Tankar och livsfragment 20 september 2026 - höstens klarhet och vemod

 

Hösten är ofta de stora kontrasternas årstid. Gårdagen var ett bra exempel på detta. Morgonen var lite disig med lågt liggande moln över bergen. Ett par timmar senare är himlen nära nog klar och framförallt luften är klar. Riktigt klara höstdagar äger en klarhet som jag aldrig upplever annars. Kanske är det bara en känsla av renhet och friskhet, eller så förstärks intrycket av den mer lågt stående solen. Men faktum är att aldrig kan du se så milsvida som en riktigt klar höstdag.

Igår gjorde jag en kortare tur i mitt nära landskap. Jag blickade ut över vattnet och lågfjället Välmbapouda på andra sidan. Jag visste hur stort blickfånget skulle vara från toppen denna dag. Björken invid stranden representerade höstens klara gula. I björken satt en bofink, kanske en av de sista innan flytten söderut. Den verkade trivas där bland björkens alla frön och bjöd då och då på en liten drill.

Dagen var fin, men jag kunde ändå känna ett liten uns av vemod. Höstens vackra färgdräkt börjar kläs av. Vi är på vägen mot en mörkare och kyligare tid och naturen gör sig beredd.

Idag då jag sitter på min stugbro och läser, ser jag att björkarnas blad singlar ner i en allt snabbare takt mot marken. Nu är marken gulare än den björk de nyss lämnat. Helt nära bland träden hör jag nötväckan Det är fin liten fågel som nu även har hittat till dessa breddgrader. Aldrig sjunger den så glatt som om hösten. Den är en trevlig glädjespridare som jag välkomnar till mitt landskap och gör den fortsatta tidsvandringen mot mörker och kyla mer vacker och ljus...