Det är nästan tyst där jag sitter. En större hackspett födslosöker i en torrfura och en annan hackspett, spillkråkan, flyger förbi. Hackspettarna är typiska för detta stilla och ganska orörda landskap.
Jag blickar ut över det som närmast är en liten glimt av det eviga, myren. Myren är fullkomligt anspråkslös i sin storhet. Det är en plats som oftast ratas av människan, otillgänglig och svårvandrad som den är med all sin väta.
På myren står nästan tillvaron still. De taniga tallarna kan vara de äldsta tallar du sett. I sin blöta och kärva miljö växer de oerhört långsamt. I myren finns väldiga mängder av vatten bundet. Detta livgivande vatten som människan och allt annat levande inte klarar sig utan.
Myren är nog vårt mest underskattade landskap och livsmiljö. Det här är landskapet som på många sätt har en mycket långsammare tidräkning än allt annat. Vi behöver vara rädda om myrarna, inte bara för sin lågmälda skönhet och artrikedom, utan även för allt det där vattnet som föder vår jord.
Myren är vacker på sitt eget sätt och mycket vilsam att blicka ut över en gråkall höstdag i slutet av september...
2 kommentarer:
Delar till fullo din syn på myren,varierande skog ialla åldrar en växtlighet som fortfarande är relativt orörd här uppe.
Så är det. Dessa miljöer ratas ofta av människan (åtminstone här i norr). Det ska vi vara tacksamma för.
Skicka en kommentar