lite flackare toppterrängen passerar jag ett stycke riktig uråldrig skog med gamla lågor som tiden aldrig tycks nöta ner.

På toppen återfinns den gamla brandvaktarstugan. Uppförd under 1930-talet. Trots emellanåt hårda påfrestningar står den pall för väder och vind och ser likadan ut som jag minns den som liten. Mer sentida är bord och bänk för de som inte vill nyttja alla naturliga sittplatser som finns i den vida toppterrängen.



Jag har mitt eget favoritställe intill en liten tall. Tallen må vara liten, men flera generationer äldre än jag. Strax intill finns ett par stenar som lämpliga platser att luta ryggen emot. Så gör jag även denna friska härliga dag med utsikten av en bra tycke Sverige. Det är min första vandring till denna topp i år, men med all säkerhet inte den sista...

Underbara toppvandringar 1 - Storgaika

 Jag kommer framöver att skriva om mina återkommande toppvandringar i närhet eller i relativ närhet till min stuga utanför Arjeplog. Det är sällan några glamorösa och häftiga turer... utan snarare lågmälda vandringar i den fjällnära taigan. Kanske jag just vill slå ett slag för det mer enkla och mer anspråkslösa. De där turerna som finns nära och där man sällan möter några människor.

Min första vandring gick till Storgaika. Berget är jämte det mindre Lillgaika min barndoms berg som genom åren har fått många besök.

Vandringen startade från stugan. Jag lämnade snart den samfällda vägen och följde viltets stigar över skog och myr västeröver. Dagen var härligt frisk  i stark kontrast till den senaste tidens värme. Över myren mötte jag välbekanta dofter som även de för tankarna till en tid för länge sedan.



Efter ett par kilometer nådde jag den stig  som i sin längdriktning går vidare mot Lillgaika. Jag fortsatte den nyare riktningen som tar mig till Sveaskogs skogsbilväg.

Skogsbilvägen anlades under 1970-talet och har på senare år förlängts med en rundslinga. Här har bergsidorna brandskattats på all sin gamla skog. Tanken har varit att nu den återstående delen av skogen närmare sjön Makkaure skulle tas, men än så länge har Maskaure sameby satt stopp för den fortsatta rovdriften på skogen.

Påpassligt skrämde jag upp en fjolårsälgkalv som mumsade i sig av bolagets gamla försök till skogsföryngring. Skogbilvägen stiger upp mot Gaikabergen och till slut tog jag stigen som skulle föra mig till Storgaiakas topp.



Jag passerade det gamla hyggeslandskapet och nådde den till slut den gamla skogen. Hit når aldrig skördarna och det är jag tacksam för. Här får den kärva naturen följa sitt eget lopp.

Toppen ligger nära trädgränsen och här panoramat stort. Denna dag med höga klara luften hade jag en del av Sverige i alla väderstreck. Jag anade Sarek i norr, utan att behöva känna någon längtan dit. Vandringen var lagomt ansträngande och jag blev kvar en god stund tillsammans med mitt kokkaffe och smörgås. Naturen är skön och jag var tacksam över att få ta del av den....